Många tror på Gud, men det kan vara svårt för dem, att få en riktig bild av Jesus, av hans verklighet och hans betydelse. Det finns många bilder av Jesus, vilka i sig själva kan vara riktiga, men de representerar inte den helhetsbild, som Nya testamentet förmedlar oss.

Svårigheten torde bl.a. bero på, att Jesu liv och hans livsuppgift var enastående i mänsklighetens historia. Det är inte lätt för dagens rationellt tänkande människor att förstå, att Gud kan uppenbara sig och verka på ett sätt, som avviker från de normala livserfarenheterna

I Bibeln får vi på många ställen och i många situationer läsa om Guds övernaturliga ingripanden. Redan skapelsen var en sådan händelse, vilken dagens människor försöker få inbäddade i en långsamt fortskridande utvecklingsprocess

Gamla testamentet beskriver många andra händelser, som vi inte kan förstå, ifall vi inte beaktar, att Gud på sätt eller annat har verkat på ett övernaturligt sätt. Eftersom många människor inte beaktar detta, uppstår lätt tanken, att Bibeln är full av mytologiska legender eller mänskliga historier.

I Jesu liv fanns många dylika unika händelser, vilka inte upprepar sig. Hit hör framför allt hans födelse och hans uppståndelse. Dessutom gjorde han många under och verkade som en person, som ’har makt’. En människocentrerad, självisk människa vägrar ofta att godkänna dylikt. Därför försöker många skapa en enbart ’mänsklig’ bild av Jesus. Då är det lättare, att acceptera honom.

1.2 Den kristna trons utgångsläge

Den kristna tron baserar sig på, vad Nya testamentet förmedlar oss om Jesu liv och hans uppgift. Jag går inte desto mera in på detta ämne. Jag nämner kort några saker:

Jesu ursprung är beskrivet bl.a. i  Joh.1:1-18, Kol.1:15-20

2 Kor.5: 19. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord.

Paulus skriver om Jesu död och uppståndelse så här:

1 Kor. 15. 3 3 Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, 4 att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, 5 och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. 6 Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu lever, medan några är insomnade. 7 Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna. 8 Allra sist visade han sig också för mig, som är såsom ett ofullgånget foster. 9 Ty jag är den ringaste av apostlarna. Jag är inte värd att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling. 10 Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves, utan jag har arbetat mer än de alla, fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig. 11 Vare sig det gäller mig eller de andra, så förkunnar vi detta, och det är detta ni har kommit till tro på. 12 Om det nu predikas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er påstå att det inte finns någon uppståndelse från de döda? 13 Om det inte finns någon uppståndelse från de döda, har inte heller Kristus uppstått. 14 Men om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och er tro meningslös. 15 Då står vi där som falska vittnen om Gud, eftersom vi har vittnat mot Gud, att han uppväckte Kristus, som han inte har uppväckt, om det verkligen är så att döda inte uppstår. 16 Ty om de döda inte uppstår, har inte heller Kristus uppstått. 17 Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder. 18 Då har också de som insomnat i Kristus gått förlorade. 19 Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor. 20 Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade.

Utdrag från Petrus predikan:

Apg. 10: 38  hur Gud smorde Jesus från Nasaret med den helige Andes kraft, han som gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld, ty Gud var med honom. 39 Vi är vittnen till allt han gjorde både på den judiska landsbygden och i Jerusalem. Honom hängde de upp på trä och dödade. 40 Men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig, 41 inte för allt folket utan för de vittnen som Gud i förväg hade utvalt, för oss som åt och drack tillsammans med honom sedan han uppstått från de döda. 42 Och han befallde oss att predika för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till domare över levande och döda. 43 Om honom vittnar alla profeterna, att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn."

Som sammandrag ännu följande beaktansvärda tankar från en predikan:

Vi kan inte förstå, hur Gud och människan kan förenas i samma person. Till Guds gudomlighet hör, att han inte är människa. Till människan hör, att hon inte är Gud.

Till Guds människoblivande i Jesus hör, att han inte var en halvgud, utan han var full Gud och full människa.

Han är inte Guds Son på basen av, vad han gör, utan han gör under därför, att han är Guds Son.

Han var inte enastående, därför att han föddes av en jungfru, utan han föddes av en jungfru, därför att han var enastående eller Guds inkarnation i mänsklig gestalt.

Kristus blev inte världens Frälsare, därför att han försonar synder, utan han försonar synder, därför att han är världens Frälsare.

Ett av de största undren i världen var, att världens Skapare, Gud, blev människa.

Det finns många bilder av Jesus. I sig själv kan de vara riktiga. Han kan vara humanistens Jesus, en revolutionär Jesus, mystikerns Jesus, karismatikerns Jesus eller någon trosriktnings Jesus. Men vem var egentligen djupast Bibelns Jesus?

Jesu under och stora gärningar räcker inte som Frälsarens kännetecken. Världen är full av dylika.

Jesu hela gärning utkristalliseras i detta: Gud blev människa i Jesus. Jesus dog på korset för våra synders försoning och han uppstod från de döda. Allt annat är sist och slutligen bisaker.

Denna tid godkänner honom som människa. Jesus hjälpte fattiga, sjuka och åsidosatta. Han sade hårda ord till de självtillräckliga fariséerna, han var en god lärare. Denna mänsklighet för honom nära oss.

Men vid sidan av detta bör sanningen tas fram: Han är Gud. Den största gärningen är försoning.

Evangeliets stora budskap vid sidan av andra goda saker är framför allt, att människan kan bli frälst från evig förtappelse.

Den socialt orienterade världen betonar människans framgång i livet. Men erbjuds i predikningar framgång i livet, befrielse från vardagens svårigheter eller evig frälsning?

Endast budskapet om Jesu korsdöd kan frälsa oss. Annan betoning kan vilseföra oss. Ofta vill man i stället för detta gamla budskap föra fram någonting nytt och rafflande. Man vill ha kraft, mera kraft för att kämpa mot ondskan?

Men trots allt – kraften finns i korsets budskap, i Jesu blod, i syndernas förlåtelse. Endast inför detta måste ondskan ge vika.

Den Helige Andes kraft och verksamhet är viktig, men den kan inte ersätta korset och blodets kraft.

Det var inte möjligt, att döden kunde ha behållit Jesus, därför att han var Gud.

2  OLIKA JESUS-BILDER

2.1 Liberalteologiska (historisk-kritiska) synpunkter

Här tar jag fram vissa beskrivningar av Jesus och evangeliernas tillförlitlighet, vilka kraftigt framfördes i medierna i synnerhet i USA på 1990-talet. Där poängterades de synpunkter och argument, vilka ingick i rapporterna från det sk. ’Jesus-seminariet’. Mera om detta senare.

Den kritik gentemot dessa påståenden, som i det följande framförs, baserar sig de argument, som prof. Gregory A. Boyd har framfört i sin digra rapport: Cynic Sage or Son of God (Bridgepoint, Victor Books 1995.

 Här framförda uttalanden baserar sig på ett sammandrag på finska : ’Jeesus median myllyssä’, vilket jag här refererat på svenska.

Där framförs de felaktiga, godtyckliga utgångsantaganden och logiska svagheter, vilka ingår i dessa forskares framställningar.

 Vidare kommenteras också andra källor, vilka dessa forskare flitigt använt: Markus´ hemliga evangelium, Tomas evangelium, Petrus evangelium och Q - källskrifterna.

Om den liberalteologiska forskningens problem har jag tidigare skrivit (Se Varför just kristen tro?)

Problemet inom universitetens historisk-kritiska forskning (liberalteologin) är, att Guds dimensionen blir utanför bibelforskningens område, därför att Guds väsen inte kan forskas med vetenskapliga metoder. Gud är utanför den verklighet, som vi konkret lever i med våra sinnen. Dit sträcker sig inte nutidens mät- och forskningsmetoder. Därför kan man inte i vetenskapens namn tala konkret om Gud. Men vid bibelforskningen kan man inte lämna gudsbegreppet obeaktat. Detta problem kan inte den kritiska vetenskapen klara.

Därför utgår liberalteologerna från den människokoncentrerade utgångspunkten, vilken ur mänsklig synpunkt tycks vara acceptabel, att Bibeln beskriver endast människor uppfattningar av Gud under olika tider. Gudomlig inspiration behövs inte.

Bibeln är som vilken annan bok som helst och kan forskas enbart med sedvanliga textforskningsmetoder. Dessa kan naturligtvis användas, bara man beaktar, att bakom allt finns Guds uppenbarelse.

För detta ändamål har Gud utvalt bristfälliga människor, vilka han inspirerat, men vilkas personliga egenskaper tydligt framkommer. Trots detta har enligt Bibelns budskap Gud vakat över sitt Ord, att det är tillförlitligt. Fast enligt många Bibelns budskap borde ha varit entydigare och bättre ge svar på människors frågor, måste vi konstatera, att där finns allt, som är behövligt för vår frälsning.

Vi bör dock beakta, att det finns mångahanda liberalteologer från ena ytterligheten till den andra.

De troendes utgångsläge är, att Bibeln är Guds egen uppenbarelse till mänskligheten och med beaktande av olika framställningsstilar är tillförlitligt och bör vara rättesnöre för den kristnes liv (Luther).

Detta liberalteologers utgångsläge har sedan gett upphov till åtskilliga felaktiga slutledningar. Eftersom Bibeln enligt dem är enbart skriven av människor, kan den inte innehålla profetior eller upplysningar om framtida händelser. På basen av detta har man sedan försökt bestämma, vid vilken tidpunkt olika bibelböcker har skrivits. Dessa exempel finns både inom Gamla och Nya testamentet. Emellertid leder detta till stora svårigheter att förstå Bibeln. Också beträffande författarna råder oenigheter (t.ex. Jesaja). Så småningom råder total förvirring. Uppstår påståendet, att Bibeln är full av motsägelser och mänskliga fel.

Alltför kritisk inställning till Bibel medför enligt mitt förmenande, att man inte kan ta emot frälsningsbudskapet. I själva verket betyder det, att man ifrågasätter sig allt och med sin egen tankeförmåga försöker utreda, vad i Bibeln är tillförlitligt och acceptabelt. Om man inte kan acceptera det ena, varför skulle man då acceptera det andra? Detta betyder ju, att man ställer sig ovanför Gud och gör sig en egen ’religion’, som tyvärr inte kan frälsa någon.

Jag har tidigare framfört några allmänna forskningsprinciper och kortfattat tillämpat dem på den liberalteologiska forskningen.

2.2  Liberalteologernas utgångspremisser

Som jag redan nämnde, finns det liberalteologer från den ena ytterligheten till den andra, varför man kan inte få någon enhetlig bild av dem. I det följande poängteras de forskares åsikter, vilka har dominerat i nämnda Jesus-seminarium. Men liknande tankemodeller är vanliga också på annat håll i större eller mindre utsträckning.

I det följande är Boyds argumenteringar refererade med talrika utdrag. (Den feta stilen är undertecknads betoningar.)

Liberalteologerna försöker inte ens i ljuset av historiska fakta ta reda på, huruvida Bibelns beskrivning av den övernaturliga Jesus är riktig eller inte. De utgår från, att den är fel.

Därför försöker de ta reda på, hur denna Bibelns enligt deras förmenande mytiska Jesus-bild har uppstått. De försöker på något sätt förklara, hur den mänskliga Jesus i efterföljarnas sinnen har förvandlats till Guds Son, om vilken man berättar, att han är Gud, att han har gjort under och t.o.m. uppstått från de döda.

Dessa forskares utgångspremiss är, att evangeliernas berättelser inte kan vara sanna! De utgår ifrån, att sådana händelser som jungfrufödelse, underhelbrägdagörelser och uppståndelse från de döda inte kan vara sanna. Därför är de tvungna att förklara, varför de första kristna började tro, att sådant hade skett. Den enkla förnuftiga förklaringen, att de kristnas åsikt berodde på, att det verkligen hade skett, anses inte som en ’giltig förklaring’.

I sina försök att från Nya testamentet finna den Jesus, som är enbart mänsklig, försöker dessa liberalteologer sedan förklara, varför denna mänskliga Jesus sedan fick ’övernaturliga’ drag i efterföljarnas sinnen. Ytterst sällan diskuteras allvarligt den grundläggande frågan, huruvida evangeliernas innehåll i och för sig skall anses mytiskt. Men denna fråga är ju avgjord redan före man har startat forskningsarbetet och före det man har publicerat slutresultaten.

2.2.1 Inte forskning utan spekulationer

Antagandet, enligt vilket gudomliga under inte kan ske och sålunda Bibelns övernaturliga Jesus inte är historisk, förorsakar ett intressant problem för Nya testamentets liberalforskare. De vill, att deras Jesus-bild skall basera sig på konkreta, historiska bevis, men deras naturalistiska förhandsinställning förorsakar, att de betvivlar största delen av Nya testamentets bevismaterial. Därför drar de sina slutsatser inte på basen av Nya testamentets innehåll utan trots dess innehåll. Eftersom bevismaterialen om Jesus utanför Nya testamentet är mycket få, hamnar dessa forskare att skapa sig sin Jesus-bild mera på basen av gissningar och antaganden än på basen av konkreta bevis.

Egentligen har denna liberalteologiska forskning skapat ett problem, som den inte kan lösa på annat sätt än genom antaganden. Från sitt naturalistiska utgångsläge har dessa forskare övergett största delen av den konkreta kunskap, vi har om Jesus och samtidigt har de höljt den historiska Jesus i ett ogenomträngligt mörker.

Enligt Bibelns tidigaste budskap framställs Jesus som den undergörande Guds Son, men detta kan ju inte dessa forskare acceptera. Då finns ju ingen annan utväg, än att gissa vem är bakom denna myts förhänge och hur denna myt har uppstått. M.a.o. först skapar man ett problem och sedan gissar man, hur detta problem skall lösas.

Av denna orsak finns det bland Nya testamentets liberalforskare så många åsikter om Jesus. De har ju ytterst lite material till förfogande som bas för sin forskning och just därför är bristen på samförstånd specifikt för dessa forskare

Spekulationsforskningens historia

Bland de första, som började söka ’den historiska Jesus’, var Hermann Remeirus (1694-1768).

Hans tankegång var naturalistisk och därför ansåg han, att Nya testamentets bild av Jesus till stor del var otillförlitlig, Han ansåg, att denne hade försökt bedriva en politisk revolution.

Efter denne forskare framkom många personer med naturalistisk bakgrund, som försökte skriva Jesus-biografier, var och en på sitt eget sätt. Den historiske Jesus var en lärare med hög moral och ädla ideal, vilken efterföljarna sedan lyfte på en för hög piedestal.

Denna ’verkliga’ Jesus har sedan beskrivits på många sätt. Han var en predikant, som manade till ädelt liv (Rudolf Bultmann), en judisk zelot (S. G. F. Brandon), en renlärig jude (Joseph Klausner), en trollkarl (Morton Smith), en politisk radikal (Robert Eisler, Joel Carmichael), en påhittig eftersträvare av Messias-titel (Hugh Schofield), en mänsklig fantasiperson (George Albert Wells).

Denna brokighet av åsikter har inte minskat, snarare tilltagit. Crossan t.o.m. påstår, att forskningen kring den historiske Jesus börjar vara en ’dålig akademisk vits’.

Vid sidan av Crossan och Mack finns allt flera, enligt vilka den historiska Jesus är enbart en cynisk filosof. John Kloppenborg  och James Robinson påstår, att Jesus var vis man, men inte nödvändigtvis cynisk. Ben Meyer och John Meier anser, att den historiska Jesus är en judisk reformator. Enligt Susan Haskins var Jesus en feminist. Enligt Anthony Harvey var Jesus en profet och lärare och enligt Richard Horsley en radikal samhällsprofet. E.P. Sanders ser i Jesus en eskatologisk profet, som bebådade Guds kommande dom. Listan kunde förlängas.

Alla dessa försöker på sitt sätt förklara, hur ’människan’ Jesus förvandlades till den mytiskt i evangelierna beskrivna Guds Son. Men detta, att man har kommit till så många skildringar av Jesus, visar att de baserar sig mera på spekulationer än på konkreta historiska fakta. Men detta är inte att undra på, när alla dessa utgår ifrån, att den övernaturliga Jesus, som det historiska bevismaterialet tyder på, inte kan vara den historiens Jesus

I alla dessa teorier finns både starka sidor och svagheter, men utgångsläget är i alla naturalismen, vilken är det viktigaste ’försäljningsargumentet’. Dessa teorier vädjar till alla, vilka har en naturalistisk syn och är överens, att Bibelns bild av Jesus inte kan vara sann.

Denna korta överblick ger också vid handen, att i den liberalteologiska forskningen hamnar man ofta att göra cirkelslut.

Vid dessa forskningsprojekt borde man också avgöra, vilka kriterier duger som bevis för den historiska Jesus. Dessa har man inte kunnat komma överens om! Hur kan man lösa detta problem? Svaret är, att det inte går att lösa.

Avgörande är nämligen det, att forskarna på förhand har beslutat, hurudan Jesus är, när de äntligen finner honom bakom Nya testamentet. Förväntningarna styr värderingsgrunderna och dessa i sin tur avgör, vad man får fram.

Några hittar en feminist, andra en förkämpe för jämlikhet, en profet, en rabbin, cynisk filosof eller en politisk revolutionär. Allt detta från antagandet, att evangeliets bild av Guds Son, som dog och uppstod, inte kan vara sann. Om den inte är sann, är alla spekulationer likvärdiga.

Övermodigt antagande

Uppstår frågan: Varför antar dessa forskare, att Gud inte har kunnat bli människa och att inga under kan ske? På vilken basis kan de så säkert veta, vad som kan ske i historien och vad kan inte ske? Varifrån har de fått så mycken kunskap om Gud och naturen, att de självsäkert kan avgöra på förhand, att Gud aldrig kan ha ingripit i världens händelser? Kan någon annan än Gud veta detta?

2.2.2 Är naturalism det rätta synsättet?

På detta kan man anlägga två synpunkter.

 För det första, fastän vi skulle godkänna, att den västerländska världsbilden är naturalistisk, betyder detta inte, att det naturalistiska synsättet är det rätta. Världsåskådningarna är ofta felaktiga.

Dessutom fastän vi håller fast vid, att det naturalistiska synsättet är det rätta, bör vi ju samtidigt anse som felaktiga alla de världsåskådningar, vilka ger utrymme för det övernaturliga.

Vi kommer till, att den naturalistiska världsåskådningen kan vara riktig eller felaktig.

På basen av detta borde sålunda göras det beslutet, att frågan om historiens Jesus bör vid forskningen avgöras på basen av de verkliga bevisen och inte på basen av de förhandsinställningar, vilka ingår i forskarens världsåskådning. Man bör vara öppen för alternativet, att evangeliernas berättelser är riktiga, i stället för att ensidigt påstå, att så inte är fallet. Om bevismaterialet tyder på, att Jesu påstående om att han var Gud och gjorde med Guds fullmakt gudomliga gärningar, bör vi acceptera detta oberoende, om det är i enlighet med vår världsbild eller inte.

Är den västerländska världsåskådningen verkligen naturalistisk?

Man kan också med fog vara av annan åsikt och påstå, att så inte är fallet. Fastän de lärda i långa tider har debatterat denna sak, måste man ändå konstatera, att majoriteten inom den västerländska kulturen har hela tiden trott, att under är möjliga. Både bekännande kristna och också många andra tror utan vidare på övernaturliga saker. Intresset är stort, inte bara för kristendomen utan också för ängladyrkan, spiritistiska läror och andra ockultistiska fenomen. Allmänt utbredd är också den kanske litet diffusa New Age-doktrinen. 

Man må vara av vilken åsikt som helst om dessa fenomen, men de visar, att det naturalistiska synsättet ofta är i allt bjärtare konflikt med den västerländska kulturen.

Sökandet efter en naturalistisk Jesus

Allt detta leder fram en annan sak, där dessa liberalteologer är på fel spår.

Många forskare har försökt få fram en mera attraktiv Jesus för dagens människor. Bakom denna trend är förstås antagandet, att den moderna människan inte kan eller inte borde tro på en övernaturlig Frälsare.

Faktum är, att det inte blir mycket väsentligt kvar av Jesus, när alla övernaturliga element har skalats bort. Därför är liberalteologernas försök egentligen onödiga. Knappast blir någonting kvar, som i vidare betydelse intresserar människor. Dessa är inte intresserade av de logiska kullerbyttor och cirkelslut, vilka ligger bakom forskarnas antaganden om den naturalistiska Kristus.

2.3  Var Jesus unik?

Bakom liberalteologernas naturalistiska förhandsinställning finns tanken, att oberoende hur Jesus var, kan han inte ha varit unik eller enastående. I världen finns många lagbundenheter, vilka också styr människors beteenden. Dessa har alltid funnits. När forskarna försöker få fram, hurudan Jesus har varit, måste man enligt deras förmenande utgå därifrån, att Jesus i princip har varit likadan som vilken annan människa.

Här uppstår en stor svårighet, därför att i Nya testamentet talas om Jesus som avvikande och unik i förhållande till andra människor. Enligt Bibeln presenterade sig Jesus på ett sätt, som inte tidigare var bekant, han levde ett exceptionellt liv, han gjorde under, drev ut onda andar och uppstod från de döda. Hur kan detta förklaras, om den ’verkliga’ Jesus inte skulle ha varit annorlunda än alla andra människor. 

Många liberalteologer påstår, att man också vid sidan av evangelierna, där Jesus beskrivs som en ’gudomlig undergörare’, kan ta fram andra exempel. Det påstås, att Alexander den Store skulle ha fötts av en jungfru. Det finns berättelser om en Apollonius, om vilken berättas, att han uppväckt från de döda. I forntida mysterie-religioner finns berättelser om gudar, som har uppstått från de döda. Trollkarlar sägs ha botat sjuka och drivit ut onda andar. Vissa heliga judiska män tillskrivs märkliga undergärningar.

(Berättelserna om Alexanders övernaturliga liv utvecklades småningom under ca tusen år. Därför är det svårt att jämställa dem med evangeliernas berättelser, vilka uppstod ca 30-40 år efter Jesu död. De legendariska berättelserna om Alexander uppstod långt efter hans död, först efter kristendomens begynnelse och dess utbredning i det romerska riket.. Därför är det troligt, att berättelserna om Jesus kan ha inverkat.

Om Apollonius finns endast en berättelse, vilken är skriven 150 år efter hans död. Filostratos fick av Apollonius´ efterföljare kejsarinnan Julia Damna i uppdrag, att skriva en biografi över Apollonius, vilken skulle höja dennes rykte vid byggandet  av ett tempel till hans ära. Berättelsen är på många ställen ganska diffus och innehåller hörsagor om Apollonius. Den avviker sålunda markant från evangeliernas berättelser av ögonvittnen.)

2.3.1 Kristendom och mysterium religioner

I den grekisk-romerska kulturen fanns rikligt med religiösa hemliga sällskap eller mystiska religioner. De hade ofta samma slags typiska drag, men var och en hade egen gud, egna mytologiska berättelser, egna invigningsritualer och andra ritualer.

I början på 1900-talet började liberalteologer påstå, att många tankar i den kristna tron var lånade från dessa.

Mack påstår i sin bok ’The Lost Gospel’ t.ex. att aposteln Paulus grundade ’en livskraftig religiös rörelse … en klar mysterium religion, till viken hörde dopet som inträde … samt ritualer och ritualmåltider (nattvarden)’.

Finns fem orsaker, varför kristendomen inte kan ha lånat sina tankar från dessa:

-          Från dessa nämnda religioner finns inga säkra uppgifter före 100-talet. Dessutom största delen av de bevis, som man sammankopplar med kristendomen härstammar från 300-talet. Om det finns sammankopplingar, är det dessa religioner, som har fått intryck från kristendomen, inte tvärtom.

-          De flesta forskare erkänner, att dessa religioners gudar var symboler för årets växlingar. Växtligheten dör på hösten och ’uppstår’ på våren. Evangeliernas berättelser om Jesu död och uppståndelse har ingenting med sådant att göra.

-          Dessa gudar är inte bundna till historien, vilket evangeliernas Jesus är.

-          Vid tidpunkten för evangeliernas uppkomst fanns levande människor, vilka kände Jesus. Evangeliernas jämförelser med dessa växtlighetsgudar är ganska hopplösa.

-          Kristendomen uppstod inte i en hednisk miljö utan i en judisk miljö med dess klara avståndstagande från hedniska religioner.

2.3.2 Jesus och antikens trollkarlar

Det har bevarats rikligt med bevis, att man under antikens tid allmänt trodde på beskyddande maskotar, kärleksdrycker och kraften i trollformler och besvärjelser. Dessa användes ofta för att försöka bota sjukdomar och driva ut onda andar. Det är inte under, att vissa forskare (bl.a. Morton Smith och John Hull) har försökt bevisa, att Jesus var en antikens magiker.

Denna teori kan dock avfärdas på följande sätt:

-          Evangeliernas Jesus behövde inte använda trolldom vid botande av sjuka eller vid utdrivande av onda andar. Grunden för hans under var a) Guds omsorg om den enskilda människan och b) dennes tro. Jesus sade ofta:  ’Ske eder efter eder tro’ (Matt. 9:2,22,29) Detta har ingenting att göra med den tidens trolldom och med det, att olika föremål, ritualer och besvärjelser ansågs ha kraft.

-          Vid botandet av sjuka, använde sig inte Jesus av dessa hjälpmedel.

-          Jesus använde inte de besvärjelser och diverse föremål, vilka är uppräknade i antikens trolldomslitteratur

Påståendet, att Jesus var en magiker, är sålunda ytterst osannolikt.

Jesus var unik i det avseendet hur han botade och drev ut onda andar och också varför han gjorde detta.

2.3.3 Judiska undergörare

I det följande ett område, där några forskare har ifrågasatt Jesu unika ställning. Det är fråga om karismatisk judendom. Bl.a. enligt Geza Vermes fanns det inom judendomen ’heliga män’, vilka tillskrevs liknande berättelser om under, som hos Jesus. Enligt detta var Jesus enbart en dylik ’helig man’ bland många andra. Enda skillnaden var, att Jesu efterföljare till slut skapade en ny religion skild från judendomen.

Men liksom i tidigare fall håller inte heller dessa påstående närmare granskning.

-          Berättelserna om dessa undergörande heliga män är egentligen berättelser om Guds svar på deras böner. Enligt vissa källor bad dessa män om regn och det regnade. De bad om helbrägdagörelse och personen ifråga blev frisk. Enligt evangelierna befallde Jesus själv sjukdomar, demoner och döden att ge vika och de ’lydde’. Just av denna orsak förundrade sig lärjungar och andra över hans makt, som de inte tidigare upplevt (Luk.8:24-25) När Jesus ber till Fadern före uppväckandet av Lasarus, nämner han, att han gör det enbart för människornas skull omkring  (Joh. 11:42). En dylik auktoritet var enastående.

-          Orsakerna till undren avviker markant. Beträffande de heliga männen var det fråga om bönesvar för att hjälpa människor och ge Jahve ära. När det var fråga om Jesu under, var det dessutom för att ära Jesus. Johannes nämner, att Fadern har gett honom makt ’för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern’. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom. (Joh.5:23) Också på andra platser framkommer, att Guds ära och Jesu ära är förknippade samman. Detta är fullständigt någonting nytt, att någon framför liknande påståenden och som bevis gör under med egen makt. I judendomen finns aldrig liknande fall.

2.4 Under över alla under  

Det är klart, att det inte finns parallellfall till Jesu enastående verksamhet. Antalet, metoderna och syften bakom dessa under var enastående. Därför är Jesus den enda i sitt slag.

Men det största undret, som inte hittills har nämnts, var att denna undergörare uppstod från de döda och aldrig dog igen! Detta utgör basen för allt, som sägs i Nya testamentet om Jesus. Hans väsen, undervisning och under övertygade alla, att han var mera än enbart en lärare och profet. Men hans uppståndelse övertygade slutgiltigt, att han var Guds Son!

Denna händelse skiljer Jesus klart från alla andra historiska personer.

2.4.1 Jesu död och uppståndelse

Men forskare med naturalistisk syn kan trots allt inte godkänna Jesu uppståndelse som sann. Detta skulle betyda, att man måste erkänna honom som unik och som Guds enfödde Son, vilket ofta tycks vara omöjligt för dessa forskare. Därför måste man på sätt eller annat ogiltiggöra denna händelse.

Dessa naturalistiskt tänkande forskare har under de senaste 200 åren försökt bevisa omöjligheten i Jesu uppståndelse med mångahanda teorier.

En del har påstått, att Jesus inte dog på riktigt. Han bara verkade död och kvicknade till i gravkammaren. Andra har påstått, att lärjungarna stal Jesu döda kropp och hittade på berättelsen om Jesu uppståndelse. Andra är övertygade om, att lärjungarna under inverkan av hallucination trodde sig ha sett Jesus. Vidare finns sådana, som anser det hela som en myt, som har uppstått med tiden.

Många av nutidens forskare med naturalistiskt synsätt har hittat på olika variationer av dessa temata. Mest uppseendeväckande torde J.D.Crossans teori vara. Enligt honom dog Jesus på korset som en vanlig brottsling och hans döda kropp behandlades på sedvanligt sätt, som det var brukligt i det forna romerska riket. Han påstår, att Jesu kropp begravdes i en låg allmän grav. Med stor sannolikhet har nejdens vildhundar sedan grävt fram kroppen och ätit upp den. Enligt Crossan torde Jesu ursprungliga efterföljare ’knappast ha vetat detaljer beträffande Jesu korsfästelse, död eller begravning’. Evangeliernas berättelser är enlig honom fullständigt påhittade. Jesu lärjungar kunde inte godkänna, att deras mästare hade blivit behandlad som en brottsling och de började i sin fantasi bygga upp historien på nytt.

Enligt Crossan är berättelsen, att Jesus begravdes i en grav ägd av den rika Josef av Arimatea, fullständigt en produkt av Markus´ fantasi. Markus var tvungen att hitta en person, som a) ville anordna en ordentlig begravning åt Jesus (därför berättas, att han trodde på Jesus) b) var tillräckligt ansedd att komma till tals med Pilatus och be om Jesu kropp (därför berättas, att han var medlem av Sanhedrin).

Enligt Crossan är alla berättelser om möten med den uppståndne påhittade. De kristna formulerade historien på ett sätt, som de själva önskade.

2.4.2 Har de kristna kunnat hitta på hela historien?

I Crossans och alla andras teorier finns många problem. Först är det oerhört svårt att godkänna en sådan tanke, enligt vilken någon människogrupp (för att inte tala om den tidens judar) skulle ha kunnat skapa så fullständigt en ny närhistoria och sedan få folk att tro på den. Enligt Crossan skulle ju inte ens Jesu lärjungar ha trott på Jesu uppståndelse. Men sedan inom några årtionden skulle alla hans efterföljare ha trott på den. Är detta verkligen trovärdigt? Man kan med fog fråga sig, finns någonsin i en stor människoskara böjelse att så grundligt hitta på nya berättelser, att hela närhistorien skrivs på nytt. Kanske någon enskild sinnessjuk person kunde hitta på nya historier. Men att få en stor skara av vanliga människor med sig? Omöjligt!

Borde man verkligen tro, att i denna skara under första århundradet ingen skulle ha reagerat mot en ny historia? Skulle inte någon ha påpekat, att här är fråga om nya teorier? Fast man skulle utgå från att inom kretsen ingen skulle ha reagerat, borde ju många utomstående ha märkt detta markanta åsiktsbyte och reagerat kraftigt. 

Man vet ju, att många personer i hög ställning kraftigt motsatte sig kristendomens utbredning. Skulle inte dessa i så fall mycket lätt ha kunnat avslöja, att talet om uppståndelsen är de kristnas fantasier som de nyligen plötsligt hittat på? Dylika protester och yppandet av eventuella lögner kom aldrig!

Kristendomens motståndare skulle ju lätt ha kullkastat alla nya påståenden, ty här var fråga om händelser, vilka hade skett inom några årtionden i närområdet (Jerusalem) och med motståndarnas kännedom. Då dessutom de kristna nämnde namnen på betydande personer: landshövdingen Pilatus, översteprästen Kaifas och Stora Rådets medlem Josef från Arimatea, borde det ju ha varit oerhört lätt att bevisa dessa berättelser som lögner?

Om uppståndelsen enligt Crossan skulle ha varit fantasier, skulle kristendomen ha fått ett snöpligt slut. Men så gick det inte.

Grunden för Crossans påstående faller också därmed, att berättelsen om Jesu död och uppståndelse inte berättas först i evangelierna. Aposteln Paulus talar om samma sak – på ett sätt som visar, att det var accepterat bland de kristna – ca 10-20 år före det första evangeliet, (1 Kor, 15:1-8)!

Josef från Arimatea

Lika problematiska är detaljerna i Crossans påståenden. Han påstår, att Markus bara hittade på Josef från Arimatea. Varför valde han just denna person? Om Markus hade velat fantisera om någon person, varför valde han just en känd person, en av Sanhedrins 71 medlemmar? Judarna var mycket medvetna om, vilka hörde till Sanhedrin. Om denna person skulle ha varit bara påhittad, skulle detta genast ha avslöjat hela påståendet som lögn.

2.5 Överblick över bevismaterialet

Redan dessa problem är oöverkomliga, men det verkliga problemet med Crossans och liknande forskares teorier är, att de är i total konflikt med bevismaterialet. Bevismaterialen för Jesu uppståndelse är oerhört imponerande. Ifall man inte gör som dessa forskare, vilka utgår från antagandet, att de helt enkelt är uppdiktade.

Många historie- och nya testamentets forskare, vilka inte är strikt bundna till dessa naturalistiska utgångsantaganden, anser, att inga av den antika tidens händelser på historisk basis har så starka skriftliga bevis på sin sida som just Jesu uppståndelse.

Eftersom dessa saker ofta framförs i media mycket ensidigt, är det skäl, att också granska den andra sidan av saken. I det följande framförs en del av de viktigaste argumenten för att Jesu uppståndelse är historisk verklighet.

2.5.1 Paulus inställning till uppståndelsen

Här hänvisas till Paulus brev 1 Kor. 15: 3-8:

Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, 4 att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, 5 och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. 6 Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu lever, medan några är insomnade. 7 Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna. 8 Allra sist visade han sig också för mig, som är såsom ett ofullgånget foster.

Med anledning av detta framförs följande fyra saker, enlig vilka man kan konstatera, att Jesu uppståndelse baserar sig på historiska fakta.

Kunde Jesu uppståndelse vara en myt?

Detta brev skrevs ungefär 20 år efter Jesu död, alltså tidsmässigt mycket nära själva händelsen. Detta redan utesluter möjligheten, att det skulle vara en myt. Det tar lång tid, förrän en myt uppstår, också då situationen är gynnsam. Men här är fråga om en renlärig jude (Paulus) och det judiska folket under det första århundradet. Dessa faktorer var inte gynnsamma för bildandet av myter. Dessutom försvarar Paulus här en sak, som var i skarp konflikt med judarnas centrala trossatser. Om Paulus skulle ha försökt skapa en myt, skulle det absolut inte ha varit sådan här!.

De flesta judarna trodde på en uppståndelse på domens dag, men de accepterade inte, att en enskild människa uppstår enskilt. De var inte benägna att anse, att detta under eller vilket annat under som helst skulle vara ett bevis på, att denna person skulle vara en Guds inkarnation! Men så undervisar Paulus! Var fick Paulus sedan uppfattningen, att uppståndelsen visar, att Jesus Kristus är Guds Son (Rom.1:2-4). Åtminstone kan det inte ha varit en myt, som av sig själv föddes i hans sinne, ursprungligen fylld av judisk renlärighet.

Tidpunkten för denna Paulus insikt

Paulus nämner i förbifarten, att han meddelade er det allra viktigaste, vad han själv hade tagit emot. Alla forskare är eniga om, att just på detta sätt ville man i judendomen förmedla vidare helig och auktoritativ tradition. Den fick man inte ändra. Däri var judarna mycket noga.  Här framgår också, att det var ingenting nytt, utan korintierna redan tidigare hade fått denna kunskap.

Bör poängteras, att denna kunskap hade uppstått mycket tidigt. Inom tjugo år hade den blivit en grundläggande del av kyrkans trosbekännelse. Därför var denna kunskap från betydligt tidigare stadium än skrivandet av detta brev. Paulus berättar inte, när han fått denna kunskap, men säkert åtminstone när han besökte Petrus och Jakob tre år efter sin omvändelse (Gal.1:18-19)

Inför detta måste vi ställa os frågan: Varifrån kommer dessa berättelser om den tomma graven, uppståndelsen och Jesu uppenbarelse för så många personer, om de inte varit starkt förankrade i historiens verklighet? Om Jesus inte hade uppstått och uppenbarat sig för lärjungarna, hur kan detta faktum förklaras, att Jesu efterföljare omedelbart efter hand död trodde på hans uppståndelse och uppenbarelser? Det är oerhört svårt att finna svar, om man inte helt enkelt medger, att Jesus verkligen uppstod.

Kunde Paulus ha hittat på dessa berättelser?

Vissa liberalforskare (Mack och Crossan) har försökt undvika dessa fakta i 1 Kor.15, genom att påstå, att han själv hittade på dessa berättelser och med avsikt förmedlade dem som traditioner. M.a.o. han var oärlig och spred lögner.

Först måste man fråga, varför skulle Paulus ha gjort sådant? Han hade absolut ingen orsak att göra så. Dessa forskare påstår, att han försökte stärka sin auktoritet som jämställd med andra apostlar. Men varför skriver Paulus då: ’Ty jag är den ringaste av apostlarna. Jag är inte värd att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling.’ (1 Kor.15:9).

Dessutom skriver Paulus, att ifall det inte är sant: ’Då står vi där som falska vittnen om Gud, eftersom vi har vittnat mot Gud, att han uppväckte Kristus, som han inte har uppväckt, om det verkligen är så att döda inte uppstår.’ (v.15) M.a.o. hade de gjort en synd, som enligt judarna var hädelse mot Gud. Så knappast hade Paulus någon orsak att ljuga i denna sak. Dessutom får vi i breven en bild av Paulus som en uppriktig, uppoffrande och from man, som inte i något fall avsiktligt skulle häda Gud.

Viktigast är det, att observera, att många av dessa ögonvittnen vid tiden för brevets skrivande ännu levde och många kände dem. Detta utesluter alternativet, att det skulle ha varit fråga om ett bedrägeri. Dessa liberalteologer påstår, att Paulus med sin till ’Kristuskulten’ hängivna församling skulle ha varit ensam i sin tro på uppståndelsen. Men varför skulle då Paulus ha hänvisat till Petrus och Jakob? Varför skulle han indirekt ha uppmanat att granska trovärdigheten av de 500 kristna, vilka sett Kristus på samma gång?(v.15)

Vi måste också förundra oss, att denna påstådda stora åsiktsskillnad mellan Paulus och andra kyrkans ledare, inte skull ha kommit till tals vid deras sammanträffanden (Gal. 1:18-19, 2:1-10)

Paulus skriver, ’när Jakob, Kefas och Johannes, som ansågs vara pelarna, förstod, vilken nåd jag hade fått, räckte de mig och Barnabas handen som tecken på gemenskap. Vi skulle gå till hedningarna, de till de omskurna.’ (Gal.2:9) Detta skulle ha varit helt omöjligt, om de skulle ha haft helt olika uppfattningar om uppståndelsen, som dessa forskare påstår.

Nya testamentet berättar om, att jämte Paulus också många andra kristna förkunnare besökte församlingarna i olika länder (1Kor. 16:5-12). De första församlingarna hade ett relativt intensivt umgänge med varandra trots avstånden. Därför måste Crossans mfl. åsikter, att de första församlingarna hade olika åsikter i denna viktiga fråga, vara fullständigt otillförlitliga.

Detta väcker den intressanta och mycket viktiga frågan: Om Jesu grav inte var tom och Jesus inte hade uppstått, hur är det möjligt, att genast efter Jesu död alla hans efterföljare uppriktigt trodde på, att han hade uppstått och var villiga att offra sina liv för denna övertygelse.

2.5.2 Är det fråga om hallucination?

Man kan ju försöka påstå, att de människor, vilka hade sett Jesus, i verkligheten hade sett någonting, som de trodde vara Jesus.

Många teologer är av den åsikten, att det är fråga om en masshallucination. Tyvärr är denna förklaring grundlös, eftersom enligt 1 Kor.15 Paulus nämner så många vittnen och Kristus uppenbarade sig för dessa människor i så många olika situationer, att enbart detta utesluter masshallucination.

Hallucinationsteorin förklarar inte, varför Jesu grav var tom. Också evangeliernas berättelser om den uppståndne Jesus visar, att hallucinationsteorin är omöjlig. Jesus uppenbarade sig flera gånger för sina lärjungar och de kände honom. Han hade samtalat och t.o.m. ätit tillsammans med dem. Detta är inte möjligt, om det vore fråga om en hallucination. Enda förnuftiga förklaringen är, att Jesus verkligen uppstod, lämnade graven och uppenbarade sig för sina efterföljare – just så som Paulus berättar.

Om man inte tror på detta, vad kan man sedan tro på? Kan det vara en myt? Därtill hade inte tillräckligt med tid förflutit och kulturmiljön var fel.

Var Paulus oärlig? Till det hade han inga motiv och det passar inte in i den bild, vi har av honom.

Också alla de andra förklaringarna ger inga vettiga svar på händelsen, om den inte är sann.

Bevismaterialet framstår som oförändrat för detta under över alla under.

Det redan sagda utgör dåliga nyheter för dem, som försöker tro på naturalistiska förklaringar. Men låt oss gå vidare.

2.5.3 Evangeliernas uppståndelseberättelser

I media förkastar många forskare evangelierna, därför att de är för legendariska. Därför förkastar de också deras berättelser om Jesu uppståndelse.  Låt oss betrakta sakerna från dess andra sida.

De fem uppståndelseberättelsernas självständighet

Vid historieforskningen gäller samma som vid rättegångar. Ju flera vittnen desto trovärdigare bild av händelseförloppet. För många av antiken händelser finns till förfogande endast en enda källa. Oftast är källorna från en senare tid än själva händelserna. T.ex. om Alexander den Store finns endast en informationskälla, vilken skrevs 400 år efter hans död.

Människorna är inte systematiska lögnare och därför är historieforskarna benägna att lita på dylika källskrifter. Om så inte vore fallet, skulle historieböckerna vara betydligt tunnare. Man måste erkänna, att man vet relativt lite om många av antikens stormän. Historieforskarna kan gratulera sig, när de hittar flera källskrifter och i synnerhet om någon är skriven nära händelserna.

Historieforskarna litar i allmänhet på dylika källskrifter. Därför är liberalteologernas misstro mot berättelserna om Jesu uppståndelse rent av främmande och suspekta.

Vi har ju att göra med vittnens skara utan like, vilka dessutom skrev sina berättelser nära tidpunkten för händelserna.

Förutom Paulus, som behandlades nyss, finns också Matteus, Markus, Lukas och Johannes. De skrev sina evangelier senast 40-50 år efter händelserna. Deras uppståndelseberättelser är oberoende av varandra.

Både liberal- och konservativforskare framför ofta, att Matteus och Lukas använde Markus evangelium som källskrift. Dessa evangelier har mycket gemensamt. Denna teori stämmer eller så stämmer den inte. Fastän den skulle stämma, har den ingen betydelse, när man granskar uppståndelseberättelserna. Alla forskare anser, att i detta avseende har de knappast mycket gemensamt. De skiljer sig markant från Paulus.

Enligt Crossan,  mfl. började först på 70-talet den i Paulus församlingar (?) rådande uppståndelsetron sprida sig till andra församlingar och påverkade evangelierna. Men i så fall borde ju evangeliernas berättelser följa Paulus mönster. Så är inte fallet! De är alla självständiga.

Gemensamt för dessa alla är, att Jesus efter att ha varit död kom ut ur sin grav och uppenbarade sig vid olika tidpunkter och på olika platser.

Om man vill hålla fast vid den kutym, som gäller vid historieforskning, är man tvungen, att allvarligt förhålla sig till dessa berättelser, som är hämtade från fem olika källor och är skrivna mycket snart efter händelserna.

Är uppståndelseberättelserna i konflikt med varandra?

Berättelsernas skillnader är i själva verket så klara, att här tillgriper sig forskarna en annan taktik för att försöka påvisa deras otillförlitlighet. De påstår, att man inte kan tro på dem, därför att detaljerna är sinsemellan motstridiga. T.ex. Michael Martin säger i sin bok ’The case against Christianity’:

Enligt Matteus är stenen framför graven, när Maria från Magdala och den andra Maria kommer till graven i morgongryningen … Enligt Markus kommer kvinnorna till graven, när solen har stigit och då är stenen borta … Enligt Matteus sitter ängeln på en sten utanför graven … Markus berättar om ynglingen inuti graven … Enligt Lukas finns två män i gravkammaren … Enligt Matteus är Maria från Magdala och den andra Maria vid graven … Enligt Markus bägge Maria jämte Salome. … Enligt Lukas finns på platsen Maria från Magdala och Jakobs mor Maria jämte Johanna och andra kvinnor … Enligt Johannes kom Maria från Magdala,  medan det ännu var mörkt. Detta är i konflikt med andra evangelier.

 Martin drar härav slutsatsen, att evangeliernas berättelser om uppståndelsen är otillförlitliga.

Dessa motstridiga uppgifter har förklarats många gånger under kyrkohistoriens tid. Om man läser Matteus noggrant, märker man, att Matteus inte säger, att graven var tillsluten vid kvinnornas ankomst. Han motsäger inte andra berättelser, enligt vilka stenen var rullad åt sidan, när kvinnorna kom. Beträffande tidpunkterna är det svårt att avgöra, vilken skillnad det är mellan morgongryning och soluppgång. Att av dessa kanske små nyansskillnader göra stora konflikter är ganska hopplösa försök.

Beträffande platser och änglarnas mängder motsäger ingen, vad de andra berättar. Berättelserna är olika, men inte nödvändigtvis motstridiga. Mellan berättelserna är just sådana skillnader, som man kan vänta sig, när ögonvittnen beskriver samma händelser var och en ur sin egen synvinkel.

Samma gäller antalet kvinnor. Ingen berättare påstår, att hans lista är fullständig. Johannes nämner bara Maria från Magdala, men hennes uttalande i pluralis (Joh.20:2) förutsätter flera närvarande.

Dessa påstådda motstridigheter är inte större än i vilka andra fall som helst med flera ögonvittnen. Detta betyder ju inte (liksom i otaliga situationer under tidernas förlopp), att nämnda händelse inte alls har skett .(Typiskt fall vore t.ex. John E. Kennedys mord, fast det t.o.m. filmades. Kanske någon liberalforskare skulle påstå, att Kennedy inte alls mördades?)

Trots detta försöker forskarna påstå, att någonting inte har skett, därför att chockerade ögonvittnen ger olika detaljer från händelsen. Detta är ingalunda opartisk historieforskning.

Dessa variationer i berättelserna antyder ju att berättelserna är självständiga oberoende av varandra. Detta ökar ju bara deras trovärdighet. De väsentliga sakerna kommer i alla fall fram. Om forskarna vill på basen av dessa variationer förklara uppståndelseberättelserna ogiltiga, så hamnar de inför situationen, att de har framför sig fem berättelser i stället för en (vilket de påstår).

Enligt undertecknads förmening bör man ju beakta, att situationen för dessa människor var kaotisk. Upplevelserna under de tidigare dagarna hade varit chockartade. Då kan man inte reagera normalt och göra sina göranden planenligt och lugnt. Det är klart, att det blir ett springande från och till och tankarna är förvirrade. Änglasyner är ju nödvändigtvis samma för alla. Situationen är ju totalt olik den för en forskare, som i veckotal sitter i sin kammare och funderar, hur dessa chockerade människor i sin sorg borde ha betett sig. Jag tycker, att dessa forskare visar en total brist på sinne för realiteter.

Kvinnornas roll

Det finns också andra synpunkter, vilka talar för uppståndelseberättelsernas äkthet. Iögonfallande är, att i samtliga är det kvinnor, som först fann den tomma graven. I dag är det kanske inte så märkligt, men i den tidens judiska samhälle ansågs kvinnor vara obotliga skvallerpersoner. I de flesta fall dög de inte som vittnen vid rättegång!

Det är sålunda inget under, att de manliga lärjungarna först inte trodde kvinnornas berättelse om den tomma graven. (Luk.24.11) Därför kanske Paulus inte nämner dessa kvinnor (1 Kor.15:5-8), därför att kvinnors vittnesbörd ansågs obetydliga ifall inte rent av skadliga. Därför saknas kvinnornas vittnesbörd i församlingarnas äldsta trosbekännelser.

Denna avoga hållning gentemot kvinnorna kanske känns pinsam i våra dagar (åtminstone borde). Men kvinnornas centrala roll ökar bara berättelsernas trovärdighet.

Om evangelierna skulle ha varit påhittade, som dessa forskare försöker påstå, skulle i inget fall deras ’författare’ ha valt kvinnor att först hitta den tomma graven. Matteus och Johannes berättar ju, att Jesus först uppenbarade sig för kvinnorna. Denna centrala roll för kvinnorna i evangelierna är ju ett starkt bevis för deras äkthet. De kan inte vara påhittade saker. Enda motivet för kvinnornas medverkan var, att det är i överensstämmelse med verkligheten.

2.5.4 Andra bevis på historisk tillförlitlighet

Enligt många forskare innehåller evangeliernas uppståndelseberättelser många intressanta detaljer, vilka talar för deras äkthet. Här nämns några.

Evangeliernas berättelser innehåller massor med sådana små detaljer, vilka inte direkt har någonting med själva intrigen att göra. Historieforskare, jurister mfl. är allmänt av den åsikten, att detta är ett kännetecken för ögonvittnens berättelser (eller förmedlade av dessa ögonvittnen). Johannes nämner, att han sprang fortare än Petrus. Han tittade in i gravkammaren och såg svepdukarna, men han gick inte in. Petrus gick in i graven och såg ’ linnebindlarna ligga där  och duken som hade täckt huvudet. Men den låg inte tillsammans med bindlarna utan för sig, hopvikt på en särskild plats.’ (Joh.20:3-8)

Dylika detaljer är inte av någon central betydelse för berättelsen. Tvärtom är de t.o.m. oväntade.  Vem skulle med avsikt ha hittat på, att Jesus uppstod naken från de döda. Dess detaljer bara bekräftar, att just så här hände det.

Johannes omnämnande, att han tittade in i graven, är intressant ur en annan synvinkel.

I den grekisk-romerska världen var de enda gravkammare, dit man gick in i nedböjd ställning, de sk. bänkgravarna ’arcosolium’. Dessa var sällsynta och avsedda för rika och ansedda personer. Denna detalj  stämmer överens med evangeliernas berättelse, att Jesus begravdes i en grav tillhörande en rik och ansedd Sanhedrin-medlem. Dylika gravar har hittats i närheten.

Alla evangeliernas berättelser är mycket moderata och realistiska utan överdrifter, vilket inte är fallet med legendariska berättelser från den tiden.

I evangelierna försöker man inte ’teologisera’ uppståndelsen. Man berättar det, som hade skett, men man försöker knappast förklara händelserna. Johannes berättar, att Maria från Magdala försökte omfamna Jesus,  men denne sade: "Rör inte vid mig, ty jag har ännu inte farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder och säg till dem att jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud." (Joh.20:17)  Denna oväntade reaktion förklaras inte närmare.

I påhittade berättelser och legendariska berättelser lämnas ingenting oförklarat.

Å andra sidan saknas mycket sådant, som skulle vänta sig av en legend. Där försöker man ge svar på frågan: ’Hur kan jag veta, att detta är sant?’ T.ex. i Jakobs protoevangelium från 200-talet innehåller mycket klart dessa typiska legendariska försök, när man vill bevisa, att Maria fortfarande var jungfru efter Jesu födelse.

Evangelierna innehåller inga dylika uppenbara apologetiska detaljer. Dessa vore t.ex. persondetaljer av Josef från Arimatea, noggrann beskrivning av graven och dess omgivning, vakternas omvändelse eller himmelska uppenbarelser för att stärka berättelsens trovärdighet.

Men det berättas, hur de finner graven tom, hur de i sin förvirring och rädsla berättar detta åt de fega lärjungarna, vilka är lika förvirrade av allt detta. Sedan kommer ännu Matteus´ oväntade uttalande, att några ännu tvivlade, fast de hade sett den uppståndne. (Matt.28:17) Matteus berättar (typiskt) inte orsaken till dessa tvivel.

2.5.5 Pudelns kärna

Det är inte lätt att förneka uppståndelsens historiska bevis. Knappast finns någon annan antikens händelse, om vilken det finns så mycket skrivet och så nära själva händelserna och som innehåller så trovärt material. Ingen forskare skulle betvivla detta material och dessa händelser, om man kunde ge en naturalistisk förklaring på allt.

Detta bevisar än en gång, att forskarna inte förnekar Kristi uppståndelse och hans unika person på basen av historiska bevis. I bakgrunden är en godtycklig förhandsinställning, om hurudan denna värld är. Om man avvisar möjligheten, att Paulus och evangeliernas författare från början talar sanning, då är man tvungen att hitta en annan förklaring. Men denna måste man då göra oberoende av historiska fakta och ingalunda på basen av dem.

Men de verkliga bevisen blir verklighet, först när man överger de fördomar det naturalistiska synsättet för med sig. När vi blir medvetna om ’denna andra sida’, är inte liberalforskarnas ’upptäckter’ mera så övertygande.

Timo Eskola skriver i sin bok (på finska) (s.261):

’Om man försöker med historieforskningens medel tvivla på evangeliernas berättelser, borde man ha till förfogande lika utförliga tiotals sidor långa, gamla äkta dokument, vilka skulle berätta samma saker på helt annat sätt än Nya testamentet. Först sedan skulle dessa motargument vara befogade.

Vetenskapens egna krav för fram den komiska situationen i problemställningen. Finns det någonstans en gammal handskrift, som berättar, att Jesus begravdes i en massgrav? Finns det en berättelse, som berättar att lärjungarna kördes bort från området och kvinnorna hindrades att följa Jesu kropp ända till graven?  Dessa hisnande påståenden om ett annat händelseförlopp under påsken, baserar sig förstås inte på historiska bevis.’

Till början

3.  ÄR JESU ORD TILLFÖRLITLIGA?

3.1 Jesus-seminarium

Det sk. Jesus-seminariet kallades första gången samman av Robert Funk år 1985 och har sedan dess regelbundet samlats. Dit hör 70-80 medlemmar, av vilka de flesta representerar en liberalteologisk bibelsyn.

På 1990-talet hade seminariet beslutat, att med färgade kulor rösta om vilka av Jesu ord var äkta. Resultatet var, att 82 % av evangeliernas Jesus-ord inte var äkta, utan efteråt satts i hans mun. Största delen av de övriga var också lite tvivelaktiga. Endast 2 % kan anses som verkligen äkta.

Seminariet ha publicerat sina resultat i en bok: ’The five Gospels: The Search for the Authentic Words of Jesus’ Här ingår Jesu alla ord i en (delvis ifrågasatt) översättning, som har getts namnet ’Scholars Version’ (’Vetenskapsmännens översättning’).

Efter detta har seminariet fortsatt att forska Jesu gärningar och meningen är (återigen genom att rösta) besluta, vilka av de gärningar Jesus har gjort enligt evangelierna är autentiska och vilka inte.

Torde vara lätt att anta, att evangeliernas Jesus inte klarar sig bättre här (kanske sämre?) än beträffande hans ord. Dessutom har man för avsikt att bilda ett ’kanonråd’, vars uppgift vore att rösta om Bibelns kanon (sammansättning). Här kan man också ana slutresultatet.

Det mest förargelseväckande är, på vilket sätt deltagarna presenterar sig i sina böcker och i media. De använder flitigt termer som scholar (forskare, vetenskapsman) och scholarly (vetenskaplig, lärd) och ansluter dessa alltid till seminariets åsikter. En person, som inte är insatt i sakerna, får lätt den uppfattningen, att alla Nya testamentets forskare är av samma åsikter. De framför ofta slagord, som ’den kritiska forskningen har kommit fram till, att …’, ’forskarna förstår nu, att …’, osv. Detta ger den snedvridna uppfattningen, att dessa skulle representera hela områdets experter.

Detta stämmer inte! De resultat, som Jesus-seminariets deltagare har kommit till, representerar endast den vänstra ytterfalangen av Nya testamentets forskning. Detta bör man hålla i minne, när man vill ha en helhetsbild. Liksom också då uttrycket ’forskarna säger, att ..’ kommer fram i media.

3.1.1 Seminariets utgångsantaganden

Kanske den viktigaste av de sju grundpelare, vilka är publicerade i ’The Five Gospels’ är tesen, att Nya testamentets text är otillförlitlig, ifall inte annat bevisas.

Detta har varit den liberalteologiska forskningens utgångspremiss allt sedan Bultmanns dagar mellan världskrigen. Enligt detta kräver ’vetenskaplig lärdom’, att om någon påstår, att Jesus sagt sådant, som finns Nya testamentet, bör han bevisa, att det stämmer. Utgångsläget är, att evangelierna inte är historiska, om inte annat bevisas. Om detta är utgångsläget, förstår man bättre seminariets resultat, att den historiske Jesus egentligen inte har sagt någonting alls!

Detta är rakt emot vanlig praxis. De flesta historieforskare anser, att beviskravet vilar på den historieforskare, som vill bevisa, att någon historisk källa inte är tillförlitlig. Historieforskaren bör bevisa, att den gamla källan har fel, inte att dess information är riktig.

I allmänhet utgår man från, att människor talar sanning, om det inte finns motiverade orsaker till det motsatta. Varför skulle man inte tillämpa samma på antikens människor.

Om historieforskarna skulle utgå ifrån, att sådana historiker, som Josefus, Suetonius, Tacitus eller Livius inte skulle vara tillförlitliga, förrän alla deras skrifter har bevisats sanna, skulle vi inte veta värst mycket om Greklands och det romerska rikets glanstider!

Naturligtvis kan historieforskaren komma till den slutsatsen, att någon antikens författare har misstagit sig eller hans skrift innehåller i viss mån  fel, är partisk eller innehåller legendiska avsnitt. Men på basis av detta får man inte utan ytterst vägande skäl förkasta alla hans skrifter.

Varför förhåller sig liberalforskare avogt gentemot evangelium?

Här kan man anlägga två synpunkter:

För det första:

Evangelierna innehåller rikligt med övernaturligt material och många av dessa forskare förknippar detta med myter och legender. Därför anser de, att evangelierna är i första hand är en ’fantasiprodukt’ och om där finns historiskt material, bör det bevisas.

Felet i denna tankegång är, att evangelierna inte är likadana som mytiska och legendariska berättelser. Enligt  C.S. Lewis klarnar detta genast, som man jämför dem med den mytologiska litteraturen från antikens tid. Vid genomläsning av evangelierna, märker man att avsikten är att skriva ned historiska händelser.

För det andra:

Många liberalteologer förkastar evangelierna, därför att de till sin natur är teologiska. Johannes skriver: ’ Men dessa har blivit nerskrivna, för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron skall ha liv i hans namn (Joh.20:31)  Evangeliernas författare var redan tidigare hängivna åt den sak, som de skrev om. Enligt en del forskare, betyder detta, att det de skrev om inte är historiskt tillförlitligt.

Det är klar, att författarna ingalunda var neutrala och opartiska. Men varför skulle detta betyda, att det, som de skrev, inte skulle vara historiskt tillförlitlig text? Fast någon tror på det, han skriver om, betyder detta ingalunda, att han inte talar sant! Ingen kan anse deras rapporter otillförlitliga just därför.

Tvärtom är det ju så, att om deras sanningsvärde betvivlas, är det omöjligt att förstå deras hängivenhet för Kristus. Om de bara hittade på dessa historier, varför var de färdiga, att offra sina liv för denna sak?

En annan synpunkt avslöjar omöjligheten i liberalteologernas tänkesätt. Under antikens tid hade alla historieskrivare en kraftig politisk och/eller teologisk motivering för sina skrifter. De försökte med sina skrifter bevisa någonting, ge undervisning eller befrämja någon politisk riktning. Ingen skrev bara för skrivandets sak, som i kanske i våra tider.

Man vet, att t.ex. Josefus hade som avsikt, att överföra skulden till judarnas hårda öde från romarna över till judiska revolutionärer. Det är klart, att Josefus berättelser är färgade av detta. Men trots detta är det ingen, som påstår, att Josefus inte skulle ha skrivit om historiska händelser! (I själva verket skulle vi utan Josefus veta mycket mindre om händelserna under vår tideräknings första århundrade.) Varför kan vi inte förhålla oss till evangelierna på samma sätt? Det finns ju inga förnuftiga motiv för ett annorlunda tänkesätt.

Forskningskriterier

Jesus-seminariets utgångsantaganden :
1. Om saken är nämnd endast i ett evangelium, är det tvivelaktigt, huruvida det överhuvudtaget har skett.
2. Om saken reflekterar den första kyrkans behov, frågor eller problem, är det osäkert, huruvida den härstammar från Jesus. Författarna kan ha skrivit dem tillbaka till evangelierna.
3. Om saken hänvisar till, vad som har sagts inom judendomen eller någon annan av den tidens filosofiska riktningar, är det tvivelaktigt, huruvida det är Jesu undervisning.
4. Om där finns övernaturliga element, har det inte hänt.
5. Evangeliernas författare kan ha nedskrivit egna tolkningar och tillägg till Jesu undervisning.
6. Många av Jesu uttalanden är uppfunna för ett specifikt tillfälle.
7. Endast de Jesu gärningar och undervisning, vilka är i harmoni med en viss Jesus-bild, kan anses vara autentiska.

Det är utan vidare klart, att på detta sätt försöker man endast bekräfta sina egna förutfattade åsikter. Det är fråga om totala cirkelslut och inte seriös forskning.

Dessa forskare är dock ganska oeniga om de kriterier, vilka man borde använda beträffande Jesu ord och gärningar. Nästan alla är eniga om två kriterier. Vi bör bekanta oss med dessa och vara medvetna om, att det finns forskare, enligt vilka seminariets deltagare använde dem alldeles felaktigt

Kriteriet med flera källor (Autenticitetskriteriet)

 Enligt denna åsikt är i evangelierna nämnda Jesu ord (eller gärningar) autentiska eller man kan tro, att de härstammar från den historiske Jesus, ifall de är nämnda i flera än en av den tidiga kyrkans textkällor.

Detta betyder emellertid inte, att de skall värderas som ursprungliga då, när de förekommer i flera än ett evangelium, därför att nästan alla denna riktningens forskare anser, att Matteus och Lukas har lånat material från Markus. Om något Jesu ord förekommer i dessa tre evangelier, räknas de som endast en källa. Autentiska anses de, om de förekommer också annorstädes, t.ex. i Johannes, Q-källan eller Tomas-evangeliet.

Användandet av detta kriterium på detta sätt har två svagheter. För det första tror inte alla Nya testamentets forskare, att Matteus och Lukas har lånat Markus, när de skrev sina evangelier. Allt flera konservativforskare har börjat förhålla sig mycket kritiskt till denna teori. Om denna teori förkastas faller grunden bort för denna snäva syn på autenticitetskriteriet

Fastän något uttalande anses tillförlitligt, när det förekommer i flera källskrifter, finns det ingen orsak, att tolka ett uttalande endast i en källskrift som otillförlitligt och oäkta.

Vi vet ju, att Jesus undervisade mycket och gjorde många gärningar under de tre år han verkade. Vi vet ju också, att evangelierna innehåller en mycket liten del av allt, som Jesus gjorde och sade. Därför bör det ju inte vara otänkbart, att en del av allt detta förekommer bara i ett evangelium. Ifall det inte finns befogade skäl därför, bör också dess enskilda uttalanden anses som äkta.

Olikhetens kriterium

Det andra viktiga kriteriet, som Jesus-seminariets deltagare och en del andra stöder, är sk. olikhetens kriterium. Enligt detta kan Jesu uttalanden anses äkta, ifall de inte har kunnat uppstå i den tidiga kyrkan, eller – som många forskare vill tillägga – kan härstamma från den judiska traditionen. M.a.o. om Jesu ord förefaller alltför judiska eller också alltför kristliga, kan man förkasta dem som oäkta!

 Dylikt kriterium är totalt ohållbart bl.a.enligt följande orsaker:

För det första var ju Jesus en jude, som hade fått en judisk uppfostran. Därför skulle det vara överraskande, ifall han inte skulle ha använt väsentliga element från den tidens judendom. I evangelierna sägs, att Jesus inte kommit för att upphäva lagen, utan för att fullborda den. Hur kan man då betvivla Jesu ord på den grund, att de har nära anknytning till judendomen?

För det andra föddes den kristna kyrkan på basen av Jesu undervisning, hans död och uppståndelse. Varför borde man då dra slutsatsen, att likheter i undervisningen betyder, att dessa element härstammar från den kristna kyrkan?

Som exempel kan nämnas Jesu ord vid den sista nattvarden: "Tag, detta är min kropp." (Mark.14:22)  Detta är oäkta, därför att de påminner om den kristna nattvarden!

Borde det inte vara betydligt mera logiskt att tänka, att den kristna kyrka trodde så, därför att Jesus lärde så!  Eftersom den tidiga kyrkan trodde på Jesus, är det inte mera än sannolikt, att det finns märkbara anknytningspunkter mellan Jesu ord och de kristnas tro och trosbekännelse. Det skulle verkligen vara märkligt, om så inte vore?

För det tredje är det fullständigt grundlöst att påstå, att det äkta i Jesu ord och gärningar är endast det, som är oväntat och helt nytt. Visserligen fanns i Jesu uttalanden och gärningar också oväntade, nästan frånstötande element, vilka är svåra att förstå både från judisk och kristen synpunkt sett. (Jesu attityd till vissa kvinnor, fikonträdets förbannelse, förhållandet till familjemedlemmar och många andra dylika.) Om dylika mera svårförstådda saker har trosenligt nedtecknats i evangelierna, varför skulle inte också de övriga uttalandena ha nedtecknats lika noggrant. Detta visar snarare evangeliernas tillförlitliga karaktär.

Olikhetens kriterium sålunda rätt tolkat bevisar, att Jesu ord och gärningar är äkta och inte senare tillägg av okända motiv.

3.2 Kriterierna för evangeliets tillförlitlighet

3.2.1 Evangelierna och judarnas muntliga traditioner

Jesus-seminariets deltagare och andra liberalteologer anser det vara klart, att mellan den historiska Jesus och den tidiga kyrkans Jesus, sådan som Nya testamentet beskriver, finns en mycket djup klyfta. De påstår, att denna klyfta fylldes med de kristnas fantasi. Man antar, att de kristna har hittat på lämpliga uttalanden och lagt dessa i Jesu mun. Man antar, att dessa har utsmyckat berättelserna om Jesus med legendariska drag eller rent av skapat dem efteråt. När dessa uttalanden och berättelser slutligen samlades i evangelierna, var kvar endast en blek aning av den historiska Jesus.

Förutom de synpunkter, vilka tidigare nämnts, passar dessa forskares åsikter inte alls med det faktum, att både Jesus och hans lärjungar var judar. I synnerhet i Skandinavien har många av Nya testamentets forskare kommit till den slutsatsen, att liberalteologernas åsikter om den breda klyftan mellan den historiske Jesus och evangeliernas Jesus inte kan ha varit ens möjlig!

Dessa skandinaviska forskare är bl.a. av den åsikten, att bästa sättet att lära sig förstå relationerna mellan Jesus och hans lärjungar är att granska den antika tidens judiska rabbiners förhållanden till deras egna lärjungar. Man vet, att de judiska lärjungarna hade värderat de berömda rabbinernas undervisning mycket högt. Den ansågs som en ’helig tradition’, som man måste lära sig mycket noggrant utantill och förmedla till nya generationer i så oförändrad form som möjligt. Utan överdrift kan man säga, att Jesu första lärjungar värderade sin Mästare oerhört högt. I Nya testamentet finns många exempel på den för judar typiska noggrannheten vid överföringen av den ’heliga traditionen’ vidare. (1 Kor. 15:3-8, Gal. 2: 1-10, Kol. 2:7 ja 1.Tess. 2:13).

I senaste forskningar har framkommit dessutom, hur viktigt det ansågs i den forna judendomen att lära sig saker utantill. Numera vet man, att många judar hade en fenomenal minnesförmåga. Några forskare har påvisat klart, att mycket av Jesu undervisning i evangelierna hade en form, som underlättade möjligheten att minnas dem och att lära dem utantill.

Detta styrker trovärdigheten i antagandet, att Jesus hade likadant förhållande till sina lärjungar som rabbinerna hade till sina lärjungar. Detta å sin sida styrker slutsatsen, att liberalteologernas egna påståenden är felaktiga, när de försöker framhäva, att evangelierna till största del vore ett verk av de första kristnas fantasi.

Det förefaller totalt omöjligt att tro, att Jesu judiska lärjungar skulle ha kunnat a) glömma vem Jesus var och vad han hade undervisat, b) omforma Jesu person och undervisning enligt sina egna behov.

Dessa fakta förstärker uppfattningen, att de, som vill anse Nya testamentets evangelier som otillförlitliga, bör klart bevisa sina påståenden. Det finns inga orsaker, att anse dem som fantasiprodukter.

3.2.2 Några exempel på evangeliernas tillförlitlighet

Levande framställning baserad på egna upplevelser

Wolfgang Schadewaldt, en av de mest uppskattade språkforskare säger så här om evangelierna:

Som filolog har jag skaffat mig en god kännedom om litteratur och på basen härav vill jag poängtera, att vid genomläsandet av de synoptiska evangelierna kan jag inte annat än beundra dess levande framställning. … Jag vet ingen annan historisk skrift, biografilitteratur eller poesi, där det skulle finnas så rikligt med material i lika koncentrerad form.

Evangeliernas berättelser innehåller rikligt med detaljer om saker som människors känslor, Jesu ovanliga gester, geografiska beskrivningar och händelsernas tidpunkter och platser Liberalteologerna försöker negligera dess och talar om sägner.

Betydelsen av oviktiga detaljer

Evangelierna innehåller massor med små detaljer. Märkas bör, att dessa detaljer ofta inte har någon betydelse för helheten. Detta är ett typiskt kännetecken för ögonvittnens berättelser.

Detaljer med negativ inverkan

Ännu kraftigare för trovärdigheten talar det faktum, att evangelierna innehåller också många detaljer, vilka tycks var skadliga för berättelsernas helhetsbild.

Sålunda ingår många detaljer, vilka framställer lärjungarna i en ofördelaktig dager. De beskrivs som personer med lite tro, de är fega och t.o.m. under Satans inverkan (Matt.16:23). Jesu egen familj trodde inte på honom och motsatte sig hans gärningar. De påstod, att han ’ hade förlorat förståndet’ (Mark.3:21) Det är  inte alls troligt, att ’den skapande fantasin’ bland de första kristna skulle ha tagit fram dylika detaljer!

Detaljer utan betydelse för den kristna församlingen

Om de kristna hittade på evangeliernas Jesus för sina egna behov, skulle man tro att hans undervisning alltid skulle vara viktig för den kristna församlingen. Men så är inte fallet. T.ex. Jesu ord till lärjungarna i Matt.10:5-8, när han sände dem att predika, skulle ha varit fullständigt onödig, kanske motbjudande vid en tidpunkt under 50-60-talet, när det kristna budskapet hade spridit sig utanför judendomen

Många saker saknas, vilka skulle ha varit viktiga för den kristna kyrkan

Om evangeliernas Jesus skulle ha varit ett verk av den kristna församlingen, är det märkligt, att där saknas så många saker, vilka skulle ha varit av betydelse för de kristna. Då borde ju Jesus ha gett auktoritativa svar på många frågor, som var aktuella den tiden inom den tidiga kyrkan. Men så är inte fallet!

Arameiskan i Jesu ord

Jesus och hans lärjungar talade arameiska, men man vet, att kring 50-talet församlingarnas huvudspråk var grekiska. I varje fall är det möjligt, att relativt säkert påvisa, att många (om inte alla) av Jesu uttalanden i evangelierna har ursprungligen varit arameiska.

Detta är också ägnat att förstärka uppfattningen, att Jesu uttalanden ingalunda är ett verk av den kristna kyrkan utan härstammar från den historiska arameiska Jesus.

Evangeliernas palestinska bakgrund

I evangelierna finns dessutom detaljer, vilka direkt visar på palestinskt ursprung, vilket igen bekräftar, att evangelierna beskriver den historiske Jesus. T.ex. liknelsen om såningsmannen kan förstås endast mot bakgrunden av palestinska seder, där sådden skedde före åkerns plöjning. (Mark.4:1-8, Luk.8:5-8) Överallt annorstädes i det romerska riket plöjdes åkern först. Dylika detaljer tyder på, att Jesu tal skrevs ned i ursprunglig form, också då när de kanske var svårförstådda.

Arkeologin bekräftar evangelierna

Visserligen kan finnas spänningar mellan arkeologiska rön (eller deras tolkningar) och Nya testamentets texter, men i allmänhet talar de för evangeliernas tillförlitlighet. Några exempel: Nasaret, Kapernaum, byggnadsstilen, templets beskrivning, Pilatus palats, Jesu törnekrona och hans korsfästelse.

3.2.3 Evangeliets ställning i den tidiga kyrkan

Till slut granskar vi ännu några synpunkter, vilka ytterligare ökar förtroende för evangelierna. De ansluter sig till den auktoritet, som evangelierna omedelbart fick i den tidiga kyrkan. Varför skulle man ha varit färdiga att godkänna evangeliernas auktoritet, om de skulle ha skrivits 40-50 år efter Jesus, som fantasiprodukt av några uppfinningsrika men onämnda kristna?

Från 100-talets början finns källor, i vilka kyrkans ledare påstår, att en tillförlitlig tradition berättar, att evangelierna igenkänns av deras författares namn. Från denna tradition finns inga undantag. Detta vore omöjligt, om författarna skulle ha varit okända? Hur skulle detta förklaras, om inte Matteus, Markus, Lukas och Johannes skulle ha skrivit evangelierna? Allra bäst kan sanningen bekräftas av de personer, som levde under de följande 50 åren efter evangeliernas nedskrivande. Några av kyrkans ledande män (bl.a. Papias) kände personligen en del av apostlarna. Man skulle tro, att dessa människor om någon skulle ha kraftigt motiv, att ta reda på evangeliernas tillförlitlighet. Många av dem fick ge sina liv för sin tro.

Om någon nutida forskare försöker påstå, att kyrkan hade fel beträffande nyssnämnda, bör denne framföra en ansenlig mängd bevis för sin åsikt. Ingen har dock framfört dylika tillfredsställande bevis.

3.2.4 Evangeliernas Jesus är "den verkliga" Jesus

Den sistnämnda synpunkten borde ju övertyga, att beviskravet ligger hos dem, som vill påstå, att den första kyrkans enhälliga tradition om sin uppfattning om evangelierna är felaktig. På basen av de många hittills framförda synpunkterna borde det vara klart, att man bör förhålla sig till evangelierna enligt samma principer som till antika skrifter i allmänhet, dvs. man litar på dem, ifall man inte kan påvisa, att de är felaktiga.

Men just detta vägrar Jesus-seminariets deltagare och andra liberalteologer att acceptera trots alla de här framförda synpunkterna. De förkastar alla dessa synpunkter redan på förhand. De förkastar evangeliernas unika Jesus-person och de övernaturliga händelserna och anser evangelierna på basen av detta vara otillförlitliga, ifall man inte kan bevisa annat. Eftersom de betvivlar, att Jesu verkliga lärjungar har kunnat få till stånd något dylikt, betvivlar de också den traditionella uppfattningen om evangeliernas författare. När arbetshypoteserna är just dessa, är det klart, att Jesus inte har sagt största delen av det, som evangelierna berättar om. Men detta var ju utgångspunkten för dessa forskares arbete!

Vi har all orsak att tro, att evangeliernas Jesus är den verkliga Jesus – ifall man betraktar bevismaterialet objektivt.

I stället för att tala om den första kyrkans ’skapande fantasi’ borde man ifrågasätta dessa liberalteologers ’skapande men förvirrande fantasi’

3.2.5 Nya testamentet är historiskt tillförlitligt

Om vi godkänner liberalforskarnas rekonstruktion, hamnar vi också att avstå Bibels berättelser om den tidigaste kyrkohistorien eller Apostlagärningarna. Om liberalteologernas rekonstruktion endast närmelsevis håller streck, måste Apostlagärningarnas bild av de första församlingarna vara totalt fel! Apostlagärningarna berättar, att de första kristna från första början trodde och förkunnade, att Jesus Kristus är den uppståndne Guds Son. Enligt Apostlagärningarna föddes den första församlingen endast några veckor efter Jesu uppståndelse.

Därför måste vi fråga oss, vems historieskrivning är tillförlitlig? Liberalteologernas eller Lukas´?

Många forskare anser, att Lukas är mera trovärd. Fast det inte är möjligt här att gå mera i detalj in på detta, tas några centrala synpunkter fram i det följande

Apostlagärningarnas författare

I den tidiga kyrkan var man enhälligt av den åsikten, att författaren till denna bok liksom också till det tidigare evangeliet var läkaren Lukas, som reste tillsammans med Paulus på flera missionsresor  (Apg. 1:1, Kol. 4:14, 2. Tim. 4: 11, Filem. 24)  Endast några allra mest radikala forskare har ifrågasatt också detta. Författaren visar sig känna Paulus liv mycket väl.

Dessutom talar han ofta i pluralis som tecken på, att han var själv med. Bland annat dessa faktorer vid sidan av traditionen visar, att Lukas skrev Apostlagärningarna (Apg. 16:10-17, 20:5-21:18, 27:1-28:16). På basen av detta kan man fråga sig: Vem har de bästa förutsättningarna att tillförlitligt skriva om församlingen uppkomst och dess tidigaste stadier? Är det inte Paulus resekumpan, som enligt egen utsago på basen av ögonvittnen har skrivit en systematisk och noggrann skildring av det skedda (Luk.1:1-3) Det andra alternativet är, att några teologer tvåtusen år senare skriver på basen av en hypotetisk textkälla en hypotetisk rekonstruktion av ifrågasatta slutsatser.

Tidpunkten för Apostlagärningarna

Apostlagärningarna slutar alldeles oväntat i en situation, när Paulus är i hemarrest i Rom år 62.

Mera intressant bli frågan, när vi vet att lite senare Paulus, Petrus och Jakob led martyrdöden under Neros förföljelser. Vi vet också, att Lukas gärna skrev om ansedda kristnas martyrdöd, Stefanos (Apg. 7:57-59) och Johannes broder Jakob (Apg.12:2). Varför nämner han ingenting om dess tre personers martyrdöd? Troligaste förklaringen är, att dessa inte ännu hade hänt, när Lukas skrev Apostlagärningarna. Därför anser många forskare, att Apostlagärningarna skrevs snart efter år 62.

Ännu vissa andra faktorer, som styrker denna uppfattning.

Lukas nämner inte Jerusalems förstöring år 70, fast Jerusalem är en central ort i berättelserna.

Lukas´ uppfattning om det romerska styret är ganska positiv i hela brevet. De hårda förföljelserna under Neros tid började år 65.

I sitt evangelium nämner Lukas, att Jesus förutsade förstörelsen av Jerusalems tempel. Lukas nämner ingenting om fullföljelsen. Detta kan inte förklaras på annat sätt, än att Lukas skrev före templets förstöring.

Dessa fakta talar för att Apostlagärningarna skrevs i början på 60-talet. Därför innehåller såväl Lukas evangelium som Apostlagärningarna relativt färska händelser. Man måste fråga sig, har denna författare sämre möjligheter att avgöra, vad som verkligen hände, än några forskare nästan tvåtusen år senare på basen av hypotetiska Q-källors analysering? Knappast.

Tillförlitligheten av Lukas´ information

Ännu viktigare än författarens person och tidpunkten för skrivandet är, till vilken omfattning innehållet stämmer (eller inte överensstämmer) med det man vet på basen av andra källor om förhållandena i der romerska riket under det första århundradet av vår tideräkning. Svaret är i korthet: många källor ger vid handen, att Apostlagärningarnas händelser är i förvånansvärd stor utsträckning är i överensstämmelse med andra källor. Några exempel:

Han nämner om Agrippas plötsliga död och den stora hungersnöden på Claudius tid. Han nämner om Ananias som överstepräst år 47 och berättelsen om en egyptisk revoltmakare, som förorsakade död åt tusenden. Josefus nämner om dessa saker.

Största intrycket på många forskare har det gjort, att Lukas använder helt korrekta titlar på många högt uppsatta personer. Detta var i romerska riket mycket svårt, när titlarna och styrelseområdena växlade mycket tätt. Därför är Lukas´ beskrivningar historiskt sett mycket tillförlitliga.

Om Lukas är tillförlitlig i dessa detaljer, varför skulle han inte vara tillförlitlig, när det gäller mera allmänna saker om de första kristna och vad de kristna trodde om Jesus?

Arkeologiska forskningar har visat, att Lukas´ beskrivningar om romerska rikets politiska, hela tiden växlande strömningar, dess geografi, färdrutter och resesätt, visar hans insyn i dessa saker. (t.ex. Apg. 27)

Man har lagt märke till Lukas sätt att beskriva olika områdens kulturella och rättsliga procedurers mångfald.

Dr Scherwin-White, en av vår tids största kännare av romersk lag, har sagt, att ’Apostlagärningarnas historiska noggrannhet är förvånansvärd ... försök att göra dess detaljer historiskt otillförlitliga är rent av löjliga’

Mera om Bibelns tillförlitlighet jämte underlänkar.

Till början

4. ANDRA KÄLLSKRIFTER FÖR FORSKARNA

Man påstår, att Nya testamentets forskare nyligen har ’funnit’ sådant nytt material om Jesus, som är i konflikt med Bibelns Jesus-bild. Dessa källor är t.ex. Tomasevangelium, Markus´ hemliga evangelium, Petrus evangelium och speciellt Q-källan. Man påstår, att de innehåller material, vilka har varit försvunna och vilka blev opublicerade då, när den tidiga kyrkan godkände Nya testamentets evangelier. Men nu när de har ’hittats’, är det numera möjligt, att – som en forskare uttryckte sig – frigöra sig från det ’synoptiska Jesus-skräckväldet’ och erbjuda ett alternativ till Bibelns Jesus.

Från dessa fyra källskrifter försöker forskarna finna en ny historisk Jesus. Av dessa har två (Q och Markus hemliga evangelium) inte ens hittats! De är hypotetiska källor, vilka dessa forskare tror att har någon gång existerat.  Tomasevangeliet hittades 50 år sedan och Petrus-evangeliet över 100 år sedan

4.1 Markus´ hemliga evangelium

I ett brev från slutet av 100-talet, skrivet av Klemens från Alexandria finns citat från detta hemliga evangelium. Klemens nämner, att Markus har skrivit detta efter sitt kända evangelium. Några liberalforskare har gett detta ett mycket stort värde och använt det som stöd för vissa kontroversiella åsikter. Morton Smith, som hittade detta brev, har på basen av det skrivit flera böcker, där den historiske Jesus framställs som en magiker.

Det må nu vara hur som helst. Att använda detta hemliga evangelium som en allvarligt tagen källa är problematiskt. För det första har ingen sett det. Ännu mera problematiskt gör det faktum, att förutom Morton Smith har ingen sett brevet, som Klemens skrev på 100-talet, där detta Markus-evangelium nämns. Klemens´ brev försvann på ett mystiskt sätt från det kloster, där Smith fann det. Därför kan man inte enligt många forskare ta det alltför allvarligt. I varje fall är inte detta evangelium äldre än vårt kända Markus-evangelium. Första omnämnandet är från slutet av 100-talet eller början av 200-talet. Till sitt innehåll liknar det andra apokryfiska evangelier.

Värt att noteras är också, att Klemens till skillnad från andra 100-200-talens kyrkofäder, ganska kritiklöst godkände oäkta ’hemliga’ skrifter. Detta försvagar trovärdigheten.

Markus hemliga evangelium är sålunda ett obefintligt verk, vilket lånas i en nu obefintlig text, vars författare är känd för sin blåögdhet. Det visar brist på omdömesförmåga, att anse denna hypotetiska källa mera tillförlitlig än det evangelium, vars trovärdighet kan påvisas.

4.2 Petrus´ evangelium

I tidiga kyrkofäders skrifter nämns Petrus´ evangelium ofta, men det citeras inte direkt och för det mesta anses det vara en irrlära.

År 1886 hittades i övre Egypten en kopia från 800-talet. Många forskare bl.a. Crossan har försökt påstå, att dess lidandes historia, nämnd ’Korsets evangelium’ skulle vara äldre än Nya testamentets evangelier och att Markus använde detta som källa.

Alla forskare godkänner inte denna teori. För det första finns inga bevis på Petrus evangelium eller delar därav skulle ha skrivits före andra eller tredje århundradet. Crossan försöker hävda dess tidiga uppkomst, därför att detta skulle stöda hans teori, hur Nya testamentets ’mytologiska’ lidandes historier har utvecklats.

Dessutom kan man påvisa, att Petrus evangelium innehåller citat ur Bibeln. Vidare innehåller det sådana märkliga legendmaterial, som är bekanta från 100-200-talens apokryfiska skrifter. Enligt denna skrift känner Jesus ingen smärta, när han hänger på korset. När Jesus kommer ut ur sin grav, har han som sällskap två män, vars huvuden når upp till himlen. Jesu eget huvud sträcker sig ovanför himlen! Till på köpet kommer ett talande kors efter dessa ut ur graven!

När man jämför denna berättelse med evangeliernas, måste man konstatera, hur dessa senare är realistiska berättelser. Att några forskare litar mera på dessa överdrivna berättelser, visar ju bara, med vilka kraftiga fördomar de förhåller sig till Bibelns innehåll. 

4.3 Tomas evangelium

Tomasevangeliet hör till det rikliga textfynd, som gjordes i Nag Hammad år 1945. Intill senaste tider har man ansett, att det har skrivits i medlet av det andra århundradet. Många är fortfarande av den åsikten. Men många i offentligheten framträdande forskare påstår, att det skrevs före Nya testamentets evangelier. T.ex. Crossan påstår, att det är från åren 30-60. (Evangelierna placerar han långt senare.) Jesus-seminariet har ställt sig på Crossans sida genom att jämställa Tomasevangeliet vid sidan av de andra i publikationen ’The Five Gospels’.

Dessa forskare är intresserade av Tomasevangeliet i synnerhet därför, att det är en samling av Jesu ord och tal och att största delen av dem är liknande med dem i Nya testamentet. Men Tomasevangeliet berättar inte om Jesu gärningar som undergörare och inte heller om Jesus som den kroppsligt uppståndne Herren. Detta passar bra in i uppfattningen, att Jesus är enbart en lärare och att övriga evangeliets berättelser är enbart den tidiga kyrkans skapelse.

Härtill kan man anlägga tre synpunkter.

För det första är det möjligt, att Tomasevangeliet innehåller Jesu ursprungliga ord, men man har inte kunnat påvisa, att några som helst uttalande av Jesus i Nya testamentet skulle vara beroende av Tomasevangeliet.. Det är en helt annan sak att påstå, att dessa uttalanden i Tomasevangeliet skulle vara mera autentiska än motsvarande i Nya testamentet än att påstå, att Tomasevangeliet innehåller autentiska ord.

För det andra finns i Tomasevangeliet klar influens från den gnosticism, som rådde på andra och tredje århundradet, vilken var annorlunda än gnosticismen under det första århundradet. Enligt Tomasevangeliet säger Jesus: ’Varje kvinna, som gör sig till en man, kommer in i himmelriket.’ En dylik förnedrande åsikt om kvinnan var typisk för gnosticismen men fullständigt främmande för den historiske Jesus.

För det tredje: Faktum att Tomasevangeliet inte innehåller berättelser om Jesu gärningar, bevisar ju inte, att författaren (eller författarna) inte skulle ha känt till dessa. Det förefaller klart, att Tomasevangeliet är avsett enbart som en samling av Jesu tal. På basen av detta kan man inte dra slutsatser om, vad författaren inte trodde på

Dessa motiveringar nämns inte ens i boken ’The Five Gospels’, men de visar, att Tomasevangeliet inte kan vara annat än ett något förvrängt material av Jesus från andra århundradet. En del är säkert autentiskt, men en del är uttryck för gnosticismens tankar.

Därför kan man inte anse Tomasevangelium mera trovärt än Nya testamentets evangelier.

4.4 Q-Källan

På basen av denna hypotetiska Q-textkälla skapar nutida liberalteologer sina radikala uppfattningar om Jesus – uppfattningar, vilka massmedierna sedan gärna informerar om.

Man började tala om denna källa (Q=tyskans Quelle, källa) för över 100 år sedan. På basen av denna försökte man förklara de gemensamma dragen i Matteus och Lukas evangelier, då dessa inte ingår i Markus evangelium. Om dessa skulle ha haft till förfogande en gemensam textkälla, skulle det vara lättare att förstå likheterna i dessa två evangelier.

Naturligtvis kan man också förklara dem på annat sätt. På basen av det som tidigare nämnts om judarnas muntliga traditioner och vikten av att lära sig dessa utantill, kan dessa likheter mycket väl förklaras utan en dylik källa. Många ansedda forskare är av den åsikten. Det är ju också möjligt, att Lukas använde Matteus som en källa, när han skrev sitt evangelium (Luk.1:1-4) I så fall är ju likheterna mera än sannolika.

Må saken vara hur som helst beträffande dessa teorier, bör man dock minnas, att när forskarna talar om Q-källan avses inte själva textkällan utan en arbetshypotes. Något som tyder på en dylik källa har inte kunnat påvisas. Detta betyder förstås inte, att själva hypotesen i sig själv skulle vara fel. Den är ju möjlig. Men teorierna som baserar sig på denna hypotes är inte tillförlitligare än själva hypotesen. Detta tycks vissa forskare ha glömt!

Q-källans analys

Många liberalforskare påstår, att den Jesus, som man möter i Q-källan är helt annorlunda än evangeliernas Jesus. Jesus är likadan som i Tomasevangeliet m.a.o. mera en lärare än en undergörande Frälsare. Man påstår, att denna Jesus inte talar stora ord om sig själv, han gör inga under, han dör inte för syndare och han uppstår absolut inte. Eftersom man vidare påstår, att Q-källan är äldre än evangelierna, så anser man den mera tillförlitlig. Denna bevisföring har haft ett ofantligt stort inflytande på många av de forskare, som uppträder i massmedia.

De forskare, som använder Q-källan som sin viktigaste forskningskälla, har börjat påstå, att man kan dela in den i olika plan eller skikt. Dessa visar, hur åsikterna om Jesus med tiden har blivit allt mera ’mytologiska’. På det första planet (Q1) finns den visa Jesus, vilken är enbart en lärare. På det andra planet (Q2) kommer den profetiska och apokalyptiska Jesus, som tillrättavisar och förebrår sina motståndare och förkunnar Guds domar. På det tredje planet (Q3) är sedan framför oss den övermänskliga Jesus, som har gudomlig auktoritet och i vilken Guds visdom har blivit förkroppsligad.

En dylik utvecklingsgång visar enligt dessa forskare, att evangeliernas Jesus inte är den historiska Jesus. Det visar, att de tidigaste Jesu efterföljare ansåg Jesus vara enbart en människa (plan Q1). Q-källan visar sedan hur efterföljarna så småningom började i Jesus se en allt högre varelse. Därför är det ’klart’, att evangeliernas bild av Jesus Kristus som en undergörande Guds Son, som dog för våra synder och uppstod inte är historisk. Evangeliernas Jesus är sålunda enbart de tidiga kristnas skapade ’fantasibild’.

Antaganden på antaganden

Vilka slutsatser skall man dra av allt detta? Denna skickliga rekonstruktion av den första kyrkan kan te sig t.o.m. tilltalande. Men en närmare granskning håller den inte.

Hela uppbyggnaden baserar sig på enbart antaganden. Dessa forskare uppmanar, att byta ut evangeliernas trovärdiga Kristus-bild mot en hypotetisk nyskrivning av kristenhetens historia, vilket baserar sig på en hypotetisk textkällas hypotetiska rekonstruktion. Enligt många forskare är detta en urusel bytesaffär.

Hela forskningsområdets brist på logik skulle framstå ännu klarare om man skulle närmare granska de antaganden och cirkelslut, som t.ex. finns i Burton Macks populära verk: The Lost Gospel: The Book of Q  and Christian Origins ("Det förlorade evangeliet: Q- källan och kristendomens uppkomstskeden")  Här har redan framkommit så många exempel på liberalteologernas brist på logik i sina forskningar, att denna granskning utelämnas.

5  SLUTORD

Vilken är DIN egen Jesus-bild efter genomgången av denna framställning?

6. KÄLLSKRIFTER OC TILL ÄMNET HÖRANDE MATERIAL

Gregory A. Boyd: Jeesus median myllyssä (på finska)  (Uusi Tie 1996)   Innehållet har med tillstånd refererats med talrika utdrag.

Ursprunglig: Jesus under siege, vilken är ett sammandrag av Boyds verk: Cynic Sage or Son of God (Bridgepoint, Victor Books 1995). Sistnämnda är ett verk på över 400 sidor.

Timo Eskola: Juutalainen nimeltä Jeesus. Monikasvoinen Messias. (En jude vid namn Jesus. Messias med många ansikten)  Karas-Sana  2000 (på finska)

Uppståndelsen behandlas grundligare i bl.a.: W. Craig, The Son Rises (Chicago: Moody Press, 198 1); G. Haberman, The Resurrection of Jesus: An Apologetic (Grand Rapids: Baker, 1984); C. Ladd, I Believe in the Resurrection of Jesus (Grand Rapids. Eerdmans, 1975)-, G. Boyd, Epäilijän kirjeet Aika Oy, 1996, (på finska).

Crossan J.D.: The Historical Jesus. The Life of a Mediterranean Jewish Peasant. Harper  1991

B. Mack, A Myth of lnnocence (Philadelphia: Fortress Press, 1988

B. Mack, The Lost Gospel: The Book of Q and Christian Origins (Harper, SanFrancisco, 1993),

Jesus-Seminar Report: The Five Gospels: What Did Jesus Really Say? (Macmillan, 1993)

Jesus-Seminar-ämnet behandlas i internet (via Gogle)

Rekommenderas Who does the Jesus Seminar really speak for?

Många forskares tankar om Nya testamentets tillförlitlighet fås från boken: Jesus under Fire, red. M. J. Wilkins & J. P. Moreland (Zondervan 1995). Artikelsamlingen behandlar bl.a. Jesu under, trovärdigheten i Jesu uttalanden, uppståndelsen.

I motsvarande artikel på finska sektionen finns dessutom många hänvisningar till artiklar på finska.