Inledning
I.       ANALYS  AV  RELATIVISM
I. A.  Förändringar
I. B.  Kritik av relativism
I. C.  Relativismen - en återvändsgränd
II.     NÅGRA PERSONLIGA SYNPUNKTER
1)  "Allt skall ifrågasättas"
2)  Hurudan kritik?
3)  Auktoriteter
4)  Tolerans
5)  Förnuftet
6)  Sanningen

Inledning

Redan Pontius Pilatus ställde frågan: "Vad är sanning?" Människor i alla tider har frågat samma sak. Kan man hitta sanning?

I dagens informationsflöde framkommer så många "sanningar", att människor är förvirrade.

Det har uppstått många uppfattningar och talesätt kring ämnet:
- Allt är relativt.
- Allt skall ifrågasättas.
- Ingen har sanningen.
- Håller din åsikt kritik?
- Alla åsikter bör tolereras.
- Det är sanning, vilket är bra för mig.
- Finns ingen auktoritet, som säger vad som är rätt.
Förteckningen kunde fortsättas.

Dessa slagord tycks ofta vara mycket tilltalande och många är förtjusta. Men vid närmare analys finner man, att de ofta är mycket motsägelsefulla och ologiska. Här är meningen, att kort ta fram några synpunkter, vilka var och en får sedan närmare begrunda. Delvis har dessa tankar fötts i olika internetdiskussioner. Djupare analyser baserar sig på tankar i Stefan Gustavssons bok "Kristen på goda grunder" (Credo 1997, tillstånd av författaren att använda tankar och citat från boken.)

I.  ANALYS  AV  RELATIVISM
Varför har man allt mera börjat fundera på dessa frågor?

A.  Förändringar

1. Det har skett en avgörande sociologisk utveckling.
Under det senaste seklet har vi gått från ett enhetssamhälle, där kristen tro hade monopol på sanningen och människor i stor utsträckning saknade kunskap om alternativen. Idag lever vi med tillgång till kunskap om hela världen. Och mer än så: Vi lever i allt mer mångkulturella samhällen, där livsåskådningar och religioner blandas och vi har daglig närkontakt med annan tro. Det ställer oss omedelbart inför frågan: Hur kan jag säga att min tro är sann och deras är falsk? Vilken rätt har jag att sätta mig över andra människors övertygelser, särskilt som jag upptäcker att de är lika begåvade, kunniga, hängivna och kärleksfulla som de människor som delar min tro! Känslomässigt är det mycket enklare att i den situationen säga: "Vad intressant att du tror annorlunda!" än att resa frågan om sanning.

2. Det har skett en avgörande filosofisk utveckling.
Upplysningstänkarna satte människan som alltings mått. Från början var man optimistisk angående människans möjligheter, men filosoferna insåg snabbt vilken återvändsgränd man gett sig in i. Människan är begränsad och vet inte allt. Det kommer alltid att finnas kunskap att utvinna, som människan inte känner till. Därmed blir all mänsklig kunskap relativ. Det finns ingen slutgiltig sanning för människan.

3. Det har skett en avgörande teologisk utveckling.
Fram till Upplysningen var det att slå in öppna dörrar att i Kyrkan hävda Bibelns auktoritet. Den var alla överens om. Bibeln sågs som Guds Ord till människan. Efter upplysningen har synen på Bibeln som uppenbarelse förändrats. Idag ser allt fler Bibeln som människors ord om Gud. Utifrån ett sådant perspektiv finns det ingen anledning att ge Bibeln en särställning. I alla religiösa traditioner möter vi människor som formulerar sina tankar om och erfarenheter av det gudomliga. Bibeln blir ett dokument i raden av andra som illustrerar människans sökande.

B.  Kritik av relativismen.
Relativismen är emotionellt och socialt attraktiv eftersom den till synes löser spänningarna mellan motsatta uppfattningar och därför hjälper oss att leva harmoniskt med våra olikheter. Men från ett intellektuellt perspektiv är den ytterst problematisk.
Låt mig nämna tre områden av kritik:

1. Relativismen är motsägelsefull.
Logiskt sett är satsen "Allt är relativt" självmotsägande och självupplösande. Om allt är relativt, finns det ju en sak som gäller överallt, för alla människor, i alla tider; nämligen att allt är relativt. Men då är ju inte allt relativt. .. Relativismen förnekar sanningen genom att införa en ny sanning!

2. Relativismen håller inte för sin egen kritik.
Ett av dess mest vinnande argument är ju att det är arrogant och intolerant att hävda absolut sanning. En vis människa måste inse sin egen begränsning, inta en mer ödmjuk hållning och acceptera olika övertygelser som likvärdiga. Relativismen framställs på det sättet ofta som den mest ödmjuka inställningen. Men den håller inte för sin egen kritik: Relativismen gör ju lika absoluta anspråk som någon annan. Hur kan man veta att det inte finns någon absolut sanning?

3. Relativismen gör inte rättvisa åt religionernas egenart och egna anspråk.
Inom alla religioner hävdar människor den egna trons exklusivitet. Tydligast är det inom de tre uppenbarelsereligionerna judendom, islam och kristendom. De hävdar explicit att vi begränsade människor kan ha sann kunskap om Gud, eftersom Gud har uppenbarat sig.

C.  Relativismen - en återvändsgränd
Gud kan inte både finnas och inte finnas samtidigt. Gud kan inte både vara en person och inte vara en person samtidigt. Buddism och kristendom kan inte båda ha sanningen. Relativism på det ontologiska planet är helt enkelt absurt. De flesta människor håller, vid lite eftertanke, också med om det, men säger: Den här kritiken skjuter över målet. Relativismens poäng är inte avsaknaden av sanning. Poängen är att vi inte kan veta vad som är sant och därför kan vi inte heller ta ställning. Det finns en sanning, men den är inte åtkomlig for oss. Följaktligen handlar det inte om ontologisk (metafysisk) relativism, utan om epistemologisk (till kunskapsläran hörande) relativism. Eftersom vi inte kan veta vad sanningen är, måste vi acceptera alla uppfattningar som likvärdiga.

Men hur vet vi att sanningen är oåtkomlig? Många svarar att de motstridiga anspråken som religionerna gör, och har gjort under flera tusen år utan att kunna bli överens, visar att det är så. Men är oenighet bland människor i sig ett bevis for att sanningen är oåtkomlig?

I grunden drabbas epistemologisk relativism av samma kritik som ontologisk relativism:

1. Den är motsägelsefull.
"Vi kan inte veta" är en sats som gör anspråk på kunskap. Nyckelfrågan är: Hur kan man veta att man inte kan veta?

2. Den håller inte för sin egen kritik.
Andra uppfattningar kritiseras för att göra absoluta anspråk, trots att de egna anspråken också är absoluta. "Vi kan inte veta" och "Jesus är sanningen" är lika absoluta, men ger det absoluta olika innehåll.

3. Den gör inte rättvisa åt religionernas egenart.
Uppenbarelsereligionerna gör anspråk på kunskap om Gud.

Relativismen är inte möjlig. Vi kan aldrig komma undan sanningsfrågan - hur vi än formulerar oss gör vi sanningsanspråk. Vi må leva i en relativistisk kultur, men vi lever inte i ett relativistiskt universum! Världen vi lever i rättar sig inte efter våra tolkningar, den formar sig inte efter våra önskningar.

Det finns tre grundläggande termer som ofta återkommer i diskussionerna om vår tid.
Den första termen är pluralism, som står för ett sociologiskt faktum:
Vi lever i ett samhälle där ett flertal religioner, livsåskådningar och värderingar står sida vid sida. Så definierat är pluralism en värderingsfri beskrivning av vårt samhälle.

Den andra termen är relativism, som står för en filosofisk hållning:
Det finns inga absoluta sanningar. Relativismen är en filosofisk tolkning av pluralismen! Utifrån det faktum att det finns en mångfald av uppfattningar drar man slutsatsen att det inte finns någon sanning, eller åtminstone att den inte är åtkomlig för oss.

Den tredje termen är tolerans, som står för ett personligt förhållningssätt:
Hur vi bemöter människor med övertygelser och levnadssätt som skiljer sig från vårt eget.

Kristen tro accepterar pluralismen som ett faktum. Det gör, tills vidare, också Gud! Men kristen tro, och förnuftet, kan inte acceptera relativismen som filosofi. Den är en omöjlig livshållning. Vi tror på absolut sanning, men ska visa tolerans mot alla som förnekar den. Varje människa har så att säga "rätt" att ha fel! Det finns inte någon motsättning mellan att tro på absolut sanning och samtidigt hävda tolerans och kämpa för full religionsfrihet.

Vi ska argumentera för evangeliets sanning och leva ut evangeliets kärlek. Guds rike ska utbredas, inte med svärd och vapenmakt, inte med lagstiftning och tvång, utan med Andens svärd som är Guds Ord.

Begreppet tolerans har en intressant historia. När tolerans i samband med Upplysningen lyftes fram som en viktig dygd, var det med sanningen som motivering! Avvikande meningar skulle tolereras, inte för att de var lika sanna som motsatsen, utan därför att sanningen i längden alltid segrar. Verkligheten kommer ifatt all lögn. Utifrån förtroendet för sanningens genomslagskraft argumenterade man för tolerans.
Idag är synen på tolerans helt annorlunda: Den motiveras utifrån misstro mot sanningen! Eftersom vi ändå inte kan veta vad som är sant, måste vi tolerera alla uppfattningar som likvärdiga. Människor lever utifrån den motsägelsefulla maximen: "Det är förbjudet att förbjuda!" Och så händer det märkliga: När tolerans blir absolut, blir den intolerant!

II.  NÅGRA PERSONLIGA SYNPUNKTER

1)  "Allt skall ifrågasättas."
Detta var det centrala temat en gång vid diskussion med en liberalteolog. Det var då fråga om Bibelns tillförlitlighet. När det gäller mänskliga åsikter och teorier är mottot på sin plats. Men när det gäller Guds uppenbarelser till oss människor, ställer sig frågan i en annan dager. Detta har jag mera utförligt behandlat på annan plats (Varför just kristen tro? / 3.11.) Frågan blir ju, vem kan ställa sig som domare över Guds uppenbarelser och utgående från egen synvinkel bedöma Guds väsen och handlande, vad är Guds ord och vad är människors tillägg.

Historisk-kritiska forskare har kringgått problemet genom att helt enkelt påstå, att det inte finns någon gudomlig inspiration. Bibeln innehåller bara människors åsikter om Gud. Jag har frågat mig, vad blir då kvar?

Som jag har påpekat leder detta till många motsägelser, inte i Bibeln utan i människors egen tankevärld.

En konsekvens är, att man plockar ur Bibeln bara sådant som tilltalar. "Det är sanning, vilket är bra för mig!"

Men detta har absolut ingenting med kristen tro att göra. Det är bara svepskäl att inte behöva konfronteras med evangeliets verkliga budskap. Gemenskapen med Gud kan inte fås genom dylika själviska tankar.

Dylik kritisk inställning beror ofta på mångas utgångsläge, att gud är ett begrepp, som människor själva har skapat sig. Men det är ju Gud, som har skapat människan ingalunda tvärtom. Jag är förvånad över hur man är genast färdig att kritisera Gud, när han inte fungerar efter våra önskemål. Borde man inte själv ifrågasätta dylika tankar.

2)  Hurudan kritik?
Någon skrev en gång: "Din tolkning har värde endast om den tål kritik".
Vems kritik? Ateistens, agnostikerns, den icke troendes, den troendes, mfl. kritik. Vem kan sätta sig till domare över människors åsikter? Åsikter finns i någon mån nästan lika många, som det finns människor. Faktum är, att Guds avsikter och i allmänhet trossaker inte kan i djupare mening förstås med mänskligt förnuft. Detta förnuft kan inte vara domare i saker, som berör andliga trossaker. Nutida liberalteologer försöker göra så med katastrofala och inkonsekventa följder: Läs: "Är detta mera kristen tro?  http://www.lindellnet.net/liberaltro.htm  Enda domaren i detta avseende är Guds vilja sådan, som den är förmedlad åt oss i Bibeln. Allt kan vi inte med vår bristfälliga tankeförmåga förstå.

3)  Auktoriteter
En av tidens megatrender är, att det inte får finnas auktoriteter. Människan borde få i frihet leva ut sitt liv utan intrång ovanifrån. Detta kan gälla också mänsklig auktoritet, men i synnerhet, att det inte borde få finnas en allsmäktig Gud och inte heller Bibeln, som uppenbarar hans vilja. När de troende betonar dessa, betraktas också de som icke önskade auktoriteter.

En sund kritik är förstås på sin plats. Men när denna leder till, att människan kritiskt godkänner bara sådant, som tillfredsställer den egna själviskheten, då är man på en farlig väg. Det betyder nämligen, att människan ställer sig själv som högsta auktoritet och domare. En dylik ställning är synnerligen ifrågasatt, emedan vi inte har kunskap om de djupa frågor som berör vårt liv och existens. Bakom dessa trender ligger tanken, att Gud enbart är en produkt av mänskligt tänkande. Som tidigare nämnts är ju faktum rakt tvärtom.

Därför kan man inte eller vill inte förstå Guds handlande. Man tror sig veta bättre, hur Gud borde ha gjort. Detta gäller i synnerhet Guds handlande i GT. Se: http://www.lindellnet.net/gudigt.htm

4)   Tolerans
Ett modeord är tolerans. Eftersom de troende har genom evangeliet funnit någonting värdefullt, som de vill hålla fast vid och meddela åt andra, anses de ofta som intoleranta eller trångsynta. Jag har ofta undrat, varför dessa, vilka förespråkar tolerans och frihet, inte själva föredrar troende. Mycket inkonsekvent!

Toleransbegreppet har ofta spårat ur. Fast det betyder, att vi skall lyssna till andra och åtminstone till en viss grad respektera dem, betyder det ju inte, att vi måste acceptera deras åsikter. Ännu mindre betyder det, att vi inte skulle t.o.m. kraftigt få framföra de åsikter, vilka är värdefulla för oss. Det syns, att man ställer krav på troende, som man själv inte behöver bry sig om. Ensidigt tänkande.

Jag har ofta märkt, att när de troende berättar om, vad de har funnit genom tron på Jesus, uppfattas det, som att de samtidigt fördömer dem, som inte tror på samma sätt. Detta är ju inte fallet. Troligen är det deras samvete, som säger, att de troende har rätt och samvetet fördömer. I så fall är det ju de själva, som bör göra bättring. Dylikt resonemang har ibland gått ännu längre. Ofta beskyller man de troende att vara övermodiga och sätter sig ovanför andra människor. Ibland står jag undrande inför skribenternas logiska kullerbyttor.

Varför borde just de troende tiga i trosfrågor, medan andra får framföra vilka obefogade, elaka beskyllningar som helst? (Erfarenheter från diskussionsspalter)

5)  Förnuftet
I samma mån som Bibeln har satts åt sidan som normgivande källa t.o.m. inom kristenheten, har förnuftet upphöjts till det enda källan. "Det är sanning, som är bra för mig." På detta sätt kan man förfäkta nästan vilka saker som helst. Enligt detta kan man fritt ge utlopp för alla sina lustar och fritt leva enligt egna önskemål. Även om man är så pass realistisk, att man jämsides inser nyttan att inte skada andra, så har denna "fria levnadskultur" lett till många tragiska situationer. Att fritt leva ut sina lustar tillfredsställer inte människans innersta längtan efter mening med livet.

Jag blev nästan chockad, när jag på ett diskussionsforum märkte, att det mest populära debattämnet var: "Hur jag tar mitt liv?" Ett annat aktuellt ämne har varit frågan om livets meningslöshet. Vad berättar detta om dagens människor? Fast en del inlägg kan tas med en nypa salt, är nog helhetsbilden ganska dyster.

Jag tror, att djupast inne i människan finns ett behov av livsgrund och värderingar, vilket vårt själviska och ofta kortsiktiga förnuft inte kan ge. Människans förnuft är så begränsat, att vi inte kan förstå den existentiella verklighet, som vi lever i. I denna nutida ideologiernas kamp tillgriper den moderna människan lätt något "halmstrå", som tyvärr inte håller i "livets stormiga vågor". Vi borde söka de sanningar, vilka vår Skapare har uppenbarat, oberoende om vårt förnuft kan förstå dem. Gud har kastat en "livboj" åt oss på livets stormiga hav, vilken vi får fatta tag i.

I detta dyrkande av vårt förnuft framkommer några mycket problematiska drag. Vi hamnar att erkänna vissa saker, vilka vi inte kan rationellt motivera. Några exempel:

Livet fortsätter efter döden:
Många förnekar detta. Men vi hamnar att konstatera, att människor i olika kulturer och religioner har trott på detta kanske i lite olika former. Det förefaller, att människan har en inbyggd kunskap om detta, som inte baserar sig på förnuftet. Människan ser hur kroppen efter döden förmultnar, men hon ser inte med sina sinnen den ande, som Gud har inblåst i människan och som lever vidare.

Den osynliga världen:
Förnuftet kan inte heller förstå detta. Därför tror man inte på andevärlden, där det finns både ljusets och mörkrets änglar. Man tror inte på himmel och inte på helvete. Många tror inte ens på Gud. Bibeln berättar om himmeln: "vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom."  Jag tror, att något motsvarande också gäller för helvetet. Därför använder Bibeln ofta bildspråk.

Om vi kunde förstå, att det finns en för oss osynlig tillvaro, skulle många saker kanske vara lättare att förstå. Vi måste bara konstatera, att begreppet: synlig - osynlig i alla tider har intresserat människor också i denna vår tid (sagor, ockultism, science fiction mm.) Vetenskapen har inte fått grepp om dessa saker och har inte närmare kunnat utforska dem. Bibeln talar mycket om den osynliga världen.  )

  Livet: Ingen har kunnat definiera, vad liv är och hur det har uppstått, fast vi vet mycket, hur det funktionerar. Liv kan inte uppstå ur dött material. Det är en Guds gåva. Jag lever, verkar och gör många saker, fast jag inte vet, hur det är möjligt. På basen av mitt förstånd är detta oförnuftigt, som jag inte kan "tro" på. Men jag lever och vet, att jag lever. Det andliga livet är någonting liknande. Men vi måste först bli födda. Också det andliga livet är Guds verk i oss, vilket vi inte med egna ansträngningar kan åstadkomma. Men Gud kallar oss i kärlek till detta liv, inte med våld mot vår vilja.

6)  Sanningen
Förutom det, som kom fram i Gustavsson's analys, vill jag göra några tilläggskommentarer beträffande människan sökande efter sanningen.

Detta sökande görs i allmänhet genom att jämföra olika människors åsikter på det mänskliga planet. Eftersom ingen människa har hela sanningen, hamnar man lätt i relativismens återvändsgränd. Som redan nämnts lever vi i en relativistisk kultur, men vi lever ingalunda i ett relativistiskt universum.

Men i universum finns det en sanning, som bara Gud vet. Av denna sanning kan vi veta endast i den mån, som Gud har uppenbarat för oss genom sitt Ord.

Människorna försöker ofta undvika denna sanning. Av detta följer:
- man försöker på många sätt förneka eller negligera Guds uppenbarelser.
- man försöker urvattna det genom allehanda bortförklaringar och ensidiga tolkningar, varvid sanningens sökare hamnar att välja mellan olika människors bristfälliga tolkningar, vilket inte alltid är lätt.

Beträffande vissa principer vid bibelläsning har jag redogjort på annat håll: "Hur kan jag läsa och förstå min Bibel?"