Jesu historicitet

A. Antikens historiker
1.  Utdrag ur Gustavssons bok
2.  Nya testamentet

B. Pontius Pilatus' brev
1. Breven till Tiberius
2. Breven till Seneca

C. Matti Kankaanniemis studier i dessa saker

Några allmänna synpunkter
Bibeln och Nya testamentet är absolut de bästa och mest tillförlitliga källorna, för att få kunskap om Jesus. Utombibliska källor finns visserligen inte mycket, men tillräckligt för att bevisa Jesu historicitet. Man har försökt misstänkliggöra dessa och påstå, att de är eventuellt förfalskningar.

Orsakerna förefaller mycket svagt motiverade och förefaller inte ur helhetens synpunkt vara logiskt enhetliga. De flesta forskarna är dock övertygade om Jesu historicitet.

Vi bör ju beakta bl.a. följande saker:
- Folkskarorna kring Jesus var relativt små i förhållande till helheten.
- Judarna försökte systematiskt förringa eller förneka Jesu betydelse.
- Det uppstod åtskilliga förföljelser av kristna, varför de kristna inte var speciellt populära. Först långt senare på 300-talet fick kristendomen bredare utbredning som statsreligion. Tidigare kunde det kristna evangeliet anses vara i uppror mot det romerska imperiet.
- De tidigare skrifterna jämte de första handskrivna evangelierna förstördes säkert under dessa förföljelser och senast i samband med Jerusalems förstöring år 70.
- De första församlingarnas verksamhet koncentrerade sig på muntlig evangelisation. Handskrivna skrifter var sällsynta, därför att de var mycket arbetsdryga. Den muntliga traditionen var mycket noggrann och hölls i stor ära. Först senare, när olika irrläror (gnostiska mfl.) började göra intrång i församlingarna växte behovet av skriftliga dokument.
- Den tiden fanns inget sådant informationsflöde och nyhetsförmedling, som i våra tider. Det är helt fel, att utgående från dagens situation ställa krav på den tidens "nyhetsförmedling".

A. Antikens historiker
1. Stefan Gustavsson nämner i sin bok "Kristen på goda grunder", Credo 1997, på sidorna 95-98:

Jesu existens
Har Jesus existerat som historisk person? Det finns knappast någon seriös historiker som förnekar att Jesus existerat och är kristendomens upphov. Tre starka skäl talar för detta:
Det finns ett mycket omfattande historiskt material om Jesus i Nya testamentet. Detta är i sig mer än tillräckligt för att bejaka hans existens. Vi har tillgång till en mer ingående beskrivning av Jesus än vad vi har av de flesta andra historiska personer.
Det finns utombibliska källor, både judiska och romerska, som talar om Jesus. Den viktigaste judiska källan som direkt omtalar Jesus är Josefus, judisk historieskrivare som skriver år 90. Han berättar att år 62 avsattes översteprästen i Jerusalem därför att han olagligt:

...kallade samman Sanhedrin och förde fram inför dem Jakob, brodern till Jesus, den så kallade Messias, och några andra män som han anklagade för att ha brutit mot lagen, och lämnade ut dem till att stenas. 129

längre fram skriver han direkt om Jesus:

Ungefär vid den här tiden levde Jesus, en vis man, om man nu alls kan kalla honom för en vanlig människa. För han utförde förunderliga gärningar och undervisade män som gärna tog emot sanningen. Många judar anslöt sig till honom, liksom även många greker. Han var Messias. Till följd av en anklagelse som förts fram av våra ledande män, dömde Pilatus honom att korsfästas, men de som hade älskat honom från början gav inte upp, för han visade sig för dem levande på tredje dagen. Detta och tusentals andra underbara ting hade Guds profeter sagt om honom. Och intill denna dag har den kristna stammen, som fatt sitt namn efter honom, inte försvunnit. 130

Påståendet att Jesus är Messias liksom det avslutande avsnittet om uppståndelsen är omtvistat, eftersom Josefus inte var kristen. En del forskare menar därför att det är senare kristna tillägg. Texten är dock enhetlig i alla bevarade manuskript. Andra menar att texten är ursprunglig men i originalet hade kvalifikationer av typen: "Han var (den så kallade) Messias" och "han visade sig levande för dem på tredje dagen (påstod de)".131 Poängen här, att det finns tidigt historiskt material om Jesus också utanför Bibeln, påverkas inte av diskussionen kring de uttrycken.

Den viktigaste romerska källan som direkt omtalar Jesus är Tacitus som år 115 skriver:

För att få slut på ryktena gjorde Nero somliga människor till brottslingar och utsatte dem för de grymmaste tänkbara straff. Det var de som allmänt omtalades som "kristna", och som framhärdade i sin olämpliga verksamhet. Den som ursprungligen bar namnet Chrestus, hade blivit avrättad under kejsar Tiberius regeringstid enligt order av ståthållaren Pontius Pilatus. Men den fördärvliga sekten började nu, trots att den under en tid hållits i schack, på nytt att sprida sig, inte bara i Judéen där ursprunget till detta onda fanns, utan också i hela Romarriket där otäcka och vedervärdiga idéer från hela världen väller in och finner villiga anhängare.132

Vad skulle vi veta om Jesus om vi inte hade Nya testamentet och inte kunde lyssna in alla källor från den tidiga kyrkan? Förutom Josefus och Tacitus finns det ett flertal andra källor - Thallus, Plinius den yngre, Suetonius och olika rabbinska källor - som direkt eller indirekt refererar till Jesus.
En sammanställning av de utombibliska och utomkyrkliga uppgifterna ger följande bild av Jesus: 133

-  Jesus var en lärare och undergörare som många både judar och greker kom till tro på  (Josefus).
- Jesus avrättades i Judéen under den period då Tiberius (14-37 e Kr) var kejsare och Pontius Pilatus (26-36 e Kr) ståthållare (Tacitus).
- Jesus anklagades av judarna och dömdes av Pontius Pilatus och avrättades genom korsfästelse (Josefus).
- Jesu efterföljare tillbad honom som Gud (Plinius den yngre).
- Jesus kallades Kristus - Messias (Josefus).
- Jesus hade en bror som hette Jakob (Josefus).
Också utan evangelierna har vi kunskap om Jesus, som inte motsäger evangelierna, utan tvärtom bekräftar dem!
134

Den kristna tron är en effekt i historien och kräver en orsak. Världens största rörelse uppstår inte ur intet. Om inte Jesus fanns där som orsak, måste vi förutsätta att någon annan gjorde det. Men varför införa en gestalt x, utan källor och utan historiska data, när det finns ett rikt materia! som anger Jesus som orsaken till kristendomens uppkomst?

1 en rapport från teologiska institutionen vid universitetet i Lund sammanfattar teologie doktor Samuel Byrskog läget inom Jesus-forskningen. Han konstaterar inledningsvis:

Ingen seriös exeget betvivlar idag att Jesus existerat. Sporadiska försök görs visserligen fortfarande - också i Sverige - att bortförklara Nya testamentets vittnesbörd om Jesu verkliga existens, men dessa ansatser uppvisar oftast föga exegetisk insikt och är numera allt mer sällan gjorda av personer med ordentlig exegetisk skolning. Bland de forskare som besitter de nödvändiga kunskaperna för att bedriva exegetiskt arbete förnekar numera inte ens de som är mest kritiskt lagda att Jesus funnits. 135

Människor som försöker förneka Jesu existens tvingas gå tillväga på samma sätt som de franska historierevisionisterna, vilka förnekar förintelsen under andra världskriget. Det kan de göra endast genom att först förneka det källmaterial vi har tillgång till och som är det enda som kan hjälpa oss att avgöra vad som faktiskt har hänt: Alla vittnesmål är falska, alla bilder är fejkade, allt material är förfalskat. .. Men då finns det inte längre någon historisk kunskap att ta, och inte någon underbyggnad för den teori de själva förfäktar!

Påståendet att Jesus är en myt handlar alltså inte om hans existens. Det handlar istället om evangeliernas trovärdighet som historiskt material. Är evangeliernas Jesus en myt?

Källhänvisningarna i Gustavssons framställning
129 Josefus, Antiquities XX 200.
130 Josefus, Antiquities, XVIII 6;-64.
131 För en diskussion om uppgifterna om Jesus hos Josefus, se R T France, The Evidence Jor jeslJs (London: Hod der & Stoughton, 1986), s. 25-32.
132 Tacitus, Annals Xv. 44.
133 Se Paul Barnett, Is the New Testament History? (London: Hodder & Stoughton, 1986), s. 30-31.
  134 För en utförligare diskussion om Jesu historicitet se: Paul Barnett, Is the New Testament History? (London: Hodder & Stoughton, 1986), R T France, The Evidence for Jesus (London: Hodder & Stoughton, 1986), Craig Blomberg, The Historical Reliability of the Gospels  (Leicester: IVP, 1987) och Robert H Stein, Jesus the Messiah (Downers Grove: IVP, 1996), s. 25-50.
135 Samuel Byrskog, Religio 39, 1992.

2. Nya testamentet
Såsom Gustavsson påpekar är Nya testamentet det viktigaste dokumentet från första århundradet. Dess beskrivningar om Jesus och hans verksamhet är de mest mångsidiga och också de mest tillförlitliga. Dess trovärdighet har man dock på många sätt försökt ifrågasätta. Gustavsson fortsätter i sin bok om evangeliernas trovärdighet och kommer till slutsatsen, att den ställda frågan: "Är evangeliernas Jesus en myt?" måste besvaras absolut nekande.

Jag hänvisar till behandlingen av detta ämne tidigare, där slutsatsen är densamma:
Varför just kristen tro? / 3.4   
Vem är Jesus? / 3.2

Från sistnämnda länk tar jag följande avsnitt från Gregory A. Boyds analys om Jesus-seminariet:

" Kanske den viktigaste av de sju grundpelare, vilka är publicerade i "The Five Gospels" är tesen, att Nya testamentets text är otillförlitlig, ifall inte annat bevisas.
Detta har varit den liberalteologiska forskningens utgångspremiss allt sedan Bultmanns dagar mellan världskrigen. Enligt detta kräver "vetenskaplig lärdom", att om någon påstår, att Jesus sagt sådant, som finns Nya testamentet, bör han bevisa, att det stämmer.
Utgångsläget är, att evangelierna inte är historiska, om inte annat bevisas. Om detta är utgångsläget, förstår man bättre seminariets resultat, att den historiske Jesus egentligen inte har sagt någonting alls!

Detta är rakt emot vanlig praxis. De flesta historieforskare anser, att beviskravet vilar på den historieforskare, som vill bevisa, att någon historisk källa inte är tillförlitlig. Historieforskaren bör bevisa, att den gamla källan har fel, inte att dess information är riktig.
I allmänhet utgår man från, att människor talar sanning, om det inte finns motiverade orsaker till det motsatta. Varför skulle man inte tillämpa samma på antikens människor."

Många forskare har gått grundligt vilse, därför att:
- Man beaktar inte alla alternativ (t.ex. man beaktar inte alls Bibelns egen och troendes utgångsläge, att det finns en Gud, som har genom Ande inspirerat Bibelns författare)
- Man ställer egna oftast godtyckliga kriterier för sin forskning (se Jesus-seminariets exempel)
- I "vetenskaplig forskning" kan man inte beakta Guds-dimensionen, därför att det inte finns metoder eller mätmetoder för detta ändamål. Detta problem kan inte den kritiska forskningen behärska. Därför har man varit tvungen att utelämna Guds-dimensionen från bibelforskning.
- På basen av de egna kriterierna och utgångslägena drar man sedan felaktiga slutledningar.
- Man märker inte de egna logiska inkonsekvenserna och konflikterna med annat material.

Som exempel kan nämnas Jesus-seminariets kriterier beträffande sanningshalten av Jesu ord i Johannes-evangeliet:
Jesus-seminariets utgångsantaganden :
1. Om saken är nämnd endast i ett evangelium, är det tvivelaktigt, huruvida det överhuvudtaget har skett.
2. Om saken reflekterar den första kyrkans behov, frågor eller problem, är det osäkert, huruvida den härstammar från Jesus. Författarna kan ha skrivit dem tillbaka till evangelierna.
3. Om saken hänvisar till, vad som har sagts inom judendomen eller någon annan av den tidens filosofiska riktningar, är det tvivelaktigt, huruvida det är Jesu undervisning.
4. Om där finns övernaturliga element, har det inte hänt.
5. Evangeliernas författare kan ha nedskrivit egna tolkningar och tillägg till Jesu undervisning.
6. Många av Jesu uttalanden är uppfunna för ett specifikt tillfälle.
7. Endast de Jesu gärningar och undervisning, vilka är i harmoni med en viss Jesus-bild, kan anses vara autentiska.
Det är utan vidare klart, att på detta sätt försöker man endast bekräfta sina egna förutfattade åsikter. Det är fråga om totala cirkelslut och inte seriös forskning.

På svenska har Roger Viklund år 2005 gett ut ett digert verk, där han betvivlar existensen av evangeliernas Jesus. På basen av direkta diskussioner med honom, har jag kunnat konstatera flera liknande principiella "kardinalfel" i hans forskningsmetoder trots hans enorma sakkännedom av gammalt källmaterial.

Gustavsson påpekar, att dessa diskussioner och tvivel om Jesus existens, inte beror på det digra material, som vi har till förfogande. Det beror på vissa forskares naturalistiska världsbild, där varje nyans av övernaturligt måste strikt förnekas. Att detta sedan leder till många och oöverstigliga problem med verkligheten är sedan en annan sak.

B. Pontius Pilatus' brev

De följande avsnitten är mycket omstridda, huruvida de är äkta eller inte. Själv har jag ingen möjlighet att bedöma detta. Jag tar hit några utdrag från dem, ty:
- de har officiellt blivit publicerade i bokform (åtminstone i Finland)
- de kastar fram intressanta perspektiv på Jesu verksamhet sedda från en utomstående person.

Läsarna får själv bedöma deras trovärdighet. Jag tyckte, att de kastade nytt ljus över de traditionella texterna i evangelierna och fick mig att bättre förstå den politiska bakgrund, där Jesus verkade. De ger t.ex. inblick i det spända förhållandet mellan Jesus och hans anhöriga och den fruktan, som dessa var utsatta för. Likaså ger de en trovärdig bild av de nästan kaotiska situationerna, när Jesus predikade till folkskarorna.

1. Breven till Tiberius
2. Breven till Seneca

1. Breven till Tiberius
Från Pilatus finns också Pontus Pilatus officiella dokument, där Pilatus har skrivit till den romerska kejsaren Tiberius om sina upplevelser, innehållande detaljer också on Jesu verksamhet, hans förhör, hans dom och korsfästelse etc. Dessa har utgetts bl.a. som en bok på finska.

Prof. Konstantin von Tischendorf hittade dessa dokument under sina forskningsresor i medlet på 1800-talet. Han har mera blivit berömd för sina fynd av de grekiska handskrifterna Codex Sinaiticus, vilka han fann i Katarinaklostret i Sinai.

Dessa upptäckter har också varit föremål för kraftiga angrepp. Men dessa dokument har bekräftats av tre kyrkofäder: Justinus Martyren (år 138), Tertullianus (ca.år 200) och kyrkohistorikern Eusebius (ca år 315).

Tischendorf skriver i bokens inledning: "Av dessa tre kända och erkända personers uttalanden framgår, att Pilatus' dokument har funnits före år 138 och att de då ansågs som verkliga dokument. …"

Ur dessa brev till Tiberius finns bl.a. följande utdrag: (Till svenska av Lindell från motsvarande artikel på finska.)

Pilatus' första möte med Jesus
De senaste dagarnas händelser i mitt förvaltningsområde har varit av det slag, att jag anser vara behövligt att skriva om. …Av de många ryktena fäste jag mig i synnerhet vid ett. Man berättar, att en ung man har uppträtt i Galiléen och med helig iver förkunnat lag enligt de gudars namn, vilka har sänt honom. Först trodde jag, att han ville uppvigla folket mot romarna, men snart försvann sådana farhågor, Jesu, Nasaréen, talade vänligare om romarna än judarna i allmänhet.

En dag när jag gick förbi Siloa-dammen, där mycket folk var församlad, såg jag en ung man mitt bland folkgruppen. Man berättade mig, att det var Jesus. Det kunde jag ha förstått, då han urskilde sig från de andra. Hans hår och skägg var guldfärgade. Han verkade vara ca 30 år. Jag har aldrig sett ett mera ädelt utseende. Hur annorlunda var han inte än de svartskäggiga och gulhyade åhörarna.

Jesus gjorde intryck
Jesu väsen och hans visa tal gjorde ett sådant intryck på Pilatus, att denne började beskydda honom: "Jag tog honom under mitt beskydd, fast han kanske inte själv visste det. Han fick fritt tala, verka, samla folk omkring sig och välja lärjungar. --- Men denna frihet retade judarna, inte de fattiga utan de rika och mäktiga"

Till slut kallade Pilatus Jesus till pretoriet: " När nasaréen hade anlänt, gick jag till min basilika. När jag såg på honom kändes som om mina fötter varit fastkedjade vid marmorgolvet och mina lemmar darrade som en brottslings, medan Jesus var lugn - lugn som en oskyldig. …. En stund tittade jag förundrad och med vördnad detta ansikte, annorlunda än de bilder våra målare har gett åt våra gudar och halvgudar.

Pilatus gav frihet att tala
Till slut sade jag med sluddrig röst::  Jesus Nasaréen , jag har under dessa tre år låtit dig fritt tala och jag ångrar det inte. Du talar på ett vist sätt. Jag vet inte, huruvida du har läst Sokrates eller Platon, men du talar så enkelt, att detta lyfter dig över dessa filosofer."

Pilatus värderade också Jesus på basen av de under han gjorde. I det följande ett avsnitt från Justinus Martyren, där han citerar Pilatus dokument:

"Ett av de misstag Jesus blev anklagad för var, att han hade sagt, att sabbaten inte är någon vilodag och att för den skull behöver den inte hållas helig. Han gjorde nämligen många underverk just på sabbaten, han gav de blinda sin syn, han gav lama sin rörelseförmåga, han botade spetälska och uppväckte döda. Med ett ord botade han sådana förlamade, som helt saknade rörelseförmåga så, att de kunde fritt gå och springa."

Pilatus såg tydligt att denna man inte gjorde annat än gott, men trots det ökade många judars, framför allt fariséernas, raseri gentemot honom. Till slut krävde folket Jesu avrättning.

Marken skälvde, rämnade och avgrunden öppnade sig
"Herodes, Arkelaus, Filippus, Hannas, Kaifas och hela folket lämnade honom åt mig och under stort larm tvingade mig att döma honom. Jag lät honom korsfästas sedan han först blivit gisslad, fast han inget ont hade gjort. Under tiden, som han var på korset förmörkade hela världen, solen förmörkades mitt på dagen och stjärnorna syntes, fast de inte gav ljus och månen såg ut som blod. Världen blev så avgrundslik att man inte kunde se templets allra heligaste, som judarna sade. Nedanför detta uppstod en spricka i marken, varifrån hördes liksom tordön. Under dessa hemska stunder steg många döda ur sina gravar enligt judarnas berättelser. De påstår, att dessa uppståndna var Abraham, Isak, Jakob, de tolv stamfäderna, Moses och Job."

"På kvällen till den första dagen hördes ett ljud från himlen och flammade till ett ljus, som var sju gånger klarare än dagsljus. Vid den tredje stunden på natten sken solen klarare än någonsin. Människor klädda i fina kläder samt otaliga änglar syntes i molnen. Dessa ropade med tordönsröst: Jesus som korsfästes har uppstått, kom ut från dödens rike ni där nere, som har varit bundna i slaveri. Alla berg och kullar skakade av denna röst och klipporna rämnade, uppstod så stora klyftor, att avgrunden och dess innevånare blev synliga. Den stora klyfta, som jordbävningen hade åstadkommit slukade många judar, så att många av Jesu bittraste fiender omkom på detta sätt."

Pilatus fick till och med helgons ställning
Flera gånger nämner Pilatus om Jesu oskyldighet och sin ovilja att döma honom. Men judarna kunde dra i det rätta snöret: "Du är inte kejsarens vän om du frikänner denna man" osv. Pilatus var rädd för sin ställning.

Innerst inne trodde Pilatus på Jesus, vilket också Tertullianus försäkrar, när han skriver: "Allt detta meddelade Pontius Pilatus åt kejsare Tiberius, ty hans samvete hade krävt honom att bli en kristen."  I de koptiska och etiopiska kyrkorna anses Pilatus vara helgon.

På engelska:
THE REPORT OF PONTIUS PILATE, PROCURATOR OF JUDAEA SENT TO ROME TO TIBERIUS CAESAR  

2. Pontius Pilatus' brev till Seneca.
W.P. Crozier har sammanställt dessa och  Aapeli Saarisalon har översatt dem till finska år 1938. De har också publicerats år 2000 av  Gummerus boktryckeri i Jyväskylä i Finland.

Letters of Pontius Pilate: Written During His Governorship of Judea to His Friend Seneca in Rome (Paperback)   by W. P. Crozier (Editor)

Utdragen  från Saarisalos översättning fritt återgivna på svenska av J.Lindell

Saarisalo skriver i sin inledning:
Breven är adresserade till Lucius Annaeus Seneca den yngre, vilken senare blev den unga Neros lärare (och gjorde självmord på uppmaning av denne). Eftervärlden känner honom som en frisinnad filosof och författare till moraliska studier och tragedier. Brevens författare antar, att Seneca följde intresserad den svåra uppgift, som Pilatus hade. Läsaren må sedan avgöra, huruvida dessa brev kan anses ge en tillförlitlig bild av Pilatus' regeringstid.

Här delges några korta utdrag från dessa brev, vilka berör närmast Jesus:
Om Johannes Döparen:
"I förbifarten kan jag nämna, att predikanten Johannes, Sakarias' son, inte stör mig mera. Han är död. Jag har fått ett formellt meddelande från chefen vid Makhairos befästning. Hans herre Herodes Antipas hade från sin huvudstad Tiberias i Galiléen sänt honom en brådskande befallning om Johannes' avrättning som en upprorsmakare och uppmanat att informera mig. Antipas gärning hade enligt vad jag hört en speciell orsak."

Om Jesus:
"Du minns väl, att jag nämnt om en annan uppviglare i Galiléen vid namn Jesus.
Jesus kom från Galiléen på besök hos Johannes. Han var i Judéen, när nyheten om Johannes fängslande kom och då flydde han till sitt eget land. Där bedriver han nu samma spel som sin mästare. Han uppmanar sina landsmän till ödmjukhet (därför tycker jag om honom) och talar mycket om ett kommande rike. Han har också uppträtt som undergörare och botat många sjuka och besatta (av dessa finns många i Galiléen) och detta lockar förstås den vidskepliga allmogen. Antipas tycker i inget fall om detta, men synnerligen oroande är, att Jesu' och Johannes' lärjungar har haft umgänge med varandra. Nå, verkligen mycket klokt att han har gjort slut med Johannes och vill ta reda på Jesus. Jag har god orsak att klaga, om han låter denna sak förstoras."

"Där finns en sak, som tillfredsställer mig. Jesus klandrar skriftlärda och präster."

"Jag meddelade åt Kaifas informationen om Jesus och jag sade till honom, att eftersom Sanhedrin kräver respekt också i Galiléen, borde han sköta saken bättre. Han svarade mycket kraftigt, att på basen av vad de hört om Jesus - tillsvidare mycket litet - att de avskydde honom av hela hjärtat och på deras uppmaning skulle en delegation av lärda män avresa till Galiléen för att förhöra Jesus. Denna Jesus är ju ingen betydande person, endast en vanlig arbetares son."

"Han (Pilatus utsände Alexander) besökte Nasaret, varifrån Jesus är hemma och besökte hans föräldrar. Han träffade dem mycket skräckslagna. Antipas agenter hade också besökt dem och hållit korsförhör beträffande Jesus och de fruktade att få del av det straff, som väntade Jesus. Hela staden deltar i deras fruktan. Familjen jämte vänner tycks följa Jesus, vilken förflyttar sig snabbt från en plats till den andra, liksom alla dessa predikanter gör. De anhöriga skulle gärna föra bort honom och stänga honom bakom lås och bom för att skydda honom - eller rättare sagt sig själva - för otrevliga saker. De sade åt Antipas' män, att Jesus inte var fullt ansvarskännande för sina gärningar, att han alltid har varit lite egendomlig och förorsakat sina egna många bekymmer. De har aldrig kunnat hålla honom i styr. Ännu mindre kan de det nu, ty han inte bara nekar dem bestämt att göra så, utan dessutom växer skaran omkring honom och dessa vill inte höra ett enda ord emot honom. Sålunda är dessa stackars människor nästan i panik. Jag har skrivit till Kaifas och krävt svar, huruvida Sanhedrin har vidtagit åtgärder."

"Hela Galiléen tycks vara helt begeistrad av denna predikant. Alla känner någon, som har hört av någon annan, hur dessa har blivit botad från någon sjukdom. Intressant enligt mig är, att också en hel del snälla  judar från Judéen är i Galiléen och följer denna predikant.  De borde ju vara hemma och sköta sina arbeten."

"Jag såg predikanten mycket tydligt. Han är en märklig man. Han är mager och rynkig, alldeles som om hans iver skulle ha bränt honom. När han talar är han full av självkänsla, befallande ofta t.o.m. otyglad. Skaran omkring är högljudd, människorna längre bort kan inte höra och talet avbryts. Men han stillar dem med några ord. Han är som en general mitt bland sin legion, vilken lyder honom. Han talar hela tiden, som han tänkt och ingen kan motsäga honom. Han börjar stillsamt, men sedan höjer han rösten och den blir hård och intensiv."

"Nu följde ett märkligt skådespel. Predikanten sade någonting till männen omkring. Dessa sprang ned till stranden och började dra fram en båt, så att han kunde stiga i båten. När människorna såg, att han menade lämna dem, förlorade de nästan besinningen. De störtade fram och omringade honom. De viftade med störar, klubbor och knivar. Men de hotade inte honom. Detta var någonting helt annat. Många grät, många kastade sig på marken framför honom. Jag kunde urskilja, att de ropade samma ord, som jag hört tidigare. Jag frågade av Alexander, vad de sade. Jag måste riktigt tvinga honom att säga det, ty han var uppeggad. "Konung", sade han. De ropar "Israels konung! Judarnas konung! Messias! Jag vet inte riktigt, vad det betyder, men du vet det.
Jag kunde se, att predikanten motsatte sig. Han ville inte höra dem. Han nästan skuffade dem tillbaka både med ord och med gester. Jag är säker på, att han sade, att de har misstagit sig. Han var nästan förtvivlad. Han befallde dem som kastat sig framför honom att stiga upp och de, som viftade med sina käppar att lägga ned dem.. Han var mera sträng och bestämd än tidigare på dagen. Samtidigt började han röra sig mot stranden, liksom för att lämna dem. Skaran följde sakta nedstämd. De verkade vara både besvikna och förvirrade. Han är tydligen arg på dem, när de kallade honom för konung, sade jag till Alexander. Han har orsak att vara så, sade Alexander. Från och med denna dag är han en död man."

"Sedan hände en annan sak: Förrän predikanten hann till båten, kom de judar från Jerusalem, som var utsända att granska denna rörelse, snabbt ned från kullarna och började tilltala Jesus. De möttes som fiender, detta såg jag, fast jag kunde inte höra deras tal. Samtalet räckte bara en kort stund.. De sade någonting åt honom och han såg på dem med förstenat ansikte. Sedan svarade han dem kort och vände dem ryggen. En av hans medhjälpare hjälpte honom i båten. Jag tyckte, att de var förvirrade och kanske förfärade. Själv var Jesus inte rädd. Han talade och uppförde sig, liksom han skulle ha varit färdig att kämpa mot hela världen.
Vad än Jesus hade sagt åt dessa judar från Jerusalem, så tycktes de vara förtjusta i det. De återvände viskande och leende och när jag avlägsnade mig rörde de sig i folkgruppen som bin. Jag visste, att de anklagade predikanten, ty de såg hela tiden mot sjön och pekade på båten."

"Judarnas konung!" Minns dessa ord, min gode vän! Nå, jag vet att detta har hänt endast i Galiléen, så att jag troligen inte behöver varas orolig. Tror du, att Antipas sköter saken? Säkert vill du veta, vad den visa Alexander förklarar?
Galiléen skulle resa, om han skulle säga ett ord, men han säger inte detta ord. Han gör människorna förvirrade samtidigt som han förtjusar dem. Han har utfört märkliga underverk, fast var och en har sin egen berättelse och det är omöjligt att säga, vad som är sant av dessa. Folkmassorna, som han talar till, är som ler i hans hand. Vid ordtvisterna kan ingen motsätta sig honom. Han är en övertygad motståndare till prästerna, de skriftlärde och lagen. När han anklagar dem är han förfärlig, ofta grym och skoningslös. Han skulle vilja omintetgöra hela det system, som prästerna har fastställt för det judiska folket och prästerna kommer aldrig att förlåta honom för det."

"Alexander hade rätt. Jesus Nasaréen har flytt. Man har inte hört om honom på många veckor. Han är inte i Galiléen och inte heller på Filippus' område. Han måste ha gått norrut till Syrien, där ingen bryr sig om honom."

"Plötsligt började Jesus våldsamt anfalla prästerna och deras varor. Enligt vad jag hört, fördömer han hela templets offerhandel. Detta är mycket förnuftigt, men ingalunda med tanke på hans egen säkerhet."

"Han själv talar arameiska och en stor del av hans åhörare förstår inte alls, vad han menar."

"Senare förhörde och dömde jag fången Jesus. Han korsfästes jämte en del andra fångar, vilka hade väntat på verkställandet av deras domar."

"Förhöret var kort, men det utfördes i sakenlig ordning med iakttagande av formaliteter. Jesus anklagades för störande av lugn, för uppviglande av missnöje och att han hade sagt sig vara judarnas konung. Det fanns vittnesbörd både från vår sida och från judarnas sida, både från Galiléen och från staden. Kaifas, Hannas och de ledande sadducéerna var i främsta ledet liksom också några av huvudmännen för fariséerna. Andra fariséer ville inte ge någon hjälp i dömandet av denna upprorsmakare mot kejsaren, fast de ivrigt krävde hans död som upprorsmakare mot dem själva. Emellertid hjälpte detta inte honom. Prästerna hade mycket att säga angående hans angrepp mot deras religion, men jag avbröt dessa tal mycket kort. De måste välja endera av två alternativ: Om de inte tillåter oss att inblanda oss i deras religion, så bör de inte heller vädja till oss, när någon angriper deras stadgar. Så fort som förbrytelsen berör staten, antingen direkt eller indirekt, då ingriper vi. De kan disputera om Jahve, som egyptierna om Isis, tills de "exploderar", men om någon uppträder störande i templet och försöker åstadkomma allmän "explosion", då berör det oss nära. Anklagelsen mot Jesus som störande av lugnet bevisades grundligt och han kunde inte förneka det.
Jag ställde frågan till honom, huruvida han anser sig själv som befriare. "Så säger DE", sade han och visade mot översteprästen och dennes följe med en kort gest av förakt. Jag påminde honom, att han var anklagad för att göra sig till judarnas konung. Jag frågade, huruvida han själv ansåg sig som sådan. Han gav ett liknande svar: "Så säger DU". Jag tror, att med sitt svar menade han, att i ingetdera fallet fanns något bevis i hans eget uppförande eller motiv för dessa anklagelser. Men han visste mycket väl, att vår avsikt var, att i varje fall styrka dessa anklagelser mot honom. Han förstod, att han var i fällan och han hade ingen möjlighet att bli räddad, men han var modig och beslutsam, trotsig och nästan övermodig. Dessa judar var alla lika varandra, bittra och obevekliga både gentemot oss som också andra. Han (Jesus) var ensam, övergiven och på alla håll omgiven av människor, som ville hans död. Hans egna landsmän hade överlåtit honom åt de romerska avrättarna, men han var lugn och beslutsam, alldeles som de män, vilka hade anordnat ett mordförsök mot den stora Herodes och hellre lidit svår tortyr än att ha givit vika en hårsmån. En farlig ras.
Jag dömde honom till döden. Naturligtvis kunde jag inte göra något mindre."

"Ännu ett ord om den skrift, som angav brottsorsaken. På korset var fäst skylten: "Judarnas konung". Fariséerna var rasande. De väntade ju judarnas konung. Det skulle bereda dem en ytterst stor glädje, om de i morgon skulle se kejsaren avsatt och i hans ställe en judisk konung - inte en halvjude som Herodes - , som skulle styra landet med deras hjälp och skulle besegra deras sadduceiska  rivaler. Men de var förargade, när de såg denna värdefulla hederstitel "Judarnas konung" var utsatt för hån. Detta påminde dem alltför öppet om deras egen träldom. Dessutom var de djupt sårade, att den korsfäste brottslingen, deras dumdristiga landsman, som hade trotsat dem, förseddes med denna skylt. Jag avbröt deras sak mycket kort: "Vad jag har skrivit, det har jag skrivit."

C. Matti Kankaanniemis studier i dessa saker

På finska har Matti Kankaanniemi forskat en hel del angående Jesu historicitet:
Mera om detta på finska sidan.
Här några rubriker och några korta utdrag på svenska:
Matti Kankaanniemi's artiklar i internet (länkarna på finska)
Jesus som historisk person - Källor utanför Bibeln
Tacitus, Thallus, Josephus, mfl.
 (Jfr. Gustavssons text tidigare)

Hittar vi Jesus Nasaréen?
Tröskelfrågor beträffande Nya testamentets tillförlitlighet. Härifrån följande utdrag till begrundan::
2.3 Satte de kristna ord i Jesu  mun?  
Det är väsentligt att fråga sig, huruvida det finns bevis för att den tidiga församlingen skulle ha satt ord i Jesu mun. Här bör skiljas mellan någon speciell traditions modifiering till nya förhållanden eller att ur hitta på nytt ur intet. Från Paulus' brev kan man finna flera problem i de första församlingarna. Men man hittar mycket lite svar på dessa ur evangelierna. Även om man kan påvisa, att förhållandena i församlingarna kan ha påverkat innehållet i evangeliernas uppkomst, är det många saker, som låter förstå, att Jesusberättelserna inte är efteråt ryckta ur det tomma. Dylika "brister" är bl.a.:

1. Om de karismatiska nådegåvorna finns just ingen undervisning, fast situationen i Korint visar, att saken var högaktuell. Det förefaller underligt, om man mänskligt sett inte skulle ha behövt Jesu ord som auktoritet. Men dylik undervisning tillskrivs inte Jesus.

2. Man har inte heller tillskrivit Jesus något avgörande beträffande de matlagar, vilka diskuterades kraftigt i församlingen ännu år 48 .(16)

3. Jesu undervisning om dopet innehåller ingenting om de praktiska tillämpningar, vilka enligt t.ex. Didake tycktes vara aktuella i församlingen. (17)

4. Jesus tog inte just någon ståndpunkt till hednamissionens specialfrågor, vilka var brännande på 40-talet.

5. Jesu undervisning innehåller ingenting om församlingens strukturer eller hierarki. Jesu undervisning passar bäst in i det judiska samhället och den sociologiska kontexten under hans egen tid.

Om evangelierna skulle ha skrivits efteråt av den första församlingen skulle många "otrevliga" och "oförståeliga" detaljer ha uteslutits. Detta talar för den historiska tillförliten.

Äkthetskriteriernas märkliga värld
  
Här berörs vissa textkriterier, genom vilka man försöker avgöra, huruvida texten ifråga är äkta eller inte. Jag har kort berört dessa i lite annan utformning i  "Varför just kristen tro?" / avsnitt 3.4

  Vem skrev de synoptiska evangelierna?  
Kankaanniemi behandlar ingående denna fråga, som också delvis tas fram i de länkar på min internetsida, som jag tidigare hänvisat till.

I inledningen konstaterar han:
Enligt kyrkans traditionella åsikter skrev Jesu lärjungar Matteus och Johannes sina egna evangelier. Paulus resekumpan  Lukas skrev både sitt evangelium och Apostlagärningarna. Petrus' tolk Markus skrev Markus evangelium.
Trots att många radikala kritiker är sinsemellan eniga om, att de är skrivna långt senare, finns det inga övertygande bevis om detta. Den tidiga kyrkans författare var ganska eniga om, vem som skrev evangelierna och deras person. T.ex. Tertullianus grundade sin åsikt om evangeliets auktoritet på dessa författares autentitet. Enligt honom är evangelierna skrivna av apostlarna eller deras lärjungar.

Kankaanniemi redogör för synpunkter både för evangeliernas äkthet och också för motsatta åsikter. Men han drar slutsatsen, att det inte finns vägande skäl att frångå de traditionella synpunkterna.

Nya testamentet - myt eller sanning?
  

Kankaanniemi går grundligt igenom de synpunkter, vilka åtminstone delvis har framkommit i mina tidigare nämnda länkar.
Slutsatsen är, att de inte kan anses som myter, utan de är autentiska skildringar av ögonvittnen.

Några plock ur länken:
1. Man kan anse det vara logiskt, att lärjungarna lämnade efter sig skrifter, då många avlägset boende kristna behövde undervisning. På detta sätt kunde man lättare avfärda felaktig undervisning som irrläror.

2. Om lärjungarna verkligen skrev någonting, kan man anta, att man förhöll sig till dem med stor högaktning. För detta talar, att Polykarpos, Justinus Martyren, Dionysos, Irenaeus och många andra ansåg dem som gudomliga skrifter.

3. Många samtida och senare tiders skribenter lånade avsnitt från dessa skrifter. I de tidiga kyrkofädernas skrifter finns över 86000 citat från Nya testamentet.

4. Skrifterna sammanställdes till speciella band. Ignatius hänvisar till ett verk, vars namn var "evangelier och apostlar". Han avsåg evangelierna och breven.

5  Ingen kommentar skrevs på 300 år över andra skrifter än de, som hörde till nuvarande kanon. Också de flesta irrlärogrupper godkände Nya testamentets skrifter.

6. Också utomstående anser Matteus, Markus, Lukas och Johannes vara evangeliernas författare. Om någon annan skulle ha skrivit dem, är det märkligt, att ingen ifrågasatte deras äkthet. Om någon annan skulle senare ha skrivit Markus och Lukas evangelium, skulle han som författare nämnt någon känd apostel.
Senare började uppstå de apokryfiska skrifterna, vilka tillskrevs Petrus, Jakob, Filippus, Tomas, Bartolomeus, Andreas och t.o.m. Maria.

7. De kristna under de första århundraden skilde klart mellan de ursprungliga skrifterna hörande till Nya testamentet och de oäkta apokryfiska skrifterna. Det tycks redan tidigt funnits kriterier, enligt vilka detta skedde. Ett kriterium var tydligen just skriftens äkthet.

 

Retur