Glimtar från mitt liv

Jag har fått leva ett relativt lugnt liv utan dramatiska stora omvälvningar. Detta är jag mycket tacksam för. Men kanske det kan vara till nytta också för andra, att få del av några glimtar. Delar av dessa finns också på annat håll på min sajt.

Min barndom och min ungdom
Jag är från ett troende hem på landsbygden. Jag minns ännu med tacksamhet den varma och fridfulla stämning där rådde. Det var inte stora ord och gärningar, utan en djup förtröstan på Gud. När jag under studietiden kom hem, var det ofta som att komma nästan till en annan värld. Jag deltog i församlingen, där det rådde en god anda. I hela byn rådde en relativt god anda, där stora tvister, brottslighet och rusdrycker lyste med sin frånvaro.
Den tiden var det inte vanligt på landsbygden, att studera ända till akademisk slutexamen. Jag hade inte heller klara planer, men så småningom blev det bara så.

Medelålderns troskris
Efter studierna sökte jag mig till industrins tjänst. Jag hamnade att flytta till annan ort, långt från min hemby.
Vid ytterligare flyttning till annan ort, blev församlingslivet allt mera främmande. Jag försökte tränga undan de andliga sakerna och lät tiden gå. Barndomens och ungdomens kristlighet hade kanske för mycket varit en yttre livsstil, varifrån det kristna livet sedan började tyna bort.
Till min natur är jag en teknokrat och därför måhända kom jag så småningom i en djup andlig kris, när jag inte kunde förstå och tillägna mig allt i den kristna tron och Bibeln.. Så fortsatte det många år. I min blyghet började jag allt mer bli inkrökt i mig själv och mitt inre blev söndrigt. Fast jag annars levde ett ordentligt liv, började olika situationer tillspetsas till den grad, att någon klar lösning måste hittas också i trosfrågor.

Gud grep in i mitt liv
Då ingrep Gud själv utan medhjälp från människor. Via mångahanda iakttagelser på min arbetsplats inom processindustrin och vardagens teknik omkring oss, började jag så småningom se saker och ting, också andliga saker, i en helt ny dager. Mina tankegångar från den tiden finns i kåseriet "Är den kristna tron förnuftig?"

Jag kom omsider till visshet om, att fast inte vi kan förstå alla andliga saker med vårt förnuft, behöver dessa saker inte ändå vara oförnuftiga. Fast mitt beslut att återvända till trons väg var klart, räckte det länge innan mitt söndriga inre så småningom helades. Kanske jag i början försökte lösa trons frågor för mycket med mitt förnuft. Jag kanske inte i mitt innersta förstod Guds nåd och det kristna livets kärnfrågor, fast jag nog visste om dem.

Grunden för den nya insikten i ett nötskal
I det praktiska livet ( det egna livet, i samhället, i näringslivet) hamnar vi ofta att välja mellan olika alternativ, fast vi inte har kunskap om alla enskilda detaljer i dessa alternativ. Då väljer vi det alternativ, som ur HELHETENS synvinkel förefaller vara det bästa. Så gjorde jag också i dessa trosfrågor på basen av otaliga faktorer. Detta beslut har jag inte behövt ångra. Trots att jag fortfarande inte har svar på alla frågor, är dock tron på Gud och hans Ord och frälsningsbudskap genom Jesus enligt Bibeln det allra förnuftigaste alternativet.
Detta är min åsikt och erfarenhet, trots att den kristna tron inte är en produkt av intellektuellt tänkande. Den är en gåva direkt från Gud, som vi av nåd får ta emot med tacksamhet. Det andliga livet är en gåva, som vi får leva, fast vi med mänskliga ord inte kan närmare förklara. Det är dock lika konkret, som mitt fysiska liv, vilket jag inte heller kan i grund och botten förklara. Men jag lever detta liv med tacksamhet.

Tron förstärks småningom
Av dessa funderingar och erfarenheter har jag haft stor nytta hela tiden. Bl.a. via internet har många attacker mot den kristna tron kommit emot. Men detta har bara befäst min egen tro, när jag har sett på hur lös grund många bygger sitt liv på. Jag stirrar mig inte blind på den hårda kritik Bibeln får beträffande många detaljer, Det är inte dessa detaljer, som jag eventuellt inte helt förstår, som avgör min tro, utan det är igen helheten och den Guds kraft, som döljer sig i evangeliet. Mera om denna helhet.

Varför är det svårt att tro?
Svårigheten i många diskussioner ligger däri, att man försöker överföra Guds planer och avsikter på människans tankeplan. Detta lyckas inte alls. Denna tankemodell utgår ofta ifrån, att Gud är enbart en mänsklig tankeprodukt och kan därför ifrågasättas och kritiseras som vilken annan mänsklig tankemodell som helst. Men detta betyder, att människan ställer sig ovanför Gud, varvid den egna tankeförmågan blir den högsta auktoriteten. Man kräver sedan bevis och information, som tillfredsställer denna tankemodell. Detta är en omöjlighet. Den skapade människan blir alltings centrum och inte Skaparen själv. Syndens ursprung var uppror mot Gud och detta har fortsatt genom tiderna.

Själv utgår jag från det enda förnuftiga alternativet, att bakom denna skapelse med all dess komplexitet måste finnas en Planerare och Skapare, som har frambringat allt genom sin för oss obegripliga vishet och makt. Hur detta i praktiken har skett, kan jag inte och vill inte närmare förklara. Men denna Skapare har inte lämnat oss människor åt sitt öde, utan han har i sin kärlek kallat oss till gemenskap genom evangeliet om Jesus. Detta har jag på många ställen framfört.

Slösar jag bort mitt liv på fel sätt?
Enligt mångas uppfattning slösar jag bort mitt liv på mänskliga inbillningar. Gör jag det? Inte alls, jag har funnit en grund, som håller.
Jag har skrivit såhär: Jag känner mig inte ömkansvärd, utan jag gläds oerhört över, att jag får lita på evangeliets budskap. Tron på Jesus har gett mig inre glädje och trygghet också då, när situationen har varit allvarlig, t.ex. allvarlig sjukdom (hjärnblödning, cancer). Jag har många gånger upplevt Guds ledning t.o.m. i små detaljer. Jag har då kanske inte förstått Guds ledning, utan kanske i min själviskhet protesterat emot. En inre röst har viskat, så här är det bäst. Först långt senare har jag kunnat överblicka hela situationen och varit oerhört tacksam. Detta har inte betytt revolutionerande saker. Ofta har det kommit fram i vardagens småsaker.
Jag har ofta frågat: varför borde jag överge min tro, som ger innehåll och trygghet åt livet och bygga mitt liv på en grund, som en dag sviker?

Guds ledning
Guds ledning behöver som sagt inte nödvändigtvis vara en serie revolutionerande och märkliga händelser.
I samband med denna sajt har jag upplevt så mycken konkret ledning, att jag bara kan förundra mig. Mera om detta finns i avsnitt "Guds ledning".

Där dyker följande allvarliga fråga upp: Men hur vet jag, att det som sker, kommer från Gud och inte från mitt inre eller t.ex. från ondskans andemakter?

För det första har jag konstaterat, att denna process är på många sätt i enlighet med Guds Ords principer, aldrig i konflikt. Den är bönesvar på min önskan att kunna leva och fungera enligt Guds vilja.
För det andra har jag vid dessa tillfällen känt en djup inre frid, som inte kan beskrivas. Skulle det ha varit enbart egna idéer, skulle jag ofta med min specifika natur ha varit osäker och tveksam. Dessutom har jag fått vara mig själv och har inte behövt anstränga mig över egen förmåga.
Jag behöver inte heller grubbla över, vad dessa åtgärder och många "projekt" har lett till. Det är inte min sak att forska i detta. Kanske min egen stolthet skulle vara ett hinder. Så pass mycket har jag fått respons, att jag vet, att det inte har varit förgäves.

Ett andligt arv
Under senaste år har jag blivit allt mera tacksam över den Guds välsignelse, som jag har fått erfara. Detta tog jag nyligen till tals, när hela familjen och alla barnen med sina familjer var närvarande. Guds välsignelser har i många hänseende vilat över allas liv. Vad allt detta innebär är svårt att definiera. Denna välsignelse kan inte mätas i förmögenhet eller samhälleligt inflytande. Jag konstaterade, att det åtminstone inte beror på mina förtjänster. Det är sist och slutligen enbart Guds nåd.

Jag har på senaste tid kraftigt upplevt, att en väsentlig orsak är också det andliga arv, som finns i våra släkter. På basen av mina släktutredningar gick jag mera i detalj igenom vissa personers betydelse. Under mer än 100 års tid har funnits många troende människor, vilka genom sin egen insats kraftigt har utbrett och upprätthållit det kristna budskapet i samhället och i släkten. De har tagit evangelium på allvar. En del har varit banbrytare inom den kristna väckelsen och innehavt ansvarsfulla uppgifter i församlingen. En del har verkat kraftigt i samhälleliga saker och inom näringslivet. Några har tidvis verkat som missionsläkare och i andra uppgifter bl.a. i Afrika, osv.

Jag har kommit att tänka på början av Hebreerbrevets 12 kapitel:
" När vi alltså har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger, och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp som vi har framför oss. 2 Och låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron. 3 Tänk på honom som måste uthärda sådan fiendskap från syndare, annars tröttnar ni och tappar modet."

Detta gäller också inom vår släkt. Dessa föregångare har också varit förebedjare, vars frukter vi får njuta av i våra dagar. Förebedjarnas barn och efterkommande får uppleva bönens välsignelser. Men vi måste dock minnas, att var och en har ansvar för sitt eget liv. Ingen kan leva på andras tro. Därför uppmanar Paulus: " Som medarbetare uppmanar vi er också att ta emot Guds nåd så att den blir till nytta. Han säger ju: Jag bönhör dig i rätt tid, och jag hjälper dig på frälsningens dag. Se, nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag."

Därför vill jag egentligen gratulera alla, som har bedjande föräldrar, far- eller morföräldrar eller vänner. Dessas förböner är långt mera värdefulla än vad man i första hand oftast tänker.

    efter 1.12.2006.
Tillbaka