Är detta mera kristen tro?

    I. Inledning
II. Sammanfattning
III. Egna motiveringar med anledning av dessa uttalanden
IV. Vissa personers uttalanden och åsikter
   1. Prof. Heikki Räisänen
   2. Pastor Antti Kylliäinen
   3. Biskop Wille Riekkinen

I.  Inledning
Man har framfört olika uppfattningar och modifikationer beträffande kristen tro. Här framförs vissa främst liberalteologers (historisk-kritiska forskares) försök att "modernisera" kristendomen.

Till sådana som förstår finska finns en utmärkt bok av teol.dr. Timo Eskola:"Ateistit alttarilla". (Ateister vid altaret) (Teol.dr. Timo Eskola är forskare vid Finlands Teologiska Institut, där man försvarar kristen tro.  http://www.teolinst.fi )

Jag har lånat en del tankar och citat från denna bok med författarens tillstånd. Dessutom hänvisar jag till artiklar på min internetsajt.

Orsaker varför jag sammanställt denna artikel på min kristna internetsida är bl.a.:
- Dessa tankar sprider sig snabbt i våra dagar bland människor, vilka förhåller sig kritiskt gentemot kristen tro. Dessa tankar tycks fascinera människor. Dessa behöver kunskap om bakgrunden till dessa antaganden.
- Många kristna hamnar på olika sätt att ta ställning till dessa frågor och behöver därför kunskap.
- Dessa tankar tränger sig lätt in också i församlingar och kretsar med traditionell bibeltro. Därför är det viktigt för alla att känna igen dessa trender och vara på sin vakt.
- För dem, som vill evangelisera dagens människor, är det viktigt att vara medveten om de förändrade tankegångar, vilka rör i dagens samhälle.

II.  Sammanfattning
Vissa teologer försöker "modernisera" kristen tro.
Här några delvis tillspetsat framförda slutsatser, som vissa liberalteologer har kommit till:
- Människan är inte syndig. Syndafallet ryms inte inom den darwinistiska evolutionsbilden. Eftersom människan trots allt gör illa, anklagar man Gud för detta.
- Eftersom människan inte är syndig, behöver hon inte försonas med Gud.
- Därför är Jesu försoningsverk och frälsning helt onödig och utan betydelse.
- Läran om människans rättfärdiggörelse är en misstolkad sak hos Luther.
- Eftersom människan inte är ansvarig för sina synder, behövs ingen dom.
- Jesus föddes inte av en jungfru och är sålunda inte gudomlig. Detta är enbart en myt.
- Jesus uppträdde inte som Messias.
- Kroppslig uppståndelse är inte möjlig.
- Bibeln är enbart skriven av människor utan gudomlig inspiration. Den innehåller endast människors uppfattningar av Gud under olika tider. Därför kan den inte innehålla profetior eller förutsägelser.
- Därför behövs inte bibliska normer mera i denna "upplysta" och civiliserade värld.
- Guds nåd särskiljer inte på troende och icke-troende. "Alla kommer till himlen".
- Alla religioner strävar till samma slutmål.
- Man borde frigöra sig från lärosatser. (När det gäller lärofrågor, är det bara jag, som vet vad som är bäst för mig. (Kylliäinen)

Enligt min förmening är detta inte alls mera kristen tro, därför att Jesus Kristus har eliminerats till en bisak. I stället kunde man säga, att det är en förnuftets religion, som vilar på vissa lösryckta tankar och antaganden.

Åtminstone personen bakom denna sajt (och jämte mig många, många andra, miljontals) är av helt annan åsikt beträffande dessa forskares slutsatser. Jag har framfört mina motiveringar genom artiklar på sajtens sidor. Därför hänvisar jag till dessa.

Jag förundrar mig över detta och jag frågar mig: Vad blir kvar av lutherska kyrkan, när dylika åsikter allt mera sprider ut sig. Nu är tid att vakna upp! Men också alla andra kyrkor, samfund och församlingar måste vakna att se, i vilken tid vi lever i. Dessa tankegångar tränger in överallt i hela kristenheten. Skrämmande exempel finns överallt. Enligt Bibeln förstärks själafiendens attacker, när han märker hur liten tid finns kvar.

III.  Egna motiveringar med anledning av dessa uttalanden
I sin bok "Ateister vid altaret" har Timo Eskola med stor sakkännedom satt sig in i tidens strömningar inom kristenheten och i synnerhet inom lutherska kyrkan.

Jag har plockat ut vissa kända personers uttalanden och åsikter, vilka jag inte senare enskilt kommenterar. Jag framför här till en början vissa allmänna synpunkter, vilka bör beaktas, när man läser dessa uttalanden. Dessa synpunkter överensstämmer långt med Eskolas åsikter.

Synpunkter att beaktas:
- Den kristna tron är inte en uppfinning av människor (vissa tolkningar kan vara det), utan den är Guds uppenbarelse genom Bibeln.

- När forskaren behandlar Bibeln och dess innehåll, hamnar denne också att ta ställning till Gud, hans väsen och handlande. Gud, vår Skapare, är långt över hela sin skapelse och vi har endast mycket bristfällig helhetsbild av Gud. Forskaren har emellertid inga vetenskapliga forskningsmetoder eller instrument, med vilka han kan enligt allmänt godkända vetenskapliga kriterier utforska Gud. Forskaren hamnar här inför ett olösbart problem.

- Den historisk-kritiska bibelforskningen har "löst" detta problem genom att helt enkelt rakt emot Bibelns eget meddelande påstå, att det finns ingen gudomlig inspiration bakom Bibeln. Det är människor, som har nedskrivit Bibeln, vilket förstås stämmer. Men de har inte varit gudomligt inspirerade utan har endast skrivit de uppfattningar om Gud, som den tidens människor hade. Dessutom tycks råda uppfattningen, att dessa människor var mycket primitiva utan dagens civilisation. Därför inbillar man sig, att man kan fritt uttrycka tankar om Gud utan den barlast, som Bibeln utgör. Jag har länge förundrat mig över den arroganta attityd, som dessa visar gentemot bibeltrogna människor. Ofta finns satsen: "Men forskaren har dragit slutsatsen, att ….", när det framgår, att forskaren inte ens har bemödat sig om att ta reda på den helhet, som  Bibeln ger om ämnet ifråga. Men varför skulle man stöda sig på "sagor och myter"?

- På basen av de principer dessa historisk-kritiska forskare har uppgjort och de slutsatser de har dragit med sina metoder har småningom uppstått uppfattningen att Bibeln är full av motstridigheter. Naturligtvis har fritänkare och många andra människor bidragit till, att dylik uppfattning har förstärkts. Visserligen finns det svåra saker i Bibeln och mycken tilläggsforskning skulle behövas. Men de snedvridna premisserna gör, att tillförlitliga resultat är svåra att få.
Jag har framfört, att troligen merparten av dessa motstridigheter finns i människors tankevärld, inte i Bibeln. Resten beror på bristfällig kunskap eller människors ingrodda tolkningsmodeller. Evangelium är dock tillräckligt klart, om man inte går in på "hårklyverier".

- Bakom det arbete, som dessa forskare gör, märker man tydlig inverkan från den västerländska naturalistiska livsåskådningen. Denna utgår från att det är endast verklighet, som vi kan iakttaga genom våra sinnen eller medelst godkända vetenskapliga forsknings- och mätmetoder. Därvid lämnas allt övernaturligt ur räkningen (också Gud!?) Bibelns underverk kan inte ha skett.
Dessa "vetenskapliga kriterier" måste beaktas, fastän forskarens egen uppfattning kan möjligen vara en annan (?).

- När jag läste Eskolas bok, fick jag det intrycket, att det inte så mycket fråga om forskning, utan det är fråga om en slugt utförd åsiktsmanipulation. Medelst denna försöker man göra kristendomen (?) acceptabel för dagens sekulariserade och kritiska människor. När man förkastar kristendomens centrala budskap, tycks man kunna i stället fritt framföra fantasier enlig eget förgottfinnande. Men varje bibelkännare vet ju, vem som ligger bakom, "lögnens fader".

- Bakom allt detta eller som följd av detta är tanken, att alla gudar och gudsbilder är skapade av människan. Jag har framfört saken så här:
"Det finns grovt taget två grupper av människor:
- En del påstår: Människan har (av olika motiv) "skapat" sig en gud.
- Andra säger (bl.a. jag): Gud har skapat människan.
Därför vill jag ödmjukt söka Guds vilja med den skapade människan. Det är inte den skapade människan utan Skaparen, som är den högsta auktoriteten.
Till den första gruppen hör olika slags människor:
- De som förnekar Guds existens helt och hållet (ateister).
- De som erkänner en gud eller någon slags "högre makt". Definitionen kan vara mer eller mindre klar eller oklar.
Kännetecknande tycker jag är, att man utgår från det mänskliga perspektivet, som vi kan omfatta med våra sinnen (?) eller forma i vår tankevärld. Detta kan tyckas mycket logiskt. Men i själva verket förnekar man all auktoritet från Gud och Hans uppenbarelser till människor. Här är den VÄSENTLIGA skiljelinjen mellan oss."

- Här är den avgörande punkten. Dessa forskare och deras gelikar betraktar olika saker ur mänsklig (ofta snedvriden) synvinkel, vilket tilltalar människor. Då är det humanistiska, filosofiska och andra dylika synpunkter, vilka avgör saken. Gud och hans uppenbarelser måste negligeras, eftersom de inte passar in i dessa tankemodeller. I själva verket är deras tankemodell ateistisk, fast de förstås talar om Gud. (Vilken Gud?)

Ur mänsklig synpunkt sett kan ingen människa säga, att hon har hela sanningen. Därför anses, att alla religioner är jämställda. Man måste tolerera andras åsikter. Trots det tolererar inte dessa forskare mfl. de sanningar, vilka baserar sig på Guds uppenbarelser. Men om dessa "liberaler" förkastar Guds uppenbarelser, så påstår de ju, att de äger sådan "fullständig sanning", att de kan själva lösa dessa problemfrågor. Men det är ju att ställa sig ovanför Gud, när de kritiserar Gud och hans handlande. Jag ville dock påstå, att i själva verket kritiserar de den gudsbild, som de själva har skapat. Var och en må dra sina slutsatser!

- Dessa historisk-kritiska forskare har blint stirrat på sina likatänkande kollegors tankar och sedan helt godtyckligt utvecklat dem vidare. ("När en blind leder en blind, faller de båda i gropen".) Däremot har de fullständigt förbisett de otaliga upplevelser och under, som troende också i våra dagar har upplevt som verkliga, när de i ödmjukhet har litat på Gud, hans ord och löften. Som forskare (visserligen på det tekniska området) anser jag, att de härmed har brutit mot en av forskningens primära principer: att utan egna fördomar beakta ALLA faktorer. T.ex. forskarna i Jesus-seminariet i USA på 1990-talet utgick från sådana premisser, att allt tal om seriös forskning faller på sin egen orimlighet. (Se artikeln: "Vem är Jesus?")

- Jag fungerade en gång som tolk, när ortens tidning intervjuade den kända norska förkunnaren Emauel Minos. Minos hade i tiden studerat teologi vid Oxford Universitet. Redaktören frågade: "Blev inte er kristna tro lidande, när ni måste studera liberalteologi)?" Svaret var: "Nej, den bara förstärktes, när jag såg på vilken bräcklig grund liberalteologin vilar."

- Jag började jämföra dessa liberalteologers tankar och deras innehåll med de otaliga vittnesbörd, som troende har gett, när de har fått uppleva befrielse efter sin pånyttfödelse. Jämförelsen är som natt och dag. Jag började tycka synd om dessa människor, som efter att ha studerat människors tankar och fantasifulla utredningar i gamla dammiga böcker och bibliotek har blivit så förblindade, att de inte ser det sken som Kristus utstrålar. Men evangelierna berättar om många blinda, vilka fick sin syn. Men dessa människor har så småningom på ett slugt sätt blivit bundna i många band, från vilka de inte kan frigöra sig med egen kraft.

- Gud har meddelat genom Jesaja 55:9 " Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar.."  Jesus sade i Matt. 22:29  " "Ni tar fel och förstår varken Skriften eller Guds makt.
Tyvärr förstår inte dessa forskare den kraft, som finns i evangelium och som verkar i deras liv, vilka i ödmjukhet accepterar Guds uppenbarelser tar emot Jesus Kristus och bekänner honom som Herre och frälsare.

- Jag lärde mig i tiden, att Luthers två huvudprinciper var:
   - Rättfärdiggörelse enbart genom tron på Jesus
   - Bibeln enda rättesnöret för de kristna
Borde inte den lutherska kyrkan återvända tillbaka till dessa principer?

Jag har plockat vissa kända personers uttalanden, vilka må sedan bedömas utgående från nyssnämnda kommentarer. Mera av mina åsikter kan läsas från:
"Varför just kristen tro?"
  avsnitten "Gud" och "Bibeln"
"Vem är Jesus?"  
"Guds handlande i GT"   
    

IV. Liberalteologers uttalanden
Här har jag valt endast några personers uttalanden och åsikter, vilka jag fritt återgett på svenska.
(I boken finns många flera personer citerade. Närmare hänvisningar finns i Eskolas bok.)
Dessa är välkända i Finland, men de representerar liberalteologer också på andra håll.
   1. Prof. Heikki Räisänen
   2. Pastor Antti Kylliäinen
   3. Biskop Wille Riekkinen

1. Heikki Räisänen (f. 1941) NT:s exegetik-professor vid Helsinfors Universitet, tjänsteledig. http://www.helsinki.fi/teol/hyel/henkilokunta/professorit.htm#1
På basen av sin ställning har han haft ett stort inflytande på den teologiska undervisningen.

"Om livet har berövat oss himlen, har det samtidigt befriat oss från helvetet".

T.ex Räisänen säger, att evolutionsteorin har förändrat vårt syndabegrepp på ett väsentligt sätt. Eftersom evolutionstanken utesluter ett verkligt syndafall, måste teologin hitta nya sätt att behandla människan och hennes liv.
Inför brännugnar och massgravar är det svårt att göra konsekvent darwinistisk teologi. Men kan vi återinföra syndabegreppet mera till teologin? T.ex. Räisänen överför ansvaret helt på Gud. Erfarenheterna från den grymma världen leder honom till slut att överge tanken på en allsmäktig Gud.

I sin bok Raamattunäkemystä etsimässä (Sökandet efter en bibelsyn)   skildrar Räisänen, hur omöjligt det är för en person, som fått en västerländsk skolbildning, att tro på den konservativa försoningsmyten.

"Det är lönlöst att få människor att mera tro på onda andar och bota schizofrena genom exorcism. Det är lönlöst att få honom att vänta Människosonen komma på skyarna, vilket varje generation genom tolkning av tidens tecken har gjort under 2000 år. Det är fåfängt, att få honom att tro, att en gudomlig varelse tog människoskepnad och kom till världen för att utgjuta sitt blod för människors synder för att sedan återvända till sitt himmelska hem."

Räisänen hade redan 1972 i sin programförklaring påstått, att alla Nya testamentets skrifter inte talar om försoningen. Därför är det en lära, som från början inte ansetts bindande. Tanken om försoning genom Jesu död är bara en tolkning bland alla andra.

Räisänen har skrivit om Jesu återkomst, som har blivit fördröjd. Han utgår ifrån, att Bibelns undervisning om de sista tiderna, eskatologin, är främmande för moderna människor. Dagens människa inbillar sig inte, att världens historia skulle ta slut och allt skulle sluta med Guds dom. Jesus visserligen förkunnade slutet, men han kom aldrig tillbaka trots sina löften. Jesu tal om "Guds rike", förkunnelsens apokalyptiska natur, hans återkomst är saker, som inte har uppfylls. Därför borde vi ta detta på allvar.

Enligt Räisänen borde kyrkan och teologin ta på allvar denna nya uppfattning om världens framtid. Han anklagar i många skrifter teologins långsamhet att föra fram en principiell förändring i uppfattningen om världens ände och Guds verksamhet. Han anser, att teologin har helt negligerat de problem, vilka uppstått, när inte Guds rike har kommit på det sätt, som Jesus förutsatte.

Bakom Räisänens häftiga uttalanden finns två faktorer: För det första har uppfattningen on syndens natur ändrat sig. Enligt honom är synden inte mera Bibelns uppfattning, att det är en sak, som skiljer oss från Gud och leder till förtappelse och evig skillnad från vår Skapare. Av detta följer, att det inte råder rimligt förhållande mellan förbrytelsen och straffet. Enligt sin naturalistiska världsåskådning betraktar han syndafrågan enbart som enskilda gärningar. Till deras försoning borde räcka några "avemaria" eller "fadervår"-böner. Då skulle straffet motsvara det inbillade brottet. För det andra skiljer Räisänen dom och nåd från varandra. Han anser, att Gud inte kan vara en älskande Gud om han dömer syndare enligt sin helighet. Räisänen har också förkastat begreppet försoning. Enligt honom kommer inte Guds kärlek fram genom Jesu död. Därför anklagar den radikala teologin Gud för människors synder och anser Bibelns Gud vara en kall och hänsynslös despot.
Att förneka Guds dom på detta sätt är märkligt, ty människans innersta rättskänsla är, att rättvisa bör ske. Människor väntar sig, att världens ondska skall få sitt straff. Också Räisänen reser sig i sina skrifter emot att de svaga förtrycks. Han hoppas, att en stor rättvisa skall ske. Men det är ju just detta, som Bibeln talar om.

Räisänen konstaterar: Författarnas gemensamma huvudtes är, att den traditionella läran om Guds Sons inkarnation inte skall förstås bokstavligt. Bibelns tal om inkarnation är snarare en "myt", vars "mening är att i åhörarna verka en viss attityd".

Räisänen anser vidare, att ett avståndstagande från den bokstavliga inkarnationsuppfattningen skulle befrämja dialogen mellan olika religioner. Bokstavligt tolkad betyder inkarnationen, att Jesus Kristus är den enda möjliga frälsaren. Att avstå från jungfrufödelsen och inkarnationen skulle ändra uppfattningen om kristendomens väsen. Frågan gäller inte kritisk inställning endast till en lärofråga, utan det är en ny tolkning av hela den kristna tron. Detta är konsekvent, emedan Jesus inte har varit "treenighetens andra person".

Räisänen betonar, att dessa representanter av dessa nya tolkningar, endast vill "anspråkslöst" ha utrymme i den kristna kyrkan jämsides med de mera konservativa tolkningarna.

Räisänens definition av det kristna budskapet: "Jag tror, att Jesus Kristus är traditionens centrala symbol, vilken representerar och vidarebefordrar traditionens centrala och livsbetjänande värden: kärlek, hopp, livstro, äkthet och ansvar".
Räisänen konstaterar, att så länge Kristus finns i teologin, är frälsningen begränsad.

Räisänen anklagar den finska kyrkan, som inte ännu heller vill lyssna till förnuftets röst i lärofrågor. Enligt honom är kyrkan schizofren, när den avvisar Bibelns omöjliga sexualetik, men håller envist fast vid andra förnuftsvidriga läror. (Tal 2004)

Enligt Räisänen borde kyrkans tro ändra sig i enlighet med människors synsätt och kultur. En "upplyst" människa borde inse, att man idag inte tror på helvete och himmel, på förtappelse och frälsning liksom tidigare. Därför borde kyrkan ändra sitt budskap och "uppmjuka" sin syn på Gud.

Den finländska diskussionen följer sina europeiska föredömen. Redan i början på 1970-talet skrev Räisänen om Bibelns auktoritet. Hans påstående, att Bibeln inte kan ha gudomlig inspiration, vilket har haft stor inverkan på den teologiska undervisningen. Enligt honom är uppfattningarna om jungfrufödelse, Jesu försoningsdöd, kristologin, uppståndelsen och domens dag endast lösryckta tema i den osammanhängande undervisningen under den första kristna tiden. Enligt Räisänen är NT:s undervisning motstridig.

Tron på uppståndelsen är enligt Räisänen helt onödig, fast man kunde anse att den var äkta i de första församlingarna. Men den hade då anknytning till den tidens världsåskådning. Men vad har den för betydelse mera, när de apokalyptiska föreställningarna hade rasat. Historiens gång har enligt Räisänen upphävt såväl Jesu som Paulus framtidsbild.

Enligt Räisänen är de teologiska påståendena i NT endast tolkningar bland andra tolkningar. Därför kan inte Bibeln vara en uppenbarelse utan endast en samling av människors tankar om Gud. "Bibeln består av en lång serie av erfarenheter och tolkningar, vilka på ett skönlitterärt sätt beskriver generationers kamp inför de existentiella frågorna."

En speciell Guds uppenbarelse finns sålunda inte enligt Räisänen. Från texterna kan utläsas endast antikens människors egna mytiska tolkningar, vad Jesus betydde för dem, beskrivna med deras uttryck. De kan sålunda inte kan vara normgivande eller bestående. De ändras med tiden. Därför kan inte den kristna tron ha en beständig och giltig teologi, frälsningslära eller etik.
Bibeln kan inte mera anses som normgivande för den kristna tron och utgöra auktoritet för kyrkan.

Tolkningskedjan har enligt Räisänen gått framåt. Senare tiders kristna har tolkat Jesus på ett annat sätt. De befinner sig i en ny situation och de har andra begrepp än tidigare. Därför har dagens teologi inga anknytningspunkter med forna tiders lärosatser. Man kan lämna dessa lärosatser och koncentrera sig på denna tidens religiösa upplevelser.

Räisänen uttryckte radikalismens målsättning redan 1972:
"Liberalismen erkänner det andliga livets historiska källor, t.ex. Bibelns betydelse för västerlänningar, men förnekar den  exklusiva sanning, som har uttryckts i trosbekännelsen. Den erkänner, att vägen till Gud är också möjlig utan Kristus och att asiaterna kan finna den utan Bibeln."  (Teologinen Aikakauskirja 2/1972,85).

  Räisänen vill införa den nya teologin i kyrkan och ändra uppfattningen om kristen tro. Han har mycket öppet skrivit om sina beslut i sina skrifter.
Räisänen anser emellertid, att religionen hör mera till känslornas och traditionernas område än till intellektuellt tänkande, till dogmer eller vetenskapligt kunnande. "Någonting i mig gör tanken på otron omöjlig.  Det är inte fråga om eget val.  Frågan är, att jag inte kommer loss eller ens vill det från det, som jag hamnat i. Jag vill modigt tro, att den kristna traditionen innehåller skapande, livshelande och -befrämjande krafter. Jag tror, fast det är absurt." "Bibeln intellektuella studier har lärt mig personligen, att intellektuellt tänkande och dogmutredningar sist och slutligen är en bisak. Detta betonar de sidor, vilka tilltalar känslor och vilja och vädjar också till fantasin."

2. Antti Kylliäinen Pastor i luthersk församling
Liknande tankegångar är också kännetecknande i den pamflett  "Alla kommer till himlen"  (Kaikki pääsevät taivaaseen)", som väckt debatt. Antti Kylliäinen söker lösning på ondskans problem. Likt Räisänen behandlar han syndafrågan. Visserligen gör han det mycket motstridigt. Lidandets och ondskans problem är så stort, att man måste upphäva Guds makt. "Lidandet är så stort ont, att ingen förklaring kan helga dess existens, eller inget gott kan dölja det."

I praktiken tycks ondskans problem ändra sig väsentligt, när teologen borde ge svar. Kylliäinen förnekar den radikala ondskan, när han behandlar människan. Han anser synden vara en bristfällighet. "Som synd kan man anse i ordets rätta betydelse vara endast en i oss befintlig bristfällighet." Den hemska ondska, som åstadkom Auschwitz och Hiroshima och som får oss att förkasta en allsmäktig Gud, är sedan endast en liten brist, med vilken man måste leva. Denna förskjutning kräver ett speciellt språng, men den framställs som konsekvent. Förklaringen är ganska mager: emedan Gud är skapare men oförmögen till allmakt, har han skapat en ofullkomlig värld. Därför bör orsaken till synden sökas från skapelsen och inte från syndafallet.
Efter detta är det ganska svårt att förflytta sig till begreppet: en kärleksfull Gud. Radikalismens teologer strävar dit. Man vill ha en mild Gud. Men i konsekvensens namn måste man avstå därifrån.

"Försoningslärans gudsbild liknar mera  antikens tvåhövdade monster än en nådens och kärlekens bild."

Kylliäinen frågar sig, är de frågor, vilka försoningsläran svarade för, mera våra frågor. Enligt allt förnuft borde vi kunna acceptera en bild av Gud som en älskande och förbarmande Fader, utan att vi behöver förklara bort hans stränga hat och rättvisa dom.

Kylliäinen kräver oss att göra ett rationellt val mellan en mild Gud och en dömande Gud. "Uppståndelse och ett evigt liv i himlen passar bra ihop med kristen tro, men en evig förtappelse bereder oss oöverstigliga problem. Vi må sedan förstå helvetet som en pinandets och lidandets plats eller som en evig skillnad från Gud, så är det omöjligt att förena det med en kristen gudsbild." Kylliäinen fäster inte så stor vikt vid livet efter detta liv. "Den eviga förtappelsens oförenlighet med en kristen gudsbild betyder inte, att himlen skulle vara den enda möjligheten efter detta jordeliv." Enligt honom passar också alternativet i den kristna tron, att "livet inte fortsätter efter döden".

Han är övertygad, att rakt emot Bibelns texter en verklig religion kan förkunna allas frälsning - på sätt eller annat. "Om vi överhuvudtaget fortsätter vår tillvaro efter döden, är vi på väg till en himmelsk Gud".

Kylliäinen upprepar:   "Jesus högst troligt talade aldrig om sig själv som Messias."

Kylliäinen förklarar Jesu eskatologiska uttalanden, med familjen som förebild, liksom vissa andra teologer. Han anser dock Jesu undervisning mera som felaktiga misstag än som egentlig programförklaring.
Varje familj har sina egna problem och svåra tider, men livet i den heliga familjen måste ha varit ett helvete. Annat kan inte förklara det hat, som Jesus av allt att döma kände mot hela familje-institutionen. Många förstår att förbigå dessa åsikter, men mycket ont har de fått till stånd.

"Människan behöver inte tro på en treenig Gud, inte ens anse Guds existens som möjlig, inte anse Jesus vara Guds Son … inte läsa Bibeln … eller bedja för att bli accepterad av Gud."

Antti Kylliäinen talar i många texter om nåden med traditionellt lutherskt språk. "I förhållandet mellan Gud och människa betyder nåden allt i alla.. Eftersom Gud accepterar oss sådana, som vi är, har ingenting annat betydelse i vårt gudsförhållande."
En vanlig läsare kunde anse Kylliäinen som högst konservativ. Men han förbigår både syndabegreppet och försoningen. "Detta att Gud accepterar människan, baserar sig på Guds skapelseverk. Det är omöjligt att tänka sig, att Gud skulle ha skapat sådant, som han inte godkänner." Kylliäinen behöver för denna åsikt inget stöd från Bibeln eller den kristna trons tolkningar.

Eftersom alla människor enligt denna teologi är på samma startlinje, behövs egentligen inte de frälstas samfund eller kyrkan. Kylliäinen ser ingen gräns mellan troende och andra. "Fast tanken om de heligas samfund som Guds eget folk är så viktig både i judendomen och i kristendomen, är den allt annat än klar. I själva verket är den ett av de drag i den judisk-kristna traditionen, som man allra mest kan betvivla."

Grunden för dylik uppfattning har han lagt i den tidigare nämnda boken. I bakgrunden för detta vidgade nådbegrepp ligger en förändrad gudsbild. Grunden ligger inte i Guds allmakt att frälsa, utan i hans oförmåga att rensa ut ondskan från världen.

Enligt Kylliäinen hamnar alla, som grubblar på detta problem, inför den stora frågan: varför frälser inte Gud alla människor? Men vad hindrar nådens och kärlekens Gud från att förbarma sig över alla sina skapade?

Svaret är klart. Det finns två alternativ. Antingen kan inte Gud göra det, eller så vill han inte frälsa hela mänskligheten. "Om Gud skulle ha obegränsade möjligheter att ingripa i världens gång, skulle han för länge sedan ha avlägsnat från sin skapelse alla lidanden och all ondska och gjort världen till en plats, där godhet och kärlek råder. Eftersom världen fortfarande är, som den är, så har Gud tydligen inte förmått göra allt, som han ville göra."

Å andra sidan är Kylliäinen övertygad, att vi inte har orsak att betvivla Guds allmakt i frågor efter detta livet. Visserligen finns inte denna uppdelning i Bibeln eller i de kristna trossatserna, men den är uppenbarligen tillräckligt konsekvent förnuftets beslut. Därför kan han lyfta sina tankar jämsides med Bibeln. Om Gud är kärlekens Gud, lämnar han ingen utanför frälsningen. Alla kommer till himlen.

Läsaren är kanske förvånad över Kylliäinens ovillkorliga kunskap, hurudan Gud är i verkligheten utan att fråga Bibeln. Kylliäinen bara framställer sina påståenden utan ifrågasättande. Gud är inte allsmäktig, men trots det älskar han alla människor utan villkor. Gud straffar ingen och dömer inte synden. Gud befaller inte sina apostlar att förkunna evangelium i världen, eller samla en församling av de benådade - fast den mytiska Bibeln tycks felaktigt påstå sådant.

En dylik säkerhet, som överskrider Bibelns verklighet, skulle förefalla märklig, om vi inte skulle känna den västerländska humanismens tänkesätt. Efter upplysningen har förnuftet alltid varit en tillräcklig grund att lösa religiösa problem. Förnuftet är säkrare än Bibeln. Slutledningarna behöver man inte heller motivera med bevismaterial. Sanningen finns i människans innersta.
Kylliäinen: "Varje människa oberoende av, om hon känner sig vara under nåden och duger som sådan, är i varje fall godkänd av Gud. Om nådens verklighet inte klarnar under detta jordeliv, kan det inte vara utan att klarna efter livet."

Igen är läsaren förvånad. Hur kan författaren veta bättre än Bibeln, hur människan blir frälst? Varför skrotar Kylliäinen ned människans självständighet och fria vilja så grundligt att ingen kan motstå Gud eller sitt andliga öde?  Förklaringen verkar mycket deterministisk, trots att bakom ligger tanken på en maktlös Gud.

Vad blir kvar av nåden om Gud är maktlös? Kylliäinens tankegångar är bevis emot Gud i stället till försvar av Gud. Men Kylliäinen ser också problem med sin förändrade gudsbild: "I en värld med lidande är inte tanken på en allsmäktig och älskande Gud sann. För att bevara sitt förtroende, bör kristendomen upphöra att tala om en allsmäktig och älskande Gud.

Kylliäinen talar om, att trosläror är helt och hållet individens inre sak. "I lärofrågor är det bara jag själv, som vet, vad som är sant för mig."

3. Wille Riekkinen (Biskop i Kuopio stift)
Wille Riekkinen förundrar sig över, hur den för "hellenistiska åhörare" formade berättelse om Jesu jungfrufödelse avviker från den ursprungliga undervisningen, enligt vilken Jesus är endast Guds adoptionspojke, en vanlig judisk man. "Vi kan säga, att alltför många saker ändrades: adoptionsuppfattningen om Jesus som Guds Son avvisades och i stället infördes en halvbiologisk version genom att tala om befruktning genom den Helige Ande och jungfrufödelse.
Jungfrufödelse är som lära ingalunda viktig och kyrkan borde inte envist hålla fast vid den tvärtemot förnuftets försäkran. "Jungfrufödelsen borde tas upp till tals i den normala församlingsundervisningen och man borde fråga i vilken mån vår tro är beroende av detta ämne."

Enligt den religionshistoriska uppfattningen är enligt Riekkinen Jesus jämförbar med andra historiens mytiska figurer liksom Romulus, Mithras och Krishna. Berättelserna om Jesus är enligt honom endast legender, formade av den religiösa fantasin. Därför borde de förstås symboliskt.

Riekkinen beskriver sina åsikter i sin bok "Pieni kirja Jeesuksesta" (En liten bok om Jesus) och hänvisar till vissa teologers auktoritära speciella verk: "Helt enkelt: Jesus framställde sig aldrig som "Guds Son" eller som "Messias" och därför helat, erbjudit en eskatologisk måltidsgemenskap eller uttalat slutlig dom."

Teologin, som förnekar Jesu gudomlighet, baserar sig på liknande påståenden som beträffande jungfrufödelsen. Enligt Riekkinen finns det i Nya testamentet talrika uppfattningar om Jesu person. Han anser, att den apostoliska tidens judiska kristna har tänkt, att Jesus var Guds Son endast symboliskt. Som exempel härpå anser Riekkinen, att i dopet Jesus valdes till Guds Son.

Hur kom då uppfattningen om Jesu gudom in i kristendomen? "Den judiska uppfattningen om den juridiska betoningen av "Guds Son" (adoptionstanken) passade inte in i den hellenistiska världen, där man föddes till gudarnas söner." Riekkinen upprepar den gamla religionshistoriens tankar.
Uppfattningen om Jesu gudom kom sålunda från de hellenistiska mysteriska religionerna.
Enligt denna uppfattning var sålunda Jesus inte Gud och inte ens apostlarna trodde så. Jesus gjordes gudomlig med fantasins hjälp. Detta skedde på hednisk mark, när den hedniska ideologin krävde så.

Riekkinen följer i sina läroböcker noga Räisänens förklaringar. Bibel talar sålunda endast om författarnas upplevelser av Gud. Människor har i alla tider skildrat sina subjektiva erfarenheter på olika sätt och med den tidens uttryckssätt. Deras uppfattningar har alltid varit bundna vid den tidens världsbild och religiösa termer. Därför är endast gudsupplevelsen av betydelse. Vid sidan av detta kan man inte just finna tidlösa och allmänt gällande lärosatser.

" Denna syn av författarna som sin tids barn hindrar oss att se "Guds ord" och det skrivna ordet som identiska. Med hänvisning till NT:s traditionshistoria kunde man säga, att i NT finns inget 'absolut Guds ord'. Det finns endast en ständigt aktualiserande serie av "Guds ord" i syfte att stäva till en förkunnelse om Gud och hans frälsning.

NT:s författarnas teologi är endast troserfarenheter från en viss tidsperiod. Därför är den nutida tolkningen av trosfrågor inte mera beroende av gamla uppfattningar. Förbindelsen med Bibeln har brutits. Bibeln är inte Guds ord, inte Guds uppenbarelse om frälsningen och inte ens en säker kunskapskälla om Jesus och hans betydelse.

Räisänens uppfattning om den oändliga tolkningskedjan har i den finska bibeltolkningen fått en ledande ställning. Förutom Riekkinen är det otaliga förkunnare, vilka använder dessa tankar, utvidgar dem och tillämpar dem.

 

     efter 1.9.2006.

Tillbaka
Retur