Mera angående islam finns på engelska i SOME CHRISTIAN ISSUES" /CHRISTIANITY VERSUS ISLAM

Några personliga tankar om  islam och Koranens och Bibelns motstridigheter.

 

BIBELN  ELLER  KORANEN

En muslims ingående studier i ämnet

 

UTDRAG  från  ”Ismaels barn” med tillstånd av ”Avainsanomat”, Finland

 

1. Uppdraget

2. Bibeln och islamiska böcker

3. Var Muhammed var Guds apostel?

4. Bibeln attraherade

5. Tvivel och motstridiga tankar

6. Kristi gudom enligt Koranen

7. Bibelns aktualitet

8. Emiren som vansinnig

9. Muhammeds bakgrund

10. Hat och fientliga känslor mot de kristna

11. Stå upp, Kristus kallar dig

12. De kristnas misstro

13. Problemet med plastkassen

14. Guds förvandlande kärlek

15. Tron förstärks

16. Trons frukter

 

 

1. Uppdraget

 

Vi försökte att med hjälp av de trognaste medlemmarna åter bygga upp gruppen. Vi började mötas två gånger i månaden för att studera och formulera våra huvudmål.

 

När vi läst tidningsartiklarna om missionärerna från västvärlden kände vi oss förkrossade över det som hänt och över att vi inte hade gjort något åt problemet. Det kändes som om vi inte levt upp till Guds förväntningar på oss. Vi beslutade oss för att spela en avgörande roll i att sätta stopp för kristen evangelisation i Egypten.

Efter långa intensiva samtal uteslöt vi våldsaktioner. Vi tvingades helt enkelt att avstå från våldsaktioner och sökte i stället efter andra sätt att bekämpa kristen evangelisation. Slutligen enades vi om att använda logisk argumentation. Vi skulle avslöja de falska lärorna och förfalskningen av Al-Tawrah wa AI-Injil. Med Toran menar man här Gamla Testamentet och med evangeliet menar man Nya Testamentet. Hela uttrycket syftar alltså på Bibeln,

 Alla ledare ställde sig bakom förslaget. Vi började Vi försökte att med hjälp av de trognaste medlemmarna åter bygga upp gruppen. Vi började mötas två gånger i månaden för att studera och formulera våra huvudmål. söka efter den lämpligaste personen, som kunde ta sig an en sådan stor uppgift, att lyfta fram sanningen och besegra de otrogna. Aldrig hade jag förväntat mig att jag skulle kunna vara en kandidat för en sådan uppgift, inte för att jag inte hade förmågan men för att jag hatade kristna. Efter en lång stunds tystnad hördes emirens röst när han utsåg den som skulle ta sig an uppgiften. Jag var nära att svimma när jag hörde mitt namn och blev nästan utom mig av ilska. Hur kunde han be mig att utföra ett sådant uppdrag som skulle innebära att jag skulle bli tvungen att läsa de judiska och kristna böckerna! Vår emir såg stint på mig och tillade: "Detta är en order! Du har inget annat val än att lyda om du tror på Allah och den sista dagen.' Emiren citerade Koranen: "Det höves ej en rättrogen man eller en rättrogen kvinna, när Gud och hans apostel avgöra en sak, att hava fritt val i denna sak..." (Sura 33:36)

Jag försökte ändå att övertyga emiren att välja någon annan, men han vägrade. Han svarade mig: "Jag är övertygad om att du är den bäste för uppdraget. Om du gör bra ifrån dig slår du två flugor i en smäll. För det första kommer du att kunna utbilda många muslimer så att deras ögon öppnas för fakta de inte kan se i dag. För det andra kommer du att bli rik, eftersom din forskning kommer att översättas och ges ut över hela världen.

Hans ord uppmuntrade mig och gav mig en viss iver att påbörja min forskning. Emiren förtydligade mitt uppdrag:

"Din forskning ska bestå av två delar. För det första ska du bevisa Muhammeds kallelse till profet från Al-Tawrah wa AI-Injil, som det står i Koranen: 'Och dem, som tro på våra tecken, som följa aposteln, profeten, den olärde, som de fann skriftligen omnämnd i Tora och Evangelium.' (Sura 7:157 eller 7:156, ö.a.)

För det andra ska du genom att ta fram de motsägelser som finns i dagens Gamla och Nya Testamente och bevisa att de inte är identiska med de böcker som en gång inspirerades av Gud utan har blivit förändrade och förfalskade.'

Motvilligt accepterade jag uppdraget och jag sade till emiren: "Men detta uppdrag gör det nödvändigt för mig att köpa en Bibel. Han lugnade mig med att säga att vi tillsammans skulle åka till Kairo centrum för att köpa en Bibel.

Vi fann en bokhandel som sålde sådana böcker. Det var inte möjligt för oss att gå in i affären som vi såg ut med våra islamska kläder och yviga skägg. De som jobbade i affären skulle förmodligen ringa polisen i tron att vi kommit för att förstöra butiken. Vi stannade en förbipasserande man och frågade honom om inte han ville gå in i affären för att köpa Bibeln åt oss och det gjorde han.

Jag for sedan med emiren till mitt hem söder om Kairo. Det tog oss nära två timmar att komma dit och under tiden försökte jag bli av med Bibeln på vägen. Ena gången försökte jag glömma plastkassen med boken på ett säte när vi skulle stiga av och andra gången låtsades jag glömma påsen vid en busshållplats. Men varje gång tog emiren med sig påsen och påminde mig om att jag skulle hålla reda på den. Slutligen kom vi fram till mitt hem och emiren gav sig iväg och jag måste börja min svåra resa igenom Bibeln.

 

FÖRSTA DAGEN var den svåraste. Jag var övertygad om att Bibeln inte kommit från Gud och att den därför kunde föra med sig onda andar in i hemmet, så att jag inte skulle kunna be. För att vara på den säkra sidan förvarade jag Bibeln utanför mitt rum. I flera dagar var det som om jag led av förföljelsemani. Närhelst jag hörde ett oljud i huset trodde jag att Gud sänt onda andar för att straffa mig för att jag hade den här boken hemma.Jag vågade inte heller ha boken i mitt rum eftersom jag trodde att änglarna inte ville vara i rummet när jag bad, om boken fanns där.

Jag levde i denna fruktan under en tid tills det gick upp för mig att det inte var mitt fel att Bibeln var i mitt hem. Jag hade ju bara lytt Gud genom att lyda emiren. Profeten Muhammed hade befallt oss i en hadith att lyda emiren: "Den som har lytt min emir har lytt mig, den som varit olydig mot min emir har varit olydig mot mig." jag kom således fram till att jag bara utförde ordern från den av Gud utsedde emiren och därför skulle inte Bibeln kunna skada mig, inte ens om jag hade den i mitt rum. Allah skulle hjälpa mig!

Gruppen försåg mig med allt jag behövde. De gav mig 550 egyptiska pund varje månad som ersättning för att jag forskade på heltid. Varje gång jag försökte att skjuta forskningen ifrån mig påmindes jag om hadithen: "Den som har lytt min emir har lytt mig, den som varit olydig mot min emir har varit olydig mot mig.”

Jag gjorde mitt bästa för att utföra uppdraget. Jag hade ju fått Bibeln till min hjälp och dessutom kände jag redan till en del om kristendomen. Så jag höll fast vid mitt beslut att lyda och genomföra denna svåra resa.

 

2. Bibeln och islamiska böcker

 

Jag var orolig därför att jag inte visste var och hur jag skulle börja. Jag hade ingen utarbetad metod att närma mig de två ämnena. När det gällde problemet med att bevisa att Muhammed var en profet förväntade jag mig att finna namnet Muhammed i Bibeln, eller åtminstone Ahmed eller Mahmoud. Jag blev förvirrad och var inte säker på vad jag skulle söka efter. Var det Muhammed, Ahmed eller Mahmoud? (Dessa tre namn har samma rot i arabiskan, ö.a.)

Eftersom jag var så förvirrad beslöt jag mig för att börja med den andra delen av mitt uppdrag, att hitta olikheter och motsägelser i Bibeln för att kunna bevisa att den var förfalskad. Inte heller här kunde jag komma fram till ett bra sätt att undersöka Bibeln, så att jag kunde motbevisa den. Jag blev upprörd över mig själv, eftersom jag började känna att jag inte skulle klara av uppdraget. Men att ge upp var inte något av mina karaktärsdrag så jag beslöt mig för att koncentrera mig och göra mitt yttersta för att nå målet.

Jag träffade emiren en gång i månaden för att samtala om min forskning. Vid varje möte bad jag honom att välja en annan för uppdraget och låta mig bli hans assistent i stället. Men han höll märkligt nog fast vid att jag var den rätte för jobbet.

Jag bad Gud att ge mig styrka och efter det kände jag mig ovanligt stark och läste Bibeln från början. Jag började i första Mosebok utan att riktigt veta vad jag skulle söka efter. Jag upptäckte underliga namn jag aldrig hört om tidigare och det retade mig. Jag kastade iväg boken i ett hörn och sade till mig själv: "De där judarna och kristna är dumma. Hur kan de ens tänka att en så konstig bok, full av konstiga namn, kan komma från Gud? De måste vara riktiga idioter!"

Två dagar senare plockade jag upp Bibeln och började åter läsa. Denna gång undvek jag första Mosebok för att slippa de konstiga namnen och orden. Jag bläddrade vidare och läste längre fram. Jag blev imponerad av innehållet i andra, fjärde och femte Mosebok. Jag upptäckte mängder med information om Mose, Farao och israeliterna, allt skrivet med detaljer som tillfredsställde min nyfikenhet. Efter två månader hade jag läst, igenom hela Gamla Testamentet, med det rörde sig bara om ytlig genomläsning och inte på djupet.

Jag började då läsa Gamla Testamentet för andra gången, den här gången med avsikten att finna några detaljer om Muhammed, Ahmed eller Mahmoud, men jag upptäckte ingenting. Då beslutade jag mig för att börja med Nya Testamentet. Efter att ha läst hela utan att finna något av det jag letat efter, blev jag åter upprörd. Jag var arg på emiren som tvingat in mig i denna forskning.

 

När emiren kom på besök förklarade jag för honom att jag inte hittat en enda ledtråd till det vi sökte efter. Jag hade nu läst hela Bibeln utan att hitta någonting! Emiren kom då ihåg en bok vi hade läst utomlands som skulle vara till hjälp för mig. Den hette Att uppenbara sanningen. Boken hade varit till stor hjälp för oss tidigare, speciellt när vi debatterat mot kristna för att övertyga dem om att islam var den sanna religionen. Det visade sig att den innehöll felaktiga citat från Bibeln som vi brukade läsa för kristna för att de skulle konvertera till islam. Jag kan minnas att vi använde boken på tre kristna som faktiskt blev muslimer.

Nu inledde jag ett nytt sätt att forska med hjälp av ytterligare böcker som emiren skaffade fram åt mig såsom Sekter och samfund av Shahristani, Beslut om sekter och kulter av lbn Hazm samt en del andra historiska och biografiska skrifter som angrep kristendomen. Jag skrev ner alla bibelverser som lbn Hazm påstod var motsägelsefulla. När jag slog upp bibelställena upptäckte jag att de flesta verserna hade en annan ordalydelse eller syftade på andra personer och folk. Jag hittade dock några verser som verkade innehålla en del motsägelser, men om man skulle använda sådana verser för att bevisa att Bibeln inte var sann så kunde man använda samma metod på Koranen och nå samma slutsats

 Jag fortsatte att forska uppriktigt, motiverad av min kärlek till Gud och profeten. Min egen cellgrupp började vid det här laget lägga märke till mitt ökade intresse för Bibeln. De brukade fråga mig om mitt intresse och jag ljög för dem genom att säga att jag brukade träffa unga kristna som jag försökte vinna för islam och att det därför var viktigt att känna till deras tro.

 

3. Var Muhammed var Guds apostel?

 

Efter att ha misslyckats med att bevisa motsägelser i Bibeln försökte jag mig åter på den första delen av mitt uppdrag, nämligen att bevisa från Bibeln att Muhammed var Guds apostel. Jag läste i Al-Hindis bok Att uppenbara sanningen och jag blev överlycklig över att äntligen finna det jag sökt efter. Glad tackade jag och bad till Gud för att han lett mig till dessa verser. Jag skrev ner följande verser i min anteckningsbok:

1 Mos 17:20, 1 Mos 49:10, 5 Mos 18:18-20, 5 Mos 32:21, 5Mos33:1-3,Jes 42:9,Jes 54:1-3, Jes65:1-2, Ps 45:1- 3, Ps 149:3, Dan 2:31-32, Matt 3:2, Matt 13:31, Matt 20:1, Matt 21:33, Joh 14:15, Upp 2:27.

Dessa var inte de enda verser som AI-Hindi nämnde för att bevisa Muhammeds profetämbete. Det fanns andra som jag utelämnat, eftersom de var tvetydiga. Jag försökte studera ovan nämnda verser noggrant och objektivt. Vår grupp hade för vana att aldrig acceptera information om tron utan att ha starka skriftbevis från en tillförlitlig källa. Dessa verser var ytligt sett mycket tilltalande för en muslim. Men i ett detaljstudium, som vi fundamentalistiska muslimer lärt oss att göra, måste man konstatera att slutsatserna visade på en otillräcklig bevisföring. Jag skaffade därför ytterligare böcker som jag trodde skulle hjälpa mig i min forskning. Jag drömde mig också in i framtiden och föreställde mig den framgång min forskning skulle röna. Jag skulle då ha gjort både Gud och profeten en stor tjänst, samtidigt som jag själv skulle ha tjänat en inte föraktlig summa pengar

 

Jag återvände till mina studier i Bibeln och märkte, att jag höll på att utveckla ett inre behov av att läsa den. Jag skrev ned verser och tolkningar som jag tyckte pekade på Muhammeds profetämbete i Bibeln, men jag var inte nöjd med resultatet. Det berodde förmodligen på att jag

var alltför noggrann. Jag ville finna en absolut bekräftelse på att Muhammed var förutsagd i Bibeln och skulle komma med ett budskap från Gud. Jag studerade olika slag av referenslitteratur. Jag använde både arabiska och hebreiska ordböcker för att fastställa betydelsen av ord som Shilon (hebr. Shiloh, sv. Silo, 1 Mos 49:10, ö.a.)  Mitt mål var att framställa en bok som ingen kunde motbevisa ens ett enda påstående i. Tyvärr gick det inte som jag tänkt mig. Alla mina logiska resonemang föll till marken, det ena efter det andra. Jag kunde inte hitta en enda vers som bevisade mina teorier.

Jag avslutade mitt studium av alla dessa verser utan att finna det jag sökte. Mina känslor växlade mellan sorg, förtvivlan, ängslan och förvirring. Aldrig någonsin hade jag vågat tänka tanken att Muhammed inte var en profet.

 Jag försökte trösta mig själv att jag misslyckats med att koppla samman bevisen med Muhammeds person. Jag beslöt mig för att försöka igen. Jag använde mig denna gång av ytterligare hjälpmedel såsom Bevis för profetämbetet, Uppslagsboken om länder och Den arabiska encyklopedin. Jag ansträngde mig hårt denna gång. Att misslyckas efter allt jag gått igenom skulle innebära att hela mitt liv slogs i spillror. Tyvärr blev den andra gången inte mer framgångsrik än den första utan tvärt om ännu mer misslyckad. Denna gång upptäckte jag många fakta som motsade min egen teori.

Det hände att jag någon gång tittade på högen av islamska böcker och referenslitteratur och sade till mig själv: "Är det möjligt att alla dessa böcker har bedragit oss och framställt en uppdiktad person för oss?  Om det är så, är inte Gud värd att tillbe... " Jag vågade inte tänka längre än så, innan jag snabbt började be Gud om förlåtelse.

 

4. Bibeln attraherade

 

Plötsligt upptäckte jag, att jag åter för tredje gången, började läsa Bibeln men denna gång utan att vara fokuserad på mitt uppdrag. Jag kände ett förunderligt intresse när jag nu läste boken, det var så påtagligt att jag fruktade att jag kommit under en förtrollning. Vi brukade säga att kristna var häxmästare, som drog sina krafter ur Bibeln, men jag kunde inte komma ifrån att Bibeln attraherade mig på ett oemotståndligt sätt.

Emiren kom fortfarande på sina besök. Varje gång förväntade jag att han skulle vara upprörd över att jag inte kommit fram till målet och att han till slut skulle befria mig från uppdraget. Tvärtom verkade han varje gång vara mer optimistisk än den förra och försäkrade att jag verkligen var den bäste för uppdraget.

Jag läste åter Nya Testamentet och började förstås med Matteus. Jag fastnade redan i det första kapitlet när jag märkte att man härlett Jesu släkttavla tillbaka till profeten David. Jag kunde inte begripa varför. Jag trodde att de var tokiga. Denna tanke tröstade mig och gav mig hopp att finna vad jag sökte. Men jag blev mycket fascinerad av kapitel fyra till sju i evangeliet enligt Matteus. Jag hade läst samma avsnitt två gånger tidigare, men denna gång kändes ändå som den första. Det var som om en osynlig hand knackade lätt på mitt huvud för att öppna mina sinnen. Jag hörde en inre röst säga: "Det är på tiden att du förstår vad du läser, utan att tänka på vem som har rätt eller fel.' Jag darrade i hela kroppen utan någon egentlig anledning och var nästan som i hypnos. Jag upptäckte att Bibeln beskrev sådant vi utsatte de kristna för som om den rapporterat om nutida händelser. Jag läste hur Bibeln beskrev förföljelse, förödmjukelse och mord, viket ingick i vårt begrepp av att lyda Gud. Jag kom på mig själv med att undra: "Är det inte konstigt att denna Bibel visste, hur vi behandlade kristna! Kan det vara så att de nyligen lagt till dessa avsnitt i Bibeln?"

Vi hade för vana att tolka de kristnas kärlek och ödmjukhet som rädsla för muslimer, eftersom de var en ynklig minoritet, som det står i Koranen: "Och uselhet och armod hopades över dem...' (Sura 2:61 eller 2:58, ö.a.)

I Bibeln fann jag många verser som uppmuntrade till att visa lydnad, underordnande och till och med kärlek till sina fiender. Jag blev förbryllad och tänkte: "Hur kunde någon skriva ner orsaken till sin egen förödmjukelse?" När jag läste Guds bud till de kristna att älska sina fiender påmindes jag om hur jag själv behandlat mina egna föräldrar. Jag hade varit så grym mot dem och alltid lyckats hitta nya sätt att såra dem. Vid ett tillfälle blev jag svårt sjuk och opererades på sjukhus. Min far ville besöka mig men jag vägrade och sa att jag inte ville ha besök av en otrogen. Min mor skickade mat till mig genom en tredje person, annars skulle jag ha vägrat att ta emot den. Hon brukade stå i hettan utanför mitt sjukhusfönster i timmar bara för att få se mig i fönstret. Alla dessa minnen fick mig att börja gråta och förbanna den dag jag gav mitt liv i lydnad till Allah. Jag avslutade läsningen av evangeliet enligt Matteus, men orden hade etsat sig fast i mitt minne. De förföljde mig dag och natt, närhelst jag ville göra något ont. Jag fortsatte med resten av Nya Testamentet och förundrades över att finna en filosofi och retorik som överglänste Koranens. Hur kunde vi påstå att Koranen var unik till innehållet, när Bibeln var skriven nära sex hundra år före islam? En kall vinterkväll reciterade jag en sura från Koranen i ett försök att tvätta mitt sinne rent från orden i Matteusevangeliet. Men jag kunde inte låta bli att lägga till skillnaden mellan Evangeliet och Koranen.

 

Mina islamska bröder och jag själv var alltid avundsjuka på kristna som tycktes ha så goda relationer med många människor, i motsats till oss som bara fick ha tillfälliga relationer enbart för att vinna människor till islam. Detta var ett ständigt problem i vår religionsutövning. Det islamska kallet tillät inte något svängrum för att bygga nära relationer med medmänniskor utanför vår krets, trots att vi egentligen behövde göra det för att vinna dem för islams sak. Vårt liv var i stället fullt av våld, grymhet och terror. Detta var inte vårt naturliga beteende, men vi kände att om vi inte handlade på detta sätt så var vi inte lydiga mot Allah. Han hade ju föreskrivit i Koranen hur vi skulle behandla de otrogna, vare sig de var kristna, månggudadyrkare eller falska muslimer. Koranen säger om Bokens folk:

I, som tron, tagen ej judarna och de kristna till beskyddare. De är ju varandras beskyddare, och den av eder som tager dem till beskyddare, hör dem till; Gud vägleder förvisso ej de orättfärdiga människorna.      (Sura 5:51 eller 5:56, ö.a.)

När det gäller andra sorters otrogna såsom muslimer som inte ber, inte ger allmosor, bär skägg eller lever i synd utan att omvända sig, säger Koranen:

I, som tron, tagen ej de otrogna till beskyddare i stället för de rättrogna!" (Sura 4:144 eller 4:143, ö.a.)

När det gäller familj och släktingar säger Koranen:

"I, som tron, tagen ej edra fäder och bröder till beskyddare, om de älska otron högre än tron, ty de av eder som hålla sig till dem, dessa äro de orättfärdiga.' (Sura 9:23)

"Du finner icke, att några människor, som tro på Gud och den yttersta dagen, älska dem som sätta sig upp mot Gud och hans apostel, om det ock gällde deras fäder eller söner eller bröder eller närmaste omgivning..." (Sura 58:22)

Det fanns mängder av liknande verser som definierade vår relation med våra familjer, vänner och icke-muslimer. Vi hade ingen möjlighet att ändra innehållet eller välja hur vi skulle förhålla oss till andra, helt enkelt därför att islamskt tänkande generellt sett och Koranens läror i synnerhet inte gav muslimen något utrymme för att tänka självständigt. Den som utifrån sitt eget förstånd försökte förklara innehållet i en koranvers eller en hadith beskylldes i stället för att vara en otrogen. Man var tvungen att acceptera den tolkning som kommit från Muhammed och tidiga auktoriserade uttolkare av islam. Om man stötte på någon fråga som Muhammed inte berört, förväntades man att hålla sig borta ifrån den. Al-Bukhary nedtecknade i en hadith,  att profeten Muhammed enligt lbn Abbas hade sagt: "Den som uttrycker sin egen åsikt om Koranen, har reserverat en plats i helvetet.' Hur skulle vi kunna visa vänlighet mot sådana, som inte levde helt för islam, om vi själva noggrant följde ovan nämnda koranverser och hadither? Det blev omöjligt för oss, som det står i Koranen: "Och stödjen eder ej på dem, som göra orätt, så att elden ej drabbar eder.. " (Sura 11: 113 eller 11: 115, ö.a.)

Du kan säkert förstå att mitt hjärta fylldes av vrede och förbittring när jag läste någon vers i Bibeln som handlade om att förlåta eller visa kärlek. Vid åtskilliga tillfällen skämdes jag när jag läste Bibeln, som vi påstod var en förfalskad bok. Jag undrade hur det kom sig, att kristna som förvanskat Bibeln kunde vinna andra människors aktning, medan vi som aldrig förändrat något i Guds ord misslyckades med detta. Något måste vara på tok!

 

Jag försökte hålla sådana tankar ifrån mig, men det var en som ständigt kom tillbaka: "Vad skulle hända om jag misslyckades med att nå fram till ett resultat i min forskning?" Jag våndades så mycket att varje gång dessa tankar kom över mig ropade jag till Gud: "Må Gud förlåta mig! Jag bekänner att det inte finns någon Gud utom Allah och att Muhammed är hans apostel!" Sedan skyndade jag mig att be för att befrias från de onda tankarna. Jag övertygade mig själv att Muhammed var Guds apostel även om inte jag kunde bevisa det från Bibeln.

 

5.Tvivel och motstridiga tankar

 

Min situation blev allt svårare. I stället för att söka efter bevis för Muhammeds profetämbete upptäckte jag hur jag drogs allt mer till de underbara orden i Bibeln. Jag började fråga mig själv hur jag skulle bli kvitt denna boks inflytande över mina tankar. Hur kunde jag bevisa att

Bibeln inte kom från Gud? Alla dessa tankar som var nedtecknade i Bibeln var goda och kunde inte ha enbart ett mänskligt ursprung. Hur kunde människor se in i framtiden och för två tusen år sedan tala om sådant som hände i dag? Om vi antog att Bibeln var en produkt av människor skulle vi tvingas upphöja människan till Guds nivå i fråga om kunskap och visdom. Men vi vet utan något tvivel att Gud är allvetande, allsmäktig och inte har någon like.

Jag började läsa i Psaltaren och Ordspråksboken. Jag till och med memorerade några avsnitt från psalm 23 och 143 för att recitera dem i mina dagliga böner. Några som hörde mig be, blev berörda av orden och bad mig skriva ned dem så att de kunde använda dem i sina egna böner. Jag hade inte helt släppt mitt uppdrag att finna bevis för Muhammeds profetämbete och Bibelns förfalskning, men jag hade ännu inte funnit något som stödde min tes. Jag kämpade mot tvivel och motstridiga tankar inom mig. Hur jag än försökte att strunta i dem växte de sig starkare för varje dag. Jag älskade Gud men min bakgrund och kärlek till islam hindrade mig från att ens våga tänka tanken att den kanske inte var den sanna religionen från Gud. Jag blev alltmer förvirrad och rastlös och kunde inte längre sova ordentligt på nätterna.

 

EN DAG NÄR jag bad i gryningen och reciterade Koranen, slutade jag plötsligt och försjönk i mina tankar: "Vad skulle du göra om det visade sig att islam inte var vägen till himlen?" Jag försökte tänka på något annat men frågan kom tillbaka. Jag lyckades inte ens avsluta min gryningsbön. Jag grät hejdlöst ända tills jag somnade om på mattan. Några timmar senare kom min mor in och väckte mig och jag gick ut för att ta en promenad, men jag var frånvarande som i en dimma. Jag var inte riktigt medveten om vart jag gick eller vem jag mötte.

När jag återvände hem kände jag en stark längtan efter att få läsa Bibeln. Jag läste evangeliet enligt Johannes från kapitel ett till femton. Jag lade märke till att det innehöll den högsta tänkbara form av retorik, filosofi och språkliga uttryck man kan finna. Allt var mycket vackert och hängde ihop, särskilt avsnitten om fåren och herden, vinstocken och grenarna: de grenar som bär frukt och de som kastas i elden.

Jag ropade av hela min kraft: "O Gud, ha förbarmande över din tjänare! Jag ber dig, tala om för mig var du finns och på vilken sida du står! Är du hos judarna och de kristna? Är du hos muslimerna? Förbarma dig över mig, jag är ju din tjänare och har överlåtit mig till att följa dig. Jag är tacksam över allt du givit mig. Jag kan inte stå inför dig och du kan inte stiga ned för att stå inför en som inte är mer än din andedräkt. Du är den allsmäktige Guden och jag är en hjälplös människa som inget kan göra, som inte du först tillåter. Du är den väldige, den medlidande och jag är din tjänare utan kraft eller vishet. Mitt liv är i din hand. Jag har älskat dig sedan barndomen och har offrat mig själv för himlen och din kärlek. Jag brydde mig inte om att jag blev satt i fängelse och torterad, inget i hela världen fick stå i vägen för mitt sökande efter dig. Varför behandlar du mig på detta sätt? Jag har älskat dig och försökt att behaga dig på det sätt som din profet Muhammed lärt oss. Men här står jag nu, hjälplös och oförmögen att fortsätta. Båda sidor påstår att du är deras Gud. Jag vet inte längre vem som har rätt eller fel. O Gud, behöver jag svära på att jag älskar dig? Det vore otänkbart, ty du vet ju allt. Hur mycket har jag inte lidit i mitt sökande efter dig! Jag övergav min utbildning, min familj och mina vänner. Jag vandrade omkring som en främling. Jag blev fängslad och torterad för din skull. Varför har du inte svarat mig? Om du är islams Gud, ta då bort allt ur mitt sinne förutom islam. Om du är de kristnas Gud, ge mig då ett ljus att följa.”

 

När jag skulle somna den kvällen kunde jag inte avhålla mina tankar från att irra runt: "Tänk om islam inte är Guds väg! Tänk om Guds väg finns i Bibeln! Är du då beredd att vandra med de kristna?" Jag darrade när jag tänkte på, vad som kunde hända mig. Det kändes som om både Gud och människor skulle förebrå mig. Till slut sköt jag min rädsla åt sidan och sa till mig själv: "Vad vill du egentligen innerst inne? Nu får det vara nog! Du är inte längre den person du en gång var. Du har två vägar framför dig och båda ser raka ut. Slösa inte längre bort din tid med att söka efter Guds väg i din egen kraft. Det viktiga är inte om det är judar, kristna eller muslimer som vandrar den, det viktiga är om det är Guds väg, om det verkligen är Gud du söker. Detta är ditt öde och du måste acceptera konsekvenserna. Du kan vara förvissad om att Gud kommer att svara dig efter din uppriktighet. Glöm att du är muslim och börja söka Gud med ett öppet sinne. Vad skulle kunna hindra dig?"

När jag tänkte över min situation sade jag till Gud: "O Gud, jag ber att du skall leda mina steg och ge mig styrka,  eftersom jag står inför en svår prövning. Om du inte hjälper mig kommer demoner att slita mig i stycken. Jag kommer att vandra på jorden utan mål och utan ro. O Gud, hjälp mig! Jag lovar att följa dig var du än är, till och med om du finns hos de kristna som jag inte kan tåla.' Omedelbart efter bönen kände jag hur lugn och ro fyllde hela min varelse. För första gången tänkte jag logiskt och förnuftigt.

Jag drog följande slutsats. De kristna hade gått vilse av två anledningar. För det första sade de att Kristus, Isa, Marias son, var Gud. För det andra sade de att han dött på ett kors och uppstått för att befria människor från deras synder. Varför inte koncentrera min forskning kring dessa två frågor och undersöka dem från ett islamskt perspektiv? Jag blev nyfiken på vad de islamska teologerna sagt om dessa frågor.

 

6. Kristi gudom enligt Koranen

 

Jag började gå igenom böcker om tidig islamsk historia, biografier och kommentarer. Jag började söka efter material om Kristus för att se om han beskrevs med de karaktärsdrag som utmärkte Allah i Koranen. Jag gick till erkänd, auktoriserad litteratur som Tolkningen av lbn Kathir, Islams historia av Dhahabi, Begynnelsen och änden av lbn Kathir, Sekter och samfund av Sheristani, Utlåtande om sekter och kulter av lbn Hazm (även känd som Abi Muhammed), de heliga böckerna från förislamisk tid och Kristendom mellan logik och legend. Som ett resultat av min forskning i den islamska litteraturen upptäckte jag några attribut som inte ens kristna tagit upp i sin litteratur:

 

1. Förmågan att skapa

"Detta är Gud, eder Herre; det finns ingen Gud utom honom, alltings skapare..." (Sura 6:102)

"Ty din Herre är förvisso skaparen, den Vetande." (Sura 15:86)

»De, som I åkallen i stället för Gud, skola förvisso aldrig kunna skapa en fluga, om de ock sloge sig tillsammans därom... " (Sura 22:73 eller -22:72, ö.a.)

"Men de, som de åkalla i stället för Gud, skapa ingenting, utan de äro skapade. ' (Sura 16:20)

"Är väl den, som skapar lik den, som icke skapar?" (Sura 16:17)

Detta är endast några av de verser som säger att det enbart är Gud som har förmågan att skapa. När Gud ville särskilja sig själv från andra gudar lyfte han fram sin skaparförmåga, som överglänste alla andra gudars. Samtidigt står det tydligt i Koranen att Kristus skapade.

"Jag skall skapa liksom en fågel åt eder av lera och blåsa i den, så att det på Guds tillskyndelse bliver en fågel..." (Sura 3:49 eller 3:43, ö.a)

"...och när du på min tillskyndelse skapade liksom en fågel av lera och blåste i den så att det på min tillskyndelse blev en fågel... " (Sura 5: 110)

När jag läste dessa verser tänkte jag i mitt hjärta: "Det var Gud som gav Kristus denna förmåga. Den var inte en egentlig del av hans varelse, även om Kristus var den ende som Gud givit ett av sina attribut till.' Men varför gav han det åt Kristus? Varför inte åt Muhammed? Till Muhammed sade Gud: "...och du kan ej heller förmå de döva att höra kallelsen..." (Sura 27:80 eller 27:82, ö.a).

Att döva får höra borde vara ett betydligt mindre under än att skapa en levande varelse. Gud gav inte Muhammed, den bäste av alla människor och profeternas insegel, förmågan att ge hörsel åt de döva. Gud utmanade människor att skapa en fluga, men gav Kristus förmågan att skapa en fågel. Fåglar är visserligen små, men det handlar inte om storlek utan om en princip. Den som kan skapa en liten varelse kan även skapa en stor och sådant kan endast Gud göra.

 

2. Kände till det fördolda

Gud sade om sig själv i Koranen:

"Säg: Ingen, som finnes i himlarna och på jorden, känner det fördolda utom Gud." (Sura 27:65 eller 27:66, ö.a.)

"Han råder ock över nycklarna till det fördolda; ingen annan än han känner det... " (Sura 6:59)

I den första versen påstår Koranen bortom allt tvivel att endast Gud känner till det fördolda och ingen annan. Den andra koranversen understryker detta.

Samtidigt läser vi i Koranen att Muhammed brukade förmana den som påstod att han hade förmågan att känna det fördolda.

"Säg: Jag säger icke till eder: Hos mig finnas Guds skatter och icke heller: jag känner det fördolda... " (Sura 6:50)

Vid ett tillfälle sade Moath till Muhammed: "...om Allah vill och du vill" Muhammed avbröt honom med orden. "Hur kan du göra mig jämställd med Allah? Ingen i himlen eller på jorden känner det fördolda utom Allah      ''

När det gäller Kristus finner vi att alla restriktioner är borttagna. Han känner till det okända och kan göra sådant som ingen människa kan. Koranen säger om Jesus:

"...och jag skall tala om för eder vad i skolen äta och vad i skolen lägga i förvar i edra hus..." (Sura 3:49 eller 3:43, ö.a.)

Det är värt att notera att Kristus i denna vers talar i första person singularis. Det måste innebära att han talar med gudomlig auktoritet. Muhammed blev å andra sidan alltid tillsagd vad han skulle säga i Koranen, genom det ständigt återkommande imperativet Qul (säg). Men Kristus var unik eftersom han talade av sig själv, vilket måste innebära att han ägde dessa egenskaper i sig själv.

I boken Begynnelsen och änden av lbn Kathir, del två sidan 86, läste jag en berättelse som fick mig att skämmas. Jag fann bevis utom allt tvivel att Kristus ägde övernaturlig kraft att känna till det fördolda. (Det är en lång berättelse och den som är intresserad kan själv slå upp berättelsen i hans bok).

 

3. Botade sjuka

Koranen återger Abrahams ord att det bara är Gud som kan hela: "som botar mig då jag är sjuk.” (Sura 26:80)

Muhammed sade i en tillförlitlig hadith: "O Allah, det finns inget helande utom ditt.” Samtidigt ser vi i Koranen att Jesus sade om sig själv: "Jag skall på Guds tillskyndelse bota den blindfödde och den spetälske    ...... (Sura 3:49 eller 3:43, ö.a.).

 

4.Uppväckte de döda

Endast Gud håller liv och död i sin hand, ingen annan kan ge vare sig liv eller död. Det står i Koranen:

"Vi giva sannerligen liv och död; ja, vi är arvtagarna' (Sura 15:23)

"Vi skall förvisso uppväcka de döda till liv och uppskriva vad de förberett och uträttat..." (Sura 36:12 eller 36:11, ö.a.) "Vi giva förvisso liv och död, och hos oss är målet'

(Sura 50:43 eller 50:42, ö.a.) När det gäller Kristus nämner Koranen, vad han sade om sig själv: "Jag skall på Guds tillskyndelse... uppväcka de döda till liv..." (Sura 3:49 eller 3:43, ö.a.). I sin bok Begynnelsen och änden, del två sidan 84, återger lbn Kathir en bekräftad berättelse som visar att Kristus hade auktoritet över liv och död. Det berättas att Kristus såg en kvinna gråta över sin dotter, som för länge sen hade dött. Han frågade henne: "Kvinna, varför gråter du?" Hon svarade: "Min dotter är död och jag har inga fler barn.'

Kristus frågade henne: "Vill du att jag ska uppväcka henne från de döda?" Hon svarade: "Ja! O, Guds Ande.     ' Kristus ställde sig då vid flickans grav och kallade tre gånger på flickan. Tredje gången kom den lilla flickan ut och talade med sin mor. Flickan bad då enträget Kristus, att han skulle låta henne återvända. Han sade till henne: "Vänd åter!" Graven slöts efter henne och hon var död.

 

5. Han försörjer

'Gud är förvisso försörjaren, den Mäktige, den Starke.' (Sura 51.-58)

Koranen säger tydligt att Gud är den ende som har makt att fylla våra behov. Gud förebrådde alla som gjorde anspråk på att ha denna förmåga. Men när det gäller Kristus säger lbn Kathir att han hade en speciell förmåga. Det bästa exemplet på detta är när han mättade fem tusen människor med några bröd och två fiskar.

 

6. Unik

Koranen säger om Gud: "Ingenting är honom likt; ja, han är den Hörande, den Seende.” (Sura 42:11 eller 42:9, ö.a.)

När det gäller Kristus känner alla till att han är enastående. Han föddes av en jungfru utan någon man. Endast han är beskriven i Koranen som "Guds Ord och en Ande från Honom" Han var den ende som Satan inte hade någon makt över. Han var den ende som hade gudomliga egenskaper.

 

7. Total auktoritet

Koranen nämner Guds fullkomliga auktoritet som ett av hans attribut.

"Vårt uttalande om något, som vi vilja, består blott däri, att vi säga: 'Varde!' och så varder det.”  (Sura 16:40 eller 16:42, ö.a.)

"Och när han beslutar en sak, säger han blott 'Varde!' till den, och så varder det.” (Sura 2:117 eller 2:111, ö.a.)

Denna förmåga att kalla på något så att det blir till, är en av Guds unika egenskaper. Enligt lbn Kathir visade Kristus denna egenskap när han förvandlade vatten till vin (Begynnelsen och änden, lbn Kathir, del ett sidan 85).

 

8. Tronade över vattnet

Koranen säger orn Guds tron: "Hans tron stod över vattnet, för att han skulle pröva eder, vem av eder handlar bäst.” (Sura 11:7 eller 11:9, ö.a.)

Qurtubi och Al-Hadathi säger att denna vers även syftar på Kristus, vars tron Gud placerade på vattnet för att pröva människors tro. Kristus gick på vattnet i Tiberias sjö för att pröva lärjungarnas tro. Efter detta sade han till dem: "Så lite tro ni har!" (Matt. 8:26)

 

9. Domare och härskare

Koranen säger om Gud:

"Avgörandet tillhör Gud allena; han handhaver rätten såsom den bäste skiljedomaren.” (Sura 6:57)

"Så varen tåliga, tills Gud dömer mellan eder; ty han är den bäste domaren.” (Sura 7:87 eller 7:85, ö.a.)

AI-Bukhary berättar i en hadith det som lbn Abbas hört profeten Muhammed säga om Kristus: "Den sista dagen kommer inte förrän Marias son kommer tillbaka som en rättvis domare för att upprätta rättvisa och utrota orättvisa."

 

10. Ser fastän han själv är osynlig

Koranen säger om Gud: "Blicken uppfattar honom ej, men han uppfattar blicken; ja, han är den Skarpsynte, den Insiktsfulle.” (Sura 6:103)

Detta är åter ett av Guds attribut som Kristus manifesterade i sin person. Både lbn Kathir och Qurtubi återger en händelse när Kristus var uppe på ett berg och romarna ville arrestera honom. Han gick då rakt igenom dem. De kunde inte se honom, men han såg dem. (Sekter och samfund, Sheheristani, s 27)

 

11. Härligast och barmhärtigast

Det står i Koranen:

"Eder Gud är en enda Gud; det finns ingen Gud utom honom, den barmhärtige förbarmaren.” (Sura 2:163 eller 2:158, ö.a.)

"Det finns ingen i himlarna och på jorden, som ej skall träda fram som en tjänare inför förbarmaren..." (Sura 19:93 eller 19:94, ö.a.)

Sheheristani och Azraqi nämner båda i böckerna Sekter och samfund respektive Bevis på profetämbetet att Kristus var Guds avbild. Han förbarmade sig över människor i nöd. Han uppväckte Jairos dotter från de döda och helade många sjuka. Han skapade ögon åt en som föddes blind genom att lägga lera i hans ögonhålor, så som Gud från början skapade Adarn av lera.

 

12. Talade i liknelser

Koranen lär att Gud talade i liknelser.

"Gud framställer liknelser för människorna. Ja, Gud är allvetande.” (Sura 24:35) "Ja, Gud framställer liknelser för människorna, för den händelse de månde låta förmana sig" (Sura 14:25 eller 14:30, ö.a.) Al-Kashaf, lbn Kathir, Qurtubi och Zamakhshari sade alla att Gud använde liknelser, för att föra människor närmare sig själv och detsamma gjorde Kristus. Nya Testamentet innehåller många av Kristi liknelser som ingen annan profet framställt.

 

13. Sänder ut budbärare

Det står i Koranen, "Framställ invånarna i staden som exempel för dem,  när de utsända kommo till den. Då vi sände tvenne till dem och de höllo dessa för lögnare, men vi understödde dem med en tredje och de sade: "Vi äro förvisso utsända till eder." (Sura 36:13 eller 36:12-13, ö.a.)

lbn Kathir och flera andra kommentatorer är eniga om att den avsedda staden var Antiokia, och att männen var Kristi budbärare. De hade fått sin auktoritet från Kristus. Vilken annan person äger sådan auktoritet?

 

 

14. Tog emot tillbedjan

Koranen lär: "Judarna säga: 'Esra är Guds son', och de kristna säga: 'Kristus är Guds son' 'Detta är vad de föra på tungan; de likna dem, som voro otrogna förut.  De hava tagit sina skriftlärde och sina munkar till herrar i stället för Gud, och Kristus, Marias son.” (Sura 9:30-31)

lbn Qutaibah uppfattar avsnittet som problematiskt eftersom ordet och innebär en uppmaning att tillbedja Allah och Kristus. För att undvika detta problem föreslog lbn Kotaiha att frasen "Kristus, Marias son" ska uppfattas som ett andra objekt till verbet "tagit" och inte som ett tillägg till "Allah”' På så sätt undvek han den kristna uppfattningen av Kristi gudom.

 

15. Kommer på molnen

Koranen säger: "Vänta de på något annat, än att Gud skall komma till dem i molnens skuggor..." (Sura 2:210 eller 2:206, ö.a.) ,

lbn Al-Fadi Al-Hadathi sade att denna vers syftade på Kristus som skulle komma tillbaka på molnen den yttersta dagen. Han sade även att följande koranvers syftade på Kristus:

"När din Herre och änglarna komma i rader." (Sura 89:22) När allt kommer omkring upptäckte jag mer material i den islamska litteraturen som handlade om Kristi gudomliga egenskaper än jag trodde var möjligt. Jag skrev ned mina upptäckter i en skrift med rubriken Kristi Gudoms oundviklighet. När jag först sammanställde materialet kallade jag det Kristi Gudom, men när jag avslutat min forskning tvingades jag att ändra titeln till Kristi Gudoms oundviklighet. Jag avslutade skriften med följande mening:

"Även om kristna inte påstod att Kristus var Gud, måste han ändå vara Gud."

 

Kristi död

 När det gällde den andra delen av min nya forskning, nämligen Kristi död och offer för syndare,

 avvisade muslimer alltid denna tanke på grund av Koranens ord. "...icke bär en bärerska en annans börda.”     (Sura 17: 15 eller 17:16, ö.a.)

Hur skulle en som var oskyldig kunna dö för syndare? Dessutom fanns ett annat problem: Har Kristus över huvudtaget dött? Jag var helt säker på att inte finna något i den islamska litteraturen som skulle styrka Kristi död. Efter allt mitt sökande hade jag inte funnit något som kunde stilla mitt samvete och stärka min tro på islam. Jag var därför ivrig att äntligen kunna motbevisa den kristna läran, som påstod att Kristus hade dött och dessutom för syndare.

När jag försökte motbevisa hela tanken på att någon offrats för någon annan upptäckte jag koranversen: "Än när Mose sade till sitt folk: Mitt folk I haven förvisso gjort orätt mot eder själva genom att antaga kalven; omvänden eder alltså till eder skapare och döden eder själva!  Detta är bättre för eder inför eder Skapare. ” (Sura 2:54 eller 2:51, ö.a.)

Jag läste lbn Kathirs kommentar till denna vers. Han sade att israeliterna ville omvända sig från sin synd när de tillbett guldkalven, men att Gud inte tog emot deras omvändelse. När så Mose medlade för folket, bad Gud Mose att säga till folket att det enda sättet för dem att få förlåtelse var att slå ihjäl var och en man stötte på. Det berättades att de satte på sig ögonbindlar så att de inte skulle visa särskild nåd mot sina egna familjer utan utföra Guds befallning opartiskt. Enligt lbn Kathir dödades sjuttio tusen människor den dagen och blodet flöt i strida strömmar. När Gud såg att det räckte, sade han till Mose att befalla israeliterna att sluta. Gud tog emot deras omvändelse på grund av blodet från dem som dödats.

Om någon som inte tillbett guldkalven ändå dog för dem som tillbett den, varför skulle vi då förkasta tanken att den syndfrie Kristus dött för syndare?

Jag började känna det som om Gud höll på att ringa in mig med indicier och att jag till slut inte skulle ha något annat val än att följa Kristus. Jag upptäckte till och med flera hänvisningar till Kristi död.  Jag läste lbn Kathirs tolkning av Sura 4:157 (eller 4:156, ö.a.) och andra verser i Sura 3 som talade om Kristi död. Det visade sig att flera personer som lbn Kathir refererade till, inte diskuterade om Kristus varit död eller ej, utan hur länge han varit död. Tiden varierade mellan tre timmar, en dag eller två dagar. Men detta måste ju innebära att de utgick ifrån att Kristus faktiskt dött.

 

7. Bibelns aktualitet

 

Jag blev alltmer upprörd och frustrerad, eftersom jag ville motbevisa den kristna tron. Jag var stolt över min religion och mig själv, dessutom hatade jag de kristna.

Trots detta tvingades jag att anpassa min uppfattning till de nya forskningsresultaten, men hur?

Under denna period slutade jag aldrig att läsa Bibeln, den blev min vän. Ju mer jag läste desto mer smakade jag sötman i orden. Vid ett tillfälle chockades jag av följande bibelord:

"När ni ber, skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. ' (Matt 6:5-6)

Jag förundrades över att Bibeln som skrevs för två tusen år sedan kunde beskriva vad som händer i dag. Jag kunde komma ihåg hur jag vid ett tillfälle lagt något hårt föremål under min panna,  när jag böjde mig ned för att be för att kunna skryta över mitt zibibah (ett bönemärke eller ärr som fromma muslimer får i pannan av allt bedjande, ö.a.). Jag brukade skryta över min fasta och mina böner. Jag bar ju till och med speciella kläder för att visa att jag var en from man.

 

Jag försökte verkligen gå till botten med frågan om Kristi död och korsfästelse. Jag läste även kristna böcker som talade om hans offerdöd. Till slut var jag nästan överbevisad om Kristi gudom och hans korsfästelse. Några skulle säkert tro att jag var nöjd med resultatet av min forskning, men tvärtom var jag väldigt upprörd och frustrerad. Jag önskade att Gud skulle ha dödat mig och skonat mig från att upptäcka att mitt liv varit grundat på en falsk övertygelse. Det var hemskt för mig att upptäcka att dessa motbjudande, orena kristna hade haft rätt och jag fel. Min sömn svek mig fullständigt. Jag vandrade längs gatorna och pratade för mig själv. Tankarna slet mig i bitar och tvivel skakade hela min varelse. Varje gång jag försökte be visste jag inte vad jag skulle ta mig till.

Till slut bad jag bröderna i min cellgrupp att besöka mig mer sällan genom att hitta på att jag stod under polisbevakning. Långsamt började banden med gruppen att skäras av. När jag reciterade Koranen, som jag gjort varje dag, kände jag mig sömnig, däremot kunde jag inte få nog av Bibeln. Jag var mycket berörd av budskapet i den boken!

 

En dag när emiren besökte mig och upptäckte att jag ännu inte gjort några egentliga framsteg i min forskning,  sade han något jag länge väntat på att få höra: "Det är Guds vilja! Ge tillbaka Bibeln och vi får utse en annan som får fullfölja uppdraget. Det verkar som om du inte klarar av det.' Jag borde ha blivit glad, eftersom jag önskat att få höra detta, men jag reagerade annorlunda. Jag bad om att få ytterligare tid till mitt förfogande, eftersom jag var på väg att göra några viktiga upptäckter. Sanningen var den att jag inte ville förlora tillåtelsen att läsa Bibeln och inte heller lämna ifrån mig boken. Emiren gav sitt samtycke. Jag blev själv överraskad av min egen reaktion. Om jag lämnat tillbaka boken, hade jag kunnat bespara mig själv den plåga som en oviss framtid skulle innebära.

 

Var gång jag förberedde mig för att be, hörde jag en inre röst som sade: "Hur länge ska du be till en Gud som du inte vet existerar?" Tanken fick mig att gråta! Jag försökte att skjuta ifrån mig tvivlets röst genom att läsa Koranen och mina ögon föll på orden:

"Bekämpa inte dem, som fått skriften, annat än på det sätt, som är lämpligast, undantagandes dem, som göra orätt. Och sägen: 'Vi tro på vad som nedsänts till oss och nedsänts till eder; vår Gud och eder Gud är en och samma, och vi äro honom undergivna.” (Sura 29:46 eller 29:45, ö.a.)

Jag ville undersöka denna vers lite närmare och vände mig till kommentarerna från lbn Kathir, Qurtuhy och Zamakhshary. Det första jag lade märke till var att de alla var ense om att denna vers ersatts av den kända svärdversen i Sura 9. Att versen ersatts var bara en del av problemet. Det som bekymrade mig var att versen sade att vår Gud och den Gud som Bokens folk trodde på var en och densamme. Jag orkade inte fortsätta, min hjärna protesterade. Muslimernas Gud hade ersatt alla verser som sade att vi skulle visa vänlighet mot icke-muslimer med verser om dödande, tortyr och våld! Han gjorde oss muslimer till sina tortyrinstrument genom att säga:

"Striden mot dem, så skall Gud straffa dem genom edra händer och låta dem komma på skam..." (Sura 9:14)

I Koranen finns mer än 27 verser som uppmanar muslimer att strida mot icke-muslimer. Samtidigt säger de kristnas Gud:

"Men till er som vill lyssna säger jag: Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er." (Luk 6:27-28)

"Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom.”  (Matt 5:39-41)

Jag började jämföra dessa bibelverser med Koranens ord:

"Om någon angriper eder, så angripen honom samma sätt som han angripit eder." (Sura 2:194 eller 2:190, ö.a.) "Och utrusten mot dem så stor styrka och så mycket rytteri I kunnen och därmed förskräcka Guds och eder fiende.”  (Sura 8:59 eller 8:62, ö.a.)

"Muhammed är Guds apostel, och de, som följa honom, äro fruktansvärda mot de otrogna, men barmhärtiga mot varandra.”    (Sura 48:29)

Vitt och svart kan omöjligt vara samma sak, inte heller gott och ont eller dag och natt. Ett av dem måste vara unikt, eftersom det endast finns en Gud. Jag var förvissad om, att jag skulle nå fram till denne Gud, för jag älskade honom. Ingen kunde hindra mig från att tro på den ende sanne Guden, inte ens om han var judarnas Gud!

I mitt inre talade jag med Gud: "O Gud, jag behöver din hjälp. Överge mig inte bara för att jag är förvirrad. Jag vet inte var du är. Om jag har kommit på villovägar, så var det inte min avsikt. Du vet hur mycket jag älskar dig och hur mycket jag lidit för din skull. O Gud, om du straffar mig för någon synd jag begått så ber jag att du förlåter mig. Du är den ende Guden och jag är din tjänare som lyder dina befallningar. Jag bekänner min synd och ångrar mig. Jag ber dig, var inte så sträng i din tuktan.”  

 

Vissa tankar fick mig att darra av fruktan och vördnad. Jag förstod att inte både Koranen och Bibeln kunde vara Guds ord. Den ena måste utesluta den andra. Jag fick nästan panik när jag tänkte på detta. Närhelst jag uppfattade ett ovanligt ljud trodde jag att Gud skulle förstöra huset och låta det falla ner över mitt huvud på grund av min inställning till Koranen. Mitt liv hade blivit outhärdligt! Det kändes till och med svårare nu än när jag var torterad i fängelset. När den värsta stormen lagt sig beslutade jag ändå för att gå tillbaka till Koranen och utvärdera den så objektivt jag bara kunde.

"Om den komme från någon annan än Gud, så skulle de ju finna mycken motsägelse i den." (Sura 4:82 eller 4:84, ö.a.)

Faktum är att jag egentligen inte var objektiv. Jag önskade finna något i Koranen som övertygade mig att den kom från Gud. Jag hade en stark motvilja mot de kristna. Jag skulle kunna acceptera vad som helst utom att bli en kristen. Bara ordet "kristen" retade upp mig och skapade våldsiver och hämndlystnad hos mig. Jag visste inte själv, varför jag kände på det sättet, kanske berodde det på min uppfostran i en familj som älskade islam och hatade kristendom. Vi utgick ifrån att de kristna var lika med otrogna. Våra föräldrar varnade oss för att leka med --- barn, eftersom de var förrädare och att inte äta deras mat, eftersom den var oren. Vi blev uppfostrade till att tro att de kristna inte var att lita på, att de saknade både en sann Gud och en sann tro.

När jag nu åter studerade Koranen på djupet upptäckte jag förvånansvärda saker jag aldrig lagt märke till förut. Jag sammanställde mina forskningsresultat i en skrift med rubriken Är Koranen Guds ord?

 

8. Emiren som vansinnig

 

En dag kom emiren på oväntat besök. Jag var i badrummet när han kom. Min mor släppte in honom i mitt rum, eftersom han var välkänd för familjen ända sedan fängelsetiden. Emiren upptäckte mina anteckningar som låg utspridda i rummet och trodde att jag var på väg att bli klar med uppdraget. Jag kunde höra hans röst ända in i badrummet när han sade:  "Allah välsigne dig! Du var den rätte mannen! Jag hade rätt hela tiden när jag sade att du skulle klara av det!"  Jag tänkte för mig själv: "Om du bara visste vad det står i mina papper... "

När jag en stund senare kom ut för att möta honom var hans ansikte högrött och hans ögon gnistrade av bestörtning. Han tog mig i kragen och skrek i mitt ansikte:  "Vad är detta?  Har du skrivit det här!? Det är inte möjligt! Vem har bedragit dig!? Vem fick dig att sälja din egen religion!?" Jag svarade:  "Om jag blivit bedragen var det ditt fel. Om jag frestats var det på grund av dig. Har jag syndat kommer det över ditt huvud. Det var du som tvingade in mig i detta uppdrag! Jag ville bli befriad, men du vägrade!

Du visste hur mycket jag hatade de kristna men du tvingade mig att läsa deras böcker. Jag svär på att jag önskar att allt jag kommit fram till var fel. Vi har delat de svåraste stunderna i livet, eller hur?"

Han svarade: "Ja." Jag frågade: "Har du någon gång tyckt, att jag varit opålitlig?"  Han sade: "Nej”. Jag sade: "Du får faktiskt ursäkta, men detta är utanför min kontroll. Det handlar inte längre om ren kunskap. Det handlar om mitt hjärta, som jag inte har någon kontroll över. Jag önskar att du skulle få läsa vad jag läst och lära dig vad jag lärt mig.'

Han blev som vansinnig och gick bärsärkargång. Han ville riva sönder alla mina anteckningar; Kristi Gudoms oundviklighet, Är Koranen Guds ord? och så vidare. Min mor kom inrusande i rummet när hon hörde tumultet.

Innan emiren lämnade huset sade han: ”Nu vet vi hur det står till, men jag säger dig bara en sak om du vill förbli vid liv.” Jag frågade vad det var och han fortsatte: "Dela aldrig med dig av ditt nedskrivna gift till din cellgrupp. Jag kommer att meddela dem att du avfallit från islam men utan att förklara varför. Om du berättar för dem, blir det värst för dig själv!" Jag svarade honom: "Du glömmer att tiderna har förändrats. Du vet själv att du inte kan hota mig, för du kan inte verkställa några hot. Det kan vara bra för dig att veta att jag var trofast mot mina bröder, när jag själv bad dem att inte besöka mig. Jag kunde inte förmå mig själv att undervisa dem om något jag inte längre kunde stå för. Jag höll dem ifrån mig för att jag brydde mig om dem. En sak är säker, jag

älskar Gud och ber att han för mig tillbaka om jag gått vilse”.

När emiren gått brast jag i gråt. Jag tänkte på alla underbara gemensamma minnen, vår fängelsetid och hur vi delat livets svåra stunder. För att vara ärlig var detta mer än jag stod ut med. Men om det är Guds vilja säger jag farväl till alla vackra minnen för Hans skull och välkomnar allt törne.

Gruppen klippte omedelbart av alla band till mig. Medlemmarna undvek mig och hälsade inte ens på gatan. Jag förstod direkt att jag blivit stämplad som avfälling. De drog förstås omedelbart tillbaka min månadslön. På olika sätt försökte de knäcka mig för att jag skulle komma tillbaka, men de förstod aldrig vad jag gått igenom.

 

Emiren och jag ägde tillsammans med några andra ett investmentbolag. De stora belopp som vi fått från utlandet till stöd för vårt arbete hade vi använt till att köpa och sälja kläder. Jag var officiellt vd i företaget med rätt att teckna dess firma. Jag var alltså legalt ansvarig för företaget. När jag vägrade att omvända mig, fick jag inte ett öre i ersättning utan de tog mig i stället till domstol. De hade förväntat sig att jag skulle mjukna och be om ursäkt för min otro. Vid domstolen kom emiren fram till mig och viskade i mitt öra: "Vi lägger ner alla anklagelser om du omvänder dig till Allah och berättar vem som bedragit dig." Jag svarade inte ens.

Domstolen dömde mig att betala tillbaka alla pengar de gett mig med 160 egyptiska pund per månad. Det var trots allt ett bakslag för dem, eftersom de hoppats att jag skulle hamna i fängelse. Jag tackade Gud att rättegången gått bra,  men jag var ändå bitter på Gud och sade: "O Gud, varför gör du så här mot mig? Varför måste jag lida? Ända sedan ungdomen har jag lidit och kämpat. Jag har inte längre några vänner och min familj vill inte följa dig. Jag förlorade min utbildning, eftersom den stod mellan mig och dig och nu vet jag inte vilken smärta som väntar mig. Gode Gud, förbarma dig över mig, jag är svag och orkeslös. Lämna mig inte kvar bland vågorna i detta upprörda hav. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Säg mig var du är. Är du de kristnas Gud, Moses Gud eller Muhammeds Gud? Om du är Muhammeds Gud, varför har du då lämnat mig i fruktan och tvivel? O Gud, överge mig inte. Jag lovar att följa dig var du än är. Jag fruktar ingen förutom dig, det vet du'"

Plötsligt avbröts min bön av min mors röst, när hon kom med mat till mitt rum. Fram till denna stund hade jag inte ätit tillsammans med min mor, eftersom jag trodde att en sann muslim inte får äta med en otrogen som hon var enligt min grupp.

 

9. Muhammeds bakgrund

 

Jag hade nu kommit till en kritisk punkt i mitt sökande. Om Koranen inte var Guds ord, vem var då Muhammed? Han måste vara en falsk profet, men hur kunde jag bevisa det? Jag fick nästan panik och tänkte:  "Det är inte möjligt! Kan Muhammed vara en falsk profet? Vad ska jag då göra med hans påstådda under, hans rike och alla hans efterföljare?"

Jag kände som om jag nu skulle få möta Guds vrede och straff. När jag väl lugnat ner mig, repade jag mod och fortsatte med att undersöka vem Muhammed var och om han var en Guds profet eller ej. Jag lade märke till att Muhammeds anspråk på att vara profet vilade på två påståenden:

- Han var analfabet men mottog ändå Koranen.

- Han var ofelbar och hade aldrig begått synd.

 

Analfabet

Jag hade aldrig ens tänkt tanken, att det kunde finnas bevis för att Muhammed kunde läsa och skriva. Det enda jag visste var att Muhammed omöjligen kunde vara läskunnig. Med detta i tankarna gick jag tillbaka till biografier över profetens liv. Jag upptäckte då många detaljer jag aldrig lagt märke till förut. Till min stora förvåning upptäckte jag att Muhammed brukade gå till samma platser som Al-Nadr Ihn Al-Hareth, Waraqa Ihn Nofai och lbn Saida den välkände prästen. (De var inte bara läskunniga personer, de var lärda kristna män som kunde både läsa och skriva på främmande språk, ö.a.)

Jag såg,  att Muhammed förvaltade den rika Khadijas förmögenhet och upprättade ett antal handelskontrakt och överenskommelser med handelsmän i Yemen och Större Syrien (Al-Sham, ö.a.). Det sades att Muhammed brukade ha med sig en stämpel som han använde i stället för sin namnteckning, vilket måste tyda på att han var analfabet. Men att man hade en stämpel betydde nödvändigtvis inte att man var analfabet. Det var nämligen vanligt på den tiden att köpmännen skrev ett avtal med sina kunder och sedan stämplade dokumentet för att ge det giltighet, ungefär som vi gör i dag.

Jag upptäckte att vid upprättandet av fredsfördraget med AI-Hudaibiyah, skrev Muhammed själv försoningsavtalet för hand.

Vidare lade jag märke till att Muhammed växte upp under sin farbror Abu Talebs vårdnad, i samma familj som den yngre kusinen Ali. Vi vet alla att Ali kunde läsa och skriva och det är otänkbart att Muhammed inte fick lära sig ens de enklaste grunderna i att läsa och skriva.

Jag lade märke till att Muhammed brukade tillbringa tid med den kristne Yassar Al-Nusrani och läsa bibeltexten med honom. Jag kom även att tänka på att när ängeln Gabriel första gången uppenbarade sig för profeten Muhammed och befallde honom att läsa, så hade uppmaningen varit ologisk om Gabriel vetat om att Muhammed var analfabet.

Om man sammanställer ovan nämnda fakta, som jag gjorde i min undersökning av Muhammed som profet, kommer man fram till att Muhammed varken var en profet eller en rättfärdig människa. Mina forskningsresultat finns nedskrivna i en skrift jag kallat Muhammed i Bibeln.

 

Ofelbar

När det gäller Muhammeds ofelbarhet undersökte jag flera biografier såsom AI-Sira AI-Halabiya, AI Tabakat Al- Kubra, Sirat Ibn Hisham och även kommentarer till koranversen:  "Så ock av palmernas och vinrankornas frukter, av vilka I bereden eder rusande dryck..." (Sura 16:67 eller 16:69, ö.a.)

 

Det finns åtskilliga erkända traditioner (hadither) som tydligt säger att Muhammed brukade dricka vin och att han uppmanade andra att blanda ut vinet med litet vatten om det var för starkt.

Muhammed åt från de djuroffer,  som Quraish (Mu hammeds stam som styrde i Mecka, ö.a.) offrat åt avgudarna vid Kaban. Muhammed tillät det som Gud förbjudit och förbjöd det som Gud tillåtit. Han tittade lystet på sina vänners kvinnor och tvekade aldrig att ta dem till sig, om de behagade honom.

Efter att man intagit Kheybar och bytet skulle fördelas, tillföll Safiyya, Yahya Ihn Akhtabs dotter, den välkände Abdallah lbn Omar. Men i stället lade Muhammed beslag på henne och tog henne till sin hustru. Han tog även sin adoptivson Zaids hustru Zeinab, dotter till Jahsh, till hustru.

Alla dessa händelser förstörde den heliga bild jag hade haft av profeten Muhammed och jag måste säga att det var under stor smärta jag gjorde dessa upptäckter.

 

10. Hat och fientliga känslor mot de kristna

 

Trots alla mina smärtsamma upptäckter försökte jag ändå att finna goda sidor i islam för att kunna förbli muslim. Det skulle vara svårt för mig att tvingas överge min barndoms religion och närhelst jag funderade på att lämna islam, kom underliggande känslor av fruktan, förvirring och kaos krypande inom mig. När jag läste en storslagen och djup text i Bibeln, växte mitt hat och mina fientliga känslor mot de kristna. Jag hade en kristen kollega på jobbet och när jag läst något starkt i Bibeln blev jag så arg att jag gick och slog sönder något som tillhörde honom bara för att få utlopp för min vrede. Jag betalade pengar till andra för att de skulle göra livet surt för honom genom att falskt anklaga honom hos myndigheterna. En dag stal jag hans kläder på jobbet och eldade upp dem och han fick gå hem i sin arbetsuniform.

Ibland ställde jag mig framför en butik som ägdes av en kristen för att hindra människor att gå in och handla. Jag påstod att han körde upp sina kunder. Jag brukade ropa:  "Handla inte från de kristna, de är sluga bedragare, som vill förgöra islam. Koranen säger: 'De har ingen tro'.  Den stackars gamle kristne butiksägaren brukade be mig: "Min son, vad ont har jag gjort dig? Ha förbarmande, jag behöver en inkomst för att kunna ta hand om mina barn.'

Andra gånger kunde jag varna mina vänner för att skaka hand med kristna genom att hänvisa till hadithen: "Hälsa inte på Bokens Folk, och besvara inte deras hälsningar och gör deras väg smal.”

Ibland ropade jag högt så att många skulle höra mig:  "De kristna är illvilliga och visar upp en falsk kärlek, men de är fiender till Allah och de sanna troende! Låt inte lura er av deras sluga ödmjukhet, Gud har sagt: 'Och uselhet och armod hopades över dem, och de ådrogo sig Guds vrede' ''

En av dessa hektiska dagar när jag for ut mot de kristna, kände jag samtidigt en oro någonstans i mitt innersta. Det var som om en inre röst sade åt mig:  "Var ärlig nu, tror du verkligen att alla dina grymma handlingar skulle kunna sudda ut det du lärt dig från deras böcker? Du påstod att du var villig att följa Gud vart än vägen har. Varför försöker du då att utplåna varje uppenbarelsens ljusstråle som når dig från Gud? Var ärlig mot dig själv om du vill ha ett rent samvete. Söker du verkligen Gud? Valet är ditt. Ingen kommer att tvinga dig. Du har ödet i dina egna händer."

 

Jag återvände hem, nedtyngd av många bördor. Jag försökte att be, men kunde inte. Jag öppnade Bibeln och mina ögon föll på Kristi bön i Evangeliet enligt Matteus. När jag läste bönen kände jag plötsligt en förunderlig frid och ro. Det var som om någon hällde renande vatten i mitt sinne. Jag sade i mitt innersta:  "O min Herre, kan du ge mig samma slags frid, tålamod, kärlek och uthållighet som de första kristna hade, om jag ber exakt så som det står i Bibeln? Jag blev utom mig av glädje när jag tyckte att jag hörde ett jakande svar inom mig. Jag bestämde mig omedelbart för att be Herrens bön regelbundet. Jag steg upp i gryningen som jag brukat göra för mina rituella islamska böner, men denna gång bad jag Herrens bön. Jag tvättade mig som vanligt före bönen och lade ut bönemattan som jag alltid gjort. Därefter ställde jag mig i position vid mattan och bad:

"Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.

 

Jag avslutade bönen på det traditionella islamska sättet:  "Frid vare över er och Guds barmhärtighet. Frid vare över er och Guds barmhärtighet. Jag bad på detta sätt under en ganska lång period, utan att märka någon karaktärsförändring. Jag var fortfarande lika aggressiv mot min familj och mot de kristna. Då bestämde jag mig för att sluta med allt vad religion heter, eftersom varken islam eller kristendom fungerade. För även om jag blev en kristen så kanske jag en dag ändå skulle finna en ny och bättre religion och sedan resten av livet gå från den ena religionen till den andra. Det skulle i så fall vara lugnare att leva ett stilla liv som alla andra. Varför måste jag proppa mitt sinne fullt av religiösa grubblerier, när jag i stället kunde satsa på min karriär och låta Gud göra vad han ville i slutändan?

Detta var trots allt inte någon slutgiltig lösning. Plötsligt fick jag en ide. Alla mina problem och tvivel berodde på den där Bibeln. Det bästa jag kunde göra var nog att riva sönder och kasta bort den. Det var nära att jag gjorde det,  men då kände jag en skälvning i min kropp och en inre röst som sade: "Låt den vara. Du kan behöva den en dag. Varför ska du göra dig av med just den boken? Koranen har förorsakat dig mycket svårare problem men den har du inte förstört.”

 

11. Stå upp, Kristus kallar dig

 

Ibland när jag åkte bil, bad jag att den skulle krocka och att alla passagerare utom jag skulle överleva. Jag kom också på mig själv med att önska att hela vårt hus skulle falla samman och att alla utom jag skulle räddas. Jag tänkte: "O Gud, om du inte ger mig vägledning är det bättre om du tar mitt liv, så jag kan komma ur detta trångmål.”

 

Mitt i detta kaos hände något en dag i juli. Klockan var fyra på eftermiddagen. Jag satt för mig själv och tänkte tillbaka på mitt liv i islam, i Islamska Gruppen, med terrorism och slutligen med Bibeln. Jag började be: "O Gud, du vet att det var dig jag sökte i allt detta. Är det verkligen rättvist att lämna mig i detta tillstånd? Var är din rättvisa och din kärlek? Och även om du vill straffa mig på detta sätt för mina synder så känns det mer än nog nu. Vilket brott förtjänar detta hårda straff? Gode Gud, lämna mig inte ensam med en sådan kamp!" Plötsligt öppnades dörren till mitt rum. Jag fick för mig att det var min mor som kom med mat. Men till min förvåning stod en grovväxt man där med långt hår och kraftigt skägg. Bredvid honom var en underbar pelare av vitt strålande ljus. Ljuset var lika starkt som ett stort antal lysrör tillsammans. Jag kunde inte se på hans ansikte eller ens fästa min blick på honom. Jag hörde mannen säga: "Stå upp, Kristus kallar dig.” Ögonblickligen for jag upp och sprang ut ur rummet. Jag var utom mig och skrek till min pappa, mamma och mina syskon att komma för att se på Kristus, eftersom det står i Al-Bukharys bok att den som sett en profet har fått vägledning och att demoner inte kan visa sig som profeter. Jag var övertygad om att min familj skulle tro om de fick se "Ljusgestalten" Jag sprang tillbaka till mitt rum för att upptäcka... ingenting! Jag var chockad. Vad skulle min familj säga nu?

Jag började förebrå Gud för situationen:  "Varför kunde du inte stanna kvar i rummet så att de också fick se och kunde komma till tro? Nu kommer de i stället att tro att jag blivit tokig!

Det var precis vad som hände. De kom in i mitt rum allesammans utan att upptäcka något ovanligt alls. Min mamma ropade: "O Herre, varför tillåter du allt detta att drabba oss? Vi var så glada över att vår son återvänt och nu har han blivit vansinnig! " Hon började gråta hysteriskt, medan hon kramade om mig. Min bror tröstade mig med att jag inte behövde oroa mig, för han skulle ta mig den bäste psykiatern i Egypten.

Varför vill ni inte tro mig när jag säger att jag såg honom som ett stort ljus och att han talade till mig?" Men det gick inte att övertyga dem och till slut började jag tro på deras förklaring. Jag hade nog mist förståndet, eftersom det jag sade verkligen stred mot sunt förnuft. Jag stannade i mitt rum och mina bröder kom för att trösta mig, men jag sade inte ett ord utan försjönk i fullständig tystnad.

Nästa morgon tog min bror med mig till en av de bästa psykiatrierna i landet. Vi for tillsammans till hans klinik och satte oss i väntrummet. Till slut ropade de upp mitt namn och jag fick gå in till läkaren som frågade mig vad jag hade för problem. Jag svarade: "Jag vet inte, min bror har tagit hit mig.” Läkaren sade: "Din bror säger att du sett Sayedna Kristus." (Sayedna, vår mästare, är en vanlig islamsk titel på profeter, ö.a.) jag svarade: "Ja, jag har verkligen sett honom.”' Han bad mig beskriva vad jag sett. jag frågade honom om han själv sett Kristus och han svarade: ”Nej, det har jag inte.” Då sade jag: ”Men om du inte vet hur han ser ut, hur kan du då veta, om jag sett honom eller inte?" Han svarade: "Du är ett svårt fall.” Han ropade in min bror från väntrummet. Läkaren förklarade för min bror att jag led av svår depression och genast behövde behandling med elchocker. Jag skulle börja med sex elchocksbehandlingar och sedan minska till två. Han bad min bror att ta med mig till sjukhuset två gånger i veckan. Min bror berättade då att vi bodde långt från sjukhuset, söder om Kairo och undrade om han inte kunde ordna så att jag fick mina behandlingar vid ett närmare sjukhus. Läkaren gick med på förslaget. Innan vi gick sade jag till läkaren att jag inte var rädd för behandlingen, eftersom den säkert inte skulle bli lika hemsk, som när vi torterades med elchocker i fånglägret.

Jag kom inte på något bra skäl till att vägra behandlingen. Om jag verkligen blivit vansinnig kanske det här skulle ge mig tillbaka förståndet. Om inte, skulle den här plågan kunna läggas till de övriga plågor jag gått igenom i mitt sökande efter Gud. Förhoppningsvis skulle Gud ta med det i beräkningen och visa mig barmhärtighet i domen.

Jag gick igenom hela behandlingen och åt all medicin som läkaren ordinerat. Jag hade förväntat att jag skulle bli frisk och komma ifrån alla tankar som plågat mig. Det var ju dessa tankar som gjort mig vansinnig och lett till all psykisk spänning. Men det visade sig i stället att jag fick tillbaka längtan efter att läsa Bibeln. Jag kunde inte somna innan jag läst ett avsnitt i den. Jag beslöt mig för att behålla alla mina upptäckter för mig själv och inte längre berätta någonting för andra. Jag bestämde mig för att försöka leva som en kristen och se vad Gud skulle göra. Om detta var vägen skulle jag säkert märka resultatet. Jag önskade få se att Gud verkade i mitt beslut, annars skulle strunta i alltihop.

 

12. De kristnas misstro

 

Som jag tidigare påpekat brukade jag be regelbundet på mitt eget sätt fem gånger per dag: vid gryningen, mitt på dan, i skymningen, vid solnedgången och på kvällen. Den enda bön jag bad var "Vår Fader" Samtidigt var jag osäker på hur jag skulle utföra mina religiösa handlingar så att de skulle vara riktiga och gillas av Gud. Jag skulle kanske bli tvungen att gå till en kyrka för att lära mig hur man rätt tillber Gud. Jag tyckte inte om tanken att gå till en kyrka. Hur skulle det gå till? Då måste jag gå dit förödmjukad och underdånig, jag som varit så fientlig mot kristna. "Nej, jag ska inte gå till kyrkan. Kanske någon gång senare, tänkte jag. I stället försökte jag att fråga några kristna om vägledning, men vem skulle våga hjälpa mig efter allt jag gjort mot dem? Varenda en jag frågade, vägrade att hjälpa mig. De trodde att det var en ny fälla jag försökte gillra för att få en orsak att anklaga och förfölja dem. Jag insåg att det skulle bli svårt att vinna de kristnas förtroende och sköt därför relationen med dem på framtiden. I stället beslöt jag att använda min tid till att läsa fler böcker om den kristna tron. Jag ville även få reda på hur deras litteratur skilde sig från vår islamska litteratur. Det första jag gjorde var att raka av mig mitt yviga skägg så att jag skulle se normal ut. Jag lånade ett par byxor och en skjorta av en av mina bröder, i stället för min dja- labeya,  som jag burit sedan uppväxtåren. Jag reste tillbaka till bokhandeln där jag tidigare köpt Bibeln. Jag tyckte inte om böckerna i skyltfönstret så jag gick till en annan närbelägen bokhandel. Jag tittade i skyltfönstret för att se vilka titlar de hade. Jag var fortfarande rädd för att gå in i en kristen bokhandel. Jag, som inte velat vara i närheten av något kristet, hur skulle jag nu kunna gå in i en affär fylld med bara kristna saker. Jag inbillade mig,  att de kanske skulle vilja se mitt identitetskort (i Egypten står religionstillhörighet på ID-kortet, ö.a.) och kalla på polisen. Jag var rädd för att åter hamna i säkerhetspolisens händer. Det skulle kännas som att falla ner i ett tröstlöst hål. Efter att ha tvekat ett tag tog jag mod till mig och gick in i butiken. En del böcker fångade min uppmärksamhet, men jag visste inte exakt vad jag var ute efter, så när jag hittat några titlar som verkade intressanta köpte jag dem. Jag gick därifrån med tre böcker: Bevis som kräver ett domstolsutslag, Min tro och Kristi försoning. Så fort jag läst färdigt en bok brände jag den. När jag läst alla tre böckerna återvände jag till samma bokhandel. Jag tog fram två böcker: Monoteism och kristendom och Bibelteologisk vetenskap. När jag såg prislappen på dessa verk upptäckte jag att jag inte hade tillräckligt med pengar med mig för att köpa dem, så jag satte tillbaka dem i hyllan. Då kom en gammal man fram till mig och frågade: "Varför satte du tillbaka böckerna i hyllan?" Jag svarade:  "Jag ville inte ha dem.” Han frågade: "Men var det inte så att du tog ner dem från hyllan för att du ville ha dem?" Jag svarade: "Det angår dig inte, försöker du förhöra mig kanske?"

Han lade sin hand på min axel och jag tyckte mig se ett vänligt leende på hans läppar när han sade:  "Min son. ta de där böckerna, jag betalar dem. Du får min adress och om du gillar böckerna,  kan du betala tillbaka vad de kostat, om inte så kan du kasta dem och du har inte förlorat något.” Jag frågade honom, hur han kunde veta att jag inte hade tillräckligt med pengar på mig för att betala böckerna. Han sade till mig att den Helige Ande informerat honom om det och jag tänkte i mitt innersta. "Vem är egentligen den Helige Ande?" Efteråt följde jag med mannen till hans hem och funderade över hur den Helige Ande kunde kommunicera med den gamle mannen. Vi drack en kopp te tillsammans och jag stannade bara en kort stund, glad över att han inte frågat efter mitt namn eller andra detaljer som skulle ha avslöjat min identitet.

Jag satte genast igång med att studera dessa böcker. Jag läste antingen hemma eller i ett mycket enkelt hotellrum som jag hyrde tillfälligt för att få vara ifred utan att störas av något. Jag ville inte förlora tid ens med att äta utan ville sluka alla Kristi ord för att komma en liten hit längre på den nya vägen. Jag besökte även ett kafe,  som drevs kristna och bara hade kristna gäster. Där satt jag och läste mina böcker. Jag älskade Bibelns undervisning, eller rättare sagt längtade jag efter att få bli en sådan människa, som Bibeln talade om. Om jag kunde leva som Bibeln lärde, skulle jag vara som en ängel på jorden. Denna fråga upptog hela min tankeverksamhet:  "Herre, om jag tog emot dig och vandrade enligt din Bibel, skulle du då kunna förvandla mig så att jag blir en bättre människa? Skulle jag då få vänner, även om de omfattade en annan tro? Skulle jag kunna visa min kärlek till mina föräldrar och mina syskon, även om de inte delade min tro? Skulle jag kunna visa kärlek till mina vänner, även om de inte heller skulle dela min tro eller ens lita på mig? Herre, skulle du göra detta för mig? Skulle jag kunna älska mitt land och känna samma lojalitet som andra? Jag önskar att det kunde ske''

Det första som den Islamska Gruppen gjorde med en nykomling var att rycka upp all annan lojalitet med rötterna, vare sig det gällde det egna landet, familjen något annat. Man fick inte ha någon annan lojalitet än Allah och hans emir. Jag hade levt så länge i detta, att jag tvivlade på att jag kunde bli förvandlad och i stället kunna visa kärlek till alla omkring mig.

Visionen jag fått av ljuset och personen som stod bredvid och sade: ”Stå upp, Kristus kallar dig”, gav mig mycket att tänka på. Jag visste att en vision från någon av profeterna måste vara en gudomlig ledning, men vad innebar denna ledning? Innebar visionen en ledning i riktning mot kristen tro eller islamsk tro? Mitt inre var i uppror och jag gick stressat längs gatorna som om någon jagade mig. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, det var en fruktansvärd tid. Till slut bestämde jag mig för att våga gå till en kyrka. Jag längtade efter att få bli den man Gud ville att jag skall vara och jag hörde en inre röst som sade: "Du har levt hela ditt liv i islam, men du har inte levt i den kristna tron och därför kan du inte veta vilken av dem, som för dig närmare Gud.”

Jag gick till flera olika kyrkor. Det var inte enkelt att gå dit. Jag måste kämpa mot djävulen varje gång. Djävulen brukade viska i mitt öra:  "Har du fallit så lågt att du kan gå in i en kyrka? Du borde skämmas! Vilken skillnad att dit i förödmjukelse mot att gå dit för att upphöja Allahs ord. Har du alldeles glömt vad du brukade göra mot kyrkor i det förflutna? Jag kan påminna dig! Du brukade ropa: 'Sanningen har kommit och falskheten går under, ty falskhet måste gå under!” Var är nu den sanning som du var villig att riskera livet för? Har du ingen annanstans att gå till än kyrkan, de otrognas näste och en plats för polyteism och hädelse! Ska du verkligen börja tro på flera gudar efter hela denna långa tid av trohet mot den ende Guden? Vakna! Omvänd dig till den ende Guden och be om hans förlåtelse och upprepa de två vittnesbörden: 'Jag vittnar att det finns ingen Gud utom Allah och att Muhammed är hans Apostel.' Stå upp och tvätta av dig dessa onda tankar och fly till Allah och bort från den motbjudande djävulen.”

Trots detta fortsatte jag att gå till kyrkan. Det var mycket svårt och det kändes hela tiden som om någon försökte stoppa mig och dra mig därifrån. Men jag sade ibland högt för mig själv:  "Jag ska gå till kyrkan! Jag går dit vad som än händer!" Det fick räcka med att jag inte längre hade några vänner kvar och att jag förlorat den nära gemenskapen med min familj. Det kändes som om jag inte upplevt någon barmhärtighet under hela mitt islamska liv. Jag hade stridit och rånat för Guds sak och var nu utan en enda riktig vän i Guds skapelse! Kunde verkligen Gud ge sitt samtycke till mord, hat, fientlighet och vandalism mot alla som vägrade att acceptera vår åsikt? Jag sade:  "O Gud, ha förbarmande över mig. Jag är en förtvivlad och ensam människa. Jag vill kunna leva ett normalt liv i kärlek till mitt land, min familj och mina vänner. Hur är detta möjligt?" Eftersom jag sett denna kärlek jag längtade efter i Kristi undervisning i Bibeln, beslöt jag mig för att gå till kyrkan även om det skulle kosta mig livet.

 

När jag kom in i kyrkan mötte mig prästen med en attityd jag inte förväntat mig. Han vägrade att lyssna på mig och det bara ökade på den djävulska kampen som pågick inom mig. När jag gick ut från kyrkan första gången, kände jag ändå en slags befrielse trots att jag inte lyckats få prästen att lyssna på mig. Jag försökte flera gånger men lyckades inte få en tid med någon präst för att kunna samtala om vad jag måste göra för att förtjäna Kristi frälsning. Det står i Bibeln:  "Den som tror och blir döpt skall räddas." Jag visste inte svaret på frågorna: "Hur kan jag tro på rätt sätt? Vad måste jag göra? Ska jag be, fasta, göra en pilgrimsresa eller ge allmosor?"

En gång när jag lämnade en kyrka kände jag mig helt nedslagen och hörde hur Satan viskade i mitt öra:  "De har förkastat dig och det är rätt åt dig. Du förtjänar mer än så och Gud kommer att ge dig en ännu strängare läxa!"  Men den demoniska plågan upphörde snabbt och i stället hörde jag en mjuk varm röst inom mig säga: "Kom ihåg att det inte är människor du tillber. Låt dig inte påverkas av hur de behandlar dig. Det är Gud du tillber och han kommer inte att göra dig besviken eller leda dig vilse. Var bara tålmodig och håll fast vid honom, om det verkligen är Gud du söker. Du närmar dig slutet på ditt lidande. Gud förkastar ingen som ärligt söker honom. Har du inte läst mina ord: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila?" (Matt 11:28) Jag svarade honom: "Herre, jag har läst versen och inte bara nu, Jag minns hur jag läste den många gånger på kyrkväggen på väg till den medicinska fakulteten.” Den versen kunde jag utantill och jag minns hur jag till och med slöt ögonen när jag passerade den för att slippa se den. Rösten fortsatte: "Ge ditt liv till Gud och han kommer att förverkliga denna vers i ditt liv." Jag sade: "O Gud, jag ger dig mitt liv, rädda mig ur min situation. Lär mig dina vägar. Jag är förvirrad och det händer ganska ofta nu för tiden, Herre.” Men närhelst jag gick igenom svåra stunder återvände jag till Bibeln och kände en förunderlig frid och ett inre lugn.

Jag tänkte, att jag borde ta kontakt med någon av de kristna bland mina arbetskamrater, men inte heller de vågade släppa mig in på livet. De misstänkte att jag bara försökte gillra en ny fälla för att sedan kunna skada dem som jag gjort tidigare. En del kristna ville inte ens tala med mig, eftersom de trodde att jag skulle försöka fä dem att bli muslimer. Men om Gud verkligen vill göra något kan ingen stoppa honom.

 

Vid ett tillfälle gick jag med en gammal kamrat, som var ingenjör, för att besöka en av hans vänner. När vi var på väg hem frågade han mig lite sarkastiskt om vi inte skulle besöka en kristen också. Han visste hur mycket jag hatade kristna och han blev förvånad över,  att jag så snabbt samtyckte till förslaget, så han frågade igen: "Är du verkligen säker på att du vill hälsa på den personen? Du vet väl om att han är kristen!" Jag svarade:  "ja, det vet jag och jag går gärna och besöker honom.”       Han bad mig att inte behandla honom illa och jag lovade honom att jag skulle uppträda på ett korrekt och passande sätt. Vi gick alltså till hans kristne vän, som mycket väl visste vem jag var. Jag brukade förolämpa honom på gatorna och hetsa andra muslimer mot honom för att pressa honom att bli muslim.

Men det visade sig att min kristne vän inte visste så mycket och inte kunde ge mig den information jag sökte.

Efter en tid blev dock vår relation lite bättre och jag fick tillfälle att besöka honom allt oftare. Hans lägenhet gav mig en lugn plats där jag kunde läsa ostört. Han försökte inte att påverka mig med sina åsikter. Min enda längtan var att få lära känna Jesus Kristus utan att hamna i någon speciell lära eller samfund. Jag ville undvika det jag gått igenom inom islam.

Allt gick inte som jag planerat och vår relation blev rätt kortvarig, men jag träffade en annan kristen. Vi hade varit arbetskamrater och han kände Bibeln väl. Ett problem var att vi varit ovänner förut. När han bad mig om något på jobbet brukade jag ge fel information och värre än så, jag brukade locka andra människor att göra tillvaron svår för honom. Jag hade till och med utlovat en belöning till den som lyckades skada honom på något sätt. Jag hade inte förväntat mig att han skulle vara villig att träffa mig. Men han gav mig tid för samtal en månad senare och bad mig bekräfta vår träff en vecka i förväg.

Det började kännas som om cirkeln omkring mig blev allt mindre. Det fanns inga präster i kyrkorna som ville lyssna på mig och inga andra kristna som ville träffa mig. Mitt intresse för kristen tro var problematiskt för de kristna. Redan mitt namn orsakade problem. Det hände att man kunde hota enskilda kristna i grannskapet med mitt namn.

 

13. Problemet med plastkassen

 

När tre veckor gått var det dags för mig att kontakta min kollega. Eftersom vi inte hade telefon hemma gick jag ut för att ringa. När jag lämnade hemmet hade jag för vana att bära med mig alla mina anteckningar för att de inte skulle falla i orätta händer. Det skulle orsaka enorma problem om någon såg mina anteckningar från forskningen om Kristi Gudom, Är Koranen Guds ord?,  Muhammed och profetämbetet och så vidare. Jag brukade bära alla dessa papper tillsammans med Bibeln och min plånbok i en plastkasse, vart jag än gick.

När jag hade ringt telefonsamtalet från en telefonhytt vid järnvägsstationen upptäckte jag helt plötsligt att min plastkasse hade försvunnit. Allt var borta: passet, identitetskortet, Bibeln och anteckningarna. Trots det kände jag en märklig frid över hela situationen. Mina tankar upptogs av framför allt två saker:

För det första att den som stulit min kasse kanske skulle läsa mina anteckningar och överlämna allt till säkerhetspolisen. Med hjälp av mitt ID-kort skulle jag bli ett lätt byte för dem. Jag kunde bli avrättad för mitt angrepp på Koranen. Vid en fällande dom för detta brott skulle dödsstraffet vara det enda logiska. Detta var trots allt inte min största oro eftersom jag visste att när det var dags för mig att möta min skapare, kunde min tid på jorden ändå inte förlängas med en enda sekund. Varje människa måste en dag möta döden.

Det andra var en viskande röst som kom smygande och nästlade sig in för att kontrollera mina känslor och tankar. Budskapet var att Gud i sin kärlek ville bevara mig från att fortsätta vandringen mot den kristna tron. En vag känsla kom över mig att kristendomen ändå bara var djävulens väg och att det var Gud som sett till att alla attacker mot Koranen, hans vördade apostel och allt gift från Bibeln nu försvunnit. Den förmanande rösten fortsatte:  "Du har nu fått ett ovedersägligt bevis på att det var villovägar du vandrade på bort från sanningen i islam. Stå upp och bekänn! Dröj inte med att be Gud om förlåtelse eftersom han är villig att förlåta och barmhärtig mot alla som omvänder sig och gör det rätta. Stå upp och rena dig från alla djävulens orena tankar som orenat dig och lockat dig i riktning mot polyteism, hädelse och otro.” Jag kunde inte stå emot, utan började ge efter för djävulens uppmaningar.

När min kristna kollega hörde att jag tappat bort alla mina anteckningar blev han utom sig av rädsla och bad mig att inte träffa honom förrän vi visste vad som skulle hända. Detta var det sista halmstrået och nu hade jag förlorat alla yttre hjälpmedel för att fortsätta min vandring mot en kristen tro.

Allt detta tillsammans med min förlust av anteckningarna var en obarmhärtig attack för att förhindra Guds verk i mitt liv, ett försök att bryta min beslutsamhet och min kärlek till Bibeln. Jag började åter gråta och i min förtvivlan skyllde jag allt på Gud. Jag undrade om det var Gud som låg bakom att allt gick på tok varje gång jag närmade mig honom. "Herre, varför händer allt detta just mig? Vad har jag gjort för att förtjäna allt detta? Om du straffar mig för allt ont jag gjort mot de kristna, så förlåt mig när jag nu ångrar mig inför dig. Herre, förbarma dig över mig på grund av din död på korset för min skull, annars är ditt kors inte mer än det vi muslimer brukade tänka om det. Vem är du, som tillåter en sådan som mig att nalkas dig? Vad kan jag göra för att behaga dig? Mitt liv har blivit så bedrövligt. Om det fortsätter så här kommer döden att vara bättre än detta liv. Gode Gud  tag min själ. Om du inte förbarmar dig över mig kommer jag att begå självmord. Det kan inte vara värre att gå till helvetet på grund av det, eftersom jag hamnar där i alla fall om du inte förbarmar dig över mig."

Jag började undra om Gud någonsin skulle kunna förlåta mig för allt jag sagt om hans profet Muhammed och hans heliga Koran. Samtidigt kändes det som om någon sade till mig:  "Du angrep ingen eller talade lögner för lögnens skull. Det var inte du som hittade på slutsatserna från din forskning, utan de var otvetydiga.” Jag samlade mig för att återvända till islam, lade ut bönemattan samt uttalade de två islamska vittnesbörden om Allah och profeten. Jag försökte att be den islamska bönen men misslyckades. Jag lyckades inte få fram ett enda ord ur Koranen. Jag kunde inte heller förmå mig att falla ned på knä. Jag slöt ansiktet i mina händer. Jag vände mig om och

suckade till Gud: "O Herre, om du inte är arg på mig, kan inget skada mig. Om du straffar mig nu för synd som jag begått, ber jag dig att förlåta mig och lindra mitt straff. Om du inte visar, vem du är har jag ingen mer kraft att fortsätta. Om du inte uppenbarar dig för mig kommer jag att gå vilse. Jag älskar dig Herre. Jag gjorde sådant jag var beordrad att göra. Jag utförde sådant andra inte kunde, bara för att behaga dig. När du uppenbarade ditt ljus för mig och kallade mig, dröjde jag inte. Hur länge ska du lämna mig kvar i detta mörker? Kan det vara så att du prövar min kärlek till dig genom allt det svåra som händer mig? Du är den gode herden. Ge mig mer av din kärlek och ledning. Låt mig få möta dig.”

 

Den natten sov jag så djupt som jag aldrig sovit förut. När gryningen närmade sig, såg jag en syn medan jag sov. Jag såg en bredaxlad mansfigur med långt hår, tätvuxet skägg, bronsfärgad hy och ett ståtligt utseende. Han tog tag i mina axlar och skakade mig varsamt medan han sade: "Tvivlar du ännu på mig?"  Jag frågade: ”Vem är du som jag tvivlar på? Jag känner inte dig.”    Han svarade: "Jag är den du söker." Jag sade:  "Var snäll och hjälp mig att komma ihåg.”   Han svarade: "Läs Boken! Varför läser du inte längre Boken?" Jag sade: "Vet du inte att jag tappat bort den tillsammans med alla mina anteckningar? Hur kan jag då läsa i Boken?"  Han svarade: "Boken är inte försvunnen. Stå upp, öppna ditt skåp och du ska finna boken där. Dina anteckningar kommer att återlämnas inom en vecka.”

Jag rös till som om jag väcktes av en pisksnärt och gick genast över till det lilla skåpet som stod i ett av hörnen i rummet. Jag darrade när jag öppnade skåpdörren och till min stora förvåning upptäckte samma bok, som försvunnit med plastkassen. Jag stelnade till ett ögonblick, sedan darrade jag åter som om det varit en kylig vinterdag. Jag höll om Bibeln som ett återvändande barn som just kastat sig i sin mors armar.

Jag sprang till min mor, väckte henne och kysste henne, medan jag med översvallande glädje berättade vad om hänt. Jag sade: "Jag kommer aldrig att tillåta dig att kalla mig vansinnig igen!" Jag kastade mig i hennes armar och grät som ett litet barn av lycka. Jag sade till henne:  "Förlåt mig mamma för alla gånger jag behandlat dig illa. Jag trodde att detta var rätt enligt den sanna tron, men nu vet jag vad den sanna tron innebär. Låt mig få kyssa dina fötter, jag ger mig inte med mindre.” Min mor visste inte, vad som tagit åt mig och frågade: "Min son, vad har hänt dig?" Jag svarade:  "Jag ska berätta allt, men lova att inte kalla mig galen, för Gud har faktiskt visat mig vägen.” Hon frågade mig: "Och var gick du förut?" Jag svarade. "Den Gud som har visat mig vägen är inte densamme, som den jag följde förut.” Hon ropade: "Finns det en annan Gud?" Jag svarade:  "Ja, det finns en annan Gud som lär mig att jag ska älska och lyda dig.” Hon frågade: "Vem är den Guden?" Jag svarade henne:  "Han är Kristus, Isa som Koranen kallar honom.” Hon bönade och bad, att jag inte skulle säga något sådant till mina syskon, eftersom de då skulle tro att jag verkligen blivit galen. Jag svarade: "Jag är villig att göra som du säger, men tror du på mig?"  Hon tänkte efter och sade: "Varför skulle jag inte tro på dig? Jag har ju redan sett beviset, du har inte behandlat mig på det här sättet på tjugo år. Gud kommer aldrig att överge dig. Gå nu, men håll allt hemligt.” Jag sade: "Om du vore i mina kläder skulle du förstå hur jag känner det. Jag önskar, att jag kunde ställa mig vid torget och ropa ut över hustaken att Kristus är Gud och att han har förvandlat mig. Han gjorde vad Muhammeds Gud inte kunde.” Hon lade sin hand över munnen på mig för att tysta ner mig.

 

14. Guds förvandlande kärlek

 

Vid soluppgången den dagen vandrade jag ut i livet som en nyfödd, som upptäckt livet för första gången. Från den morgonen såg jag allt med nya ögon. Jag upptäckte hur vackert allt var. Alla människor såg bra ut. Jag började hälsa på alla jag mötte, vare sig jag kände dem eller inte. Jag gick till livsmedelsaffären jag förut försökt skada. När den kristne butiksägaren såg mig, trodde han att jag var på väg att förstöra något, så han började plocka in varorna för att stänga butiken. Jag ropade till honom: "Var inte rädd!" Han blev förbryllad och sade inte ett ord. Jag kramade om honom och bad om förlåtelse. Han kunde inte låta bli att börja gråta. Han yttrade några ord jag inte helt förstod då, men senare förstod jag vad han menade. Han sade: "Halleluja, ära till Herren!" Jag frågade: "Vad var det du sa?" Han svarade:  "I Herrens tid kommer du att förstå vad det betyder."

Jag gick därifrån och märkte att jag såg människor ur ett helt nytt perspektiv. Jag började undra om jag ändå hade förlorat förståndet. Människor som kände mig, bara gapade av förvåning och undrade vad som hänt. Mina arbetskamrater blev slagna med häpnad över den fullständiga förvandling jag genomgick. Jag kunde se en förvåning i deras ögon som sade:  "Den här mannen brukade spotta åt oss förut, men se på honom! Han beter sig som ett litet lamm. Vad är det som hänt? Kan det ligga en ny ondskefull plan eller ny taktik bakom detta?" Jag såg förvirring och förvåning i deras höjda ögonbryn och stora ögon. Man kunde bara inte fatta att en människas beteende kunde förändras till raka motsatsen. Men jag hängde inte upp mig på deras reaktioner, jag försökte bara gottgöra alla för att jag tidigare angripit, förödmjukat och förolämpat dem. Jag var alldeles till mig av glädjen som fyllde mitt hjärta. Ödmjukhet och lugn fanns i mitt innersta för första gången i livet. Ibland undrade jag om allt bara var en härlig dröm, som jag aldrig ville vakna ifrån. Men det var ingen dröm, det var Guds kraft. Jag längtade efter att få göra fler erfarenheter, som verkligen bevisade att jag blivit förvandlad för alltid och inte för en kort period.

 

Jag mediterade över vad mannen, som jag sett i min syn, hade sagt, att jag skulle få tillbaka mina anteckningar inom en vecka. Dagarna gick och jag började undra hur det var med min syn. Jag började ängslas över att papperna inte skulle dyka upp. Det skulle förmodligen ha krossat den lycka jag kände. Jag räknade dagarna tills det bara var en dag kvar. Den dagen var jag åter nere vid tågstationen för att ringa och jag gick till samma telefonhytt, som jag använt, när jag förlorat min plastkasse en vecka tidigare.

 

Jag tvekade ett par gånger innan jag gick in i telefonhytten. Föreståndaren märkte min tvekan och sade: "Jag märker, att du tvekar över något, kan jag hjälpa dig?" Jag svarade: "Nej, men jag har dåliga erfarenheter av den här telefonen eftersom jag använde den förra veckan, när jag förlorade min plastkasse. Jag vill helst inte använda den igen, för då kommer jag att tappa bort något annat.” Han frågade: "Var det din kasse?" Jag svarade ivrigt:  "Ja, vet du var den finns?" Han svarade: "Om du kan beskriva den så att du kan bevisa att det är din kasse, kan jag berätta var den är." Jag sade: "Det var en plastkasse med en del papper, en bok som liknade Koranen, mitt ID-kort och mitt pass. Det fanns inga pengar i kassen.” Han nickade och tillade:  "Det stämmer." Han sa åt mig att komma tillbaka nästa dag, och att han då skulle ta mig till den person som hittat kassen.

Följande dag var den sjunde dagen efter min syn. Föreståndaren för telefoncentralen och jag åkte till en by söder om Kairo. Vi träffade mannen som hittat kassen och han återlämnade den till mig. Jag tog emot den och tittade noga efter att allt var kvar, men upptäckte inte Boken. Jag sade till honom att det fattades en bok. Han svarade:  "Jag svär vid Gud på, att jag inte tagit någonting ur kassen. Den innehöll papper, pass, ID-kort och en Koran (det vill säga Bibeln) Jag var glad över allt jag fick höra och försäkrade att jag trodde på honom. Det innebar att även detta löfte hade Gud hållit. Han hade gett tillbaka den Bibel som varit försvunnen.

Jag var i sjunde himlen. Under hela mitt islamska liv hade jag aldrig bett om något specifikt och fått ett bönesvar. Detta var ett fantastiskt under från Gud. Jag kände mig så liten och ödmjuk inför hans nåd. Jag sade till Gud: "Vem är jag, att du skulle ge mig så mycket nåd?"  Genast fick jag ett svar på frågan:  "Jag har gjort detta och kommer att göra ännu större under med alla som älskar Gud". Jag tänkte för mig själv att det vore bra om Gud lät mig gå igenom en situation som helt skulle förvissa mig om att jag blivit förvandlad. Det skulle verkligen göra mig glad.

 

15. Tron förstärks

 

Det skulle inte dröja länge förrän Gud svarade på mina böner. Han försatte mig i en situation där min nya relation till Kristus prövades. På mitt jobb fick de anställda periodvis en lönebonus i tur och ordning. Jag brukade bråka med chefen på lönekontoret för att han skulle flytta upp mig till toppen av listan. Jag brukade även tvinga till mig en viss procent av utbetalningarna till de kristna, eftersom en del av de otrognas pengar skulle betalas till de troende.

En dag var det dags att betala ut bonuslönen. En av mina kollegor hade stora ekonomiska behov hemma. Han gick till lönekontoret och bad att bonusen skulle betalas ut till honom denna gång, så att han kunde ta sig ur knipan. Chefen för kontoret berättade att listan redan var utskriven och att alla fick vänta på sin tur. Chefen sade:  "Herr X är högst upp på listan och du vet vilken slags person han är, så vi kan inte låta honom stå över. Vi är tvungna att hela tiden behaga honom så att han inte får ett vredesutbrott." Just då klev jag in i rummet och upptäckte att kontorschefen viskade till min kollega. Jag frågade direkt:. "Pratar ni om lönebonusen?"  Kontorschefen svarade på ett tafatt och nervöst sätt: "Ja, men oroa dig inte, ditt namn står högst upp på listan”.  Då frågade jag: "Vad önskade min kollega då?" Han svarade:  "Han önskade att han skulle få sin tur den här månaden för att komma ur en ekonomisk knipa men jag avslog hans begäran”.  Jag svarade:  "Varför det? Han får gärna ta min plats. Kontorschefen fick för sig att jag skämtade med honom och sade: "Ditt namn står överst och ingen kan ta bort det.” Då sade jag:  "Men jag vill ge pengarna till min kollega denna månad.” Han sade: "Men detta är omöjligt! Kan du verkligen göra så?"  Jag svarade: "Javisst!" Han undrade förbluffad: "Men hur då?" Jag svarade: "Du tar helt enkelt bort mitt namn och sätter in hans namn i stället. Det bästa vore om alla kollegor kunde göra likadant. Jag hörde, hur han sade:  "Ära till Gud som kan förändra omständigheterna. Vad är det som händer egentligen? Det kanske är domedagen i dag! Kan du verkligen göra så här? Jag har svårt att tro det!" Jag sade:  "Gud är allsmäktig och han kan få något ätbart ur storätaren och något sött ur den starke.” Mina ögon tårades i den situationen, eftersom jag aldrig gjort något liknande förut. Jag brukade roffa åt mig av allt omkring mig, lagligt eller olagligt. Men nu hade Kristus lärt mig att ge. Jag blev upprymd av glädje över givandets sötma.

 

Min familj lade märke till att mitt liv förvandlats. De brukade stänga av teven och lämna rummet, när jag kom in, särskilt mina systrar. Efter att mitt liv förvandlats lät jag dem fortsätta att titta på teve när jag kom hem. De blev förvånade och sade:  "Detta är omöjligt! Tillåter du oss att titta på teve? Det kan inte vara sant!" Jag svarade: "Varför inte? Om ni bara visste vad jag känner för er och hur mycket jag älskar er. Jag vill att ni förlåter mig för allt jag gjort mot er." Då började alla på en gång att gråta.

När jag kom hem brukade jag kyssa min mor och ibland gav jag henne presenter. Då grät hon. Jag tackar Gud för att jag hann försonas med henne innan hon dog och för att jag fick tillfälle att gottgöra allt ont jag gjort henne. Det var Gud som gav leendet tillbaka till vår familj, både till troende och icke troende.

Mina kristna vänner iakttog allt som försiggick och de var rädda för att folket i grannskapet skulle upptäcka vad som hänt mig. De trodde, att även de skulle drabbas av förföljelse, eftersom de var mina vänner. Därför bad de mig emigrera, men jag vägrade. Jag var fortfarande väl medveten om vad jag gjort mot Kristus och de kristna. Därför sade jag till dem att jag ända från min förvandling bett Gud om att få tjäna Kristus lika mycket som jag tidigare bekämpat honom. Jag hade förföljt hans folk i Egypten och därför skulle jag inte lämna Egypten. Jag lovade, att aldrig utlämna deras namn om jag blev arresterad.

En dag bad de mig att följa med till en kyrka jag aldrig tidigare besökt. Jag mötte några präster där och jag berättade för dem vad Gud hade gjort med mig. Deras ansikten lyste av tacksamhet över Guds stora verk i mitt liv. Jag berättade, att jag ville döpas. De gick med på min begäran och jag blev döpt den 9 maj 1993. Jag har lagt den dagen på minnet eftersom jag betraktar den som min verkliga födelsedag, en dag som är förknippad med att jag är född på nytt.

 

16. Trons frukter

 

Jag har i detalj berättat om mitt liv före omvändelsen och det är på sin plats att jag berättar om Guds verk i mitt liv efter att jag lärt känna honom. Ingen i min släkt eller bekantskapskrets kunde tro att jag skulle kunna genomgå en så radikal förvandling. Ingen kunde fatta vad som hände vid min pånyttfödelse. Jag fortsatte att be Gud om fler bevis på att jag verkligen blivit förvandlad. Gud gav mig helt naturligt många olika bevis, inte bara för att visa hur han förvandlat mitt liv, men också för att förbereda mig för kommande svåra och smärtsamma utmaningar. Jag valde inte den nya vägen, inte ens mitt liv med Kristus. Tvärtom försökte jag förneka det jag upptäckt. Det var i stället Kristus som valde mig. Jag tror inte att han valde mig slumpmässigt utan med ett specifikt syfte och för en specifik tjänst. Han hade redan förberett allt för mig och även förberett mig för tjänsten i hans rike. Jag vill bara nämna några av de märkliga erfarenheter jag gjorde och hur Gud var med mig.

På arbetet delade jag kontor med tre andra kollegor. Vi brukade arbeta i skift så vi träffades inte så ofta. Var och en av oss hade sitt eget skåp där vi förvarade våra privata tillhörigheter. En dag blev jag chockad över att några av mina ägodelar saknades. Jag hade ingen anledning att misstänka någon av mina kollegor. Nästa dag upprepades samma sak och några andra föremål var borta. Jag frågade min fru, eftersom hon var den enda som hade tillgång till min nyckel, men hon var lika förvånad som jag.

Den tredje dagen upptäckte jag att alla mina lönepengar var försvunna och efter att noga ha undersökt låset märkte jag att det gick att få upp låset utan nyckel. Jag insåg då att en av mina kollegor måste vara den skyldige. Plötsligt var det som om en satanisk ande av vrede fyllde min varelse och jag började svära och förbanna, som jag brukat göra förut. Jag sade till mig själv: "Även om jag har tagit emot Kristus och de har sett mig som ett litet lamm, så innebär inte det att någon ska kunna driva med mig och göra mig till ett lätt byte för dem.” Jag svor på, att jag skulle ge igen och tvinga tjuven att betala dubbelt tillbaka. Jag beslutade mig för att bryta upp deras skåp och ta ut alla deras tillhörigheter och bränna allt. Jag ville att de skulle få känna hur en rånad och plundrad person kände det.

Jag gick och hämtade en stor hammare för att sätta min plan i verket. Jag stängde kontorsdörren och efter att ha kontrollerat att ingen såg mig, tog jag tag i hammaren med båda händerna och lyfte den över huvudet. Jag var fylld av vrede och darrade av iver att få hämnas. Jag skulle just slå till mot skåpdörrens lås, när det kändes som om något höll fast mina händer och jag hörde en mjuk stämma viska:  "Löna inte ont med ont eller förolämpning med förolämpning utan välsigna i stället. Var en som stiftar fred.” Jag vände mig hastigt om för att se vem som talade, men jag såg ingen och bad för mig själv: "O Herre, är du med i det som hänt mig? Ske din vilja. Herre, stilla min ilska och släck vredens eld, jag kan knappt besinna mig. Ge mig av din frid.” Plötsligt kände jag en märklig frid som omslöt mig. Det kändes som om inget ont hade hänt mig. Jag hörde åter en röst som bad mig att skriva ned följande ord på ett papper:

"Min käre bror som öppnat mitt skåp, jag är ledsen över att jag inte har kunnat möta alla dina behov. Var vänlig och skriv ned allt du behöver och jag lovar att genom Guds nåd göra mitt bästa för att hjälpa dig. För att bevisa mina goda avsikter och ärlighet ska jag inte byta ut mitt trasiga lås. Jag vet att Guds kärlek till alla människor är översvallande stor. Slutligen önskar jag att Guds frid som är större än allas hjärtan ska bevara ditt liv i evighet.

Din Broder"

Efter att ha skrivit brevet, lade jag det i mitt skåp och lämnade allt orört. Jag bad och tackade Gud för att han hindrat mig från att ledas vilse av sataniska tankar. Jag gick hem och kramade om min fru så snart hon öppnat dörren. Min fru uppmuntrade mig med orden:  "Var inte orolig. Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss? När det gäller de stulna pengarna säger Bibeln: 'Ung har jag varit, gammal är jag, men aldrig såg jag den rättfärdige övergiven eller hans barn tigga om bröd.' (Ps 37:25). Gud kan förse med allt vi behöver, eftersom han är vår försörjare.'

Två dagar senare kom överraskningen. En av mina kollegor kom till kontoret under mitt skift. Det var ovanligt. jag frågade honom: "Hur kommer det sig att du är här nu?" Han sade: "Jag vill prata med dig". Jag frågade: "Vad har du på hjärtat?" Han sade att det var bäst att vi sökte upp en ostörd plats där vi kunde samtala. När vi slutligen satt oss ner såg han på mig och sade: "Jag vet inte hur jag ska börja och jag vet inte vad jag ska göra.” Jag sade: 'Berätta bara vad som hänt." Han tog fram en påse och i den fanns alla tillhörigheter, som han stulit från mitt skåp. Jag kunde inte tro mina ögon. Det hade aldrig slagit mig att de sakerna någonsin skulle återlämnas. Jag hade heller aldrig förväntat mig att en sådan person kunde vara en tjuv. Han var en religiös man, som noga höll bönetiderna. Han sade:  "De här sakerna tog jag från ditt skåp. Var snäll och ta emot dem utan att berätta det för någon. När det gäller pengarna kan jag inte betala igen just nu, eftersom mina barn har varit svårt sjuka och jag var tvungen att ta dem till läkare. Jag kan betala tillbaka litet varje månad.”  Jag svarade: "Du får alla sakerna. Betrakta dem som dina. Jag ljög inte när jag skrev brevet till dig. Gud kommer att förse mig med allt jag behöver. Behåll pengarna. Jag är övertygad om att Gud sörjer för mig. Om jag inte menat vad jag skrev,  skulle jag aldrig lämnat mitt skåp med ett trasigt lås.” Han sade: "Jag har bara en fråga och jag vill ha ett rakt svar." Jag svarade: "Har jag någonsin ljugit för dig tidigare?" Han svarade: "Nej.' Jag frågade:  "Och vad var

frågan?" Han började lite trevande: "Du talar som de kristna och hänvisar hela tiden till 'Herren'. Du använder samma ord och uttryck som snickaren Girgis använder. Han är min kristna granne. Jag berättade då för honom. "Faktum är, att när jag upptäckte att mina tillhörigheter stulits, hade jag två valmöjligheter, antingen att löna aggression med aggression och ge igen lika för lika som det står i haditherna: ”Den som dödas för sina ägodelars skull är en martyr. Ingen av er skall vara en ynkrygg utan kräv era rättigheter utan att bry er om något annat”. Jag hade med andra ord möjligheten och rätten att kräva tillbaka mina pengar.

Den andra möjligheten var att inte löna ont med ont och inte kräva min hämnd. Om någon vill processa med mig för att ta min skjorta ska jag ge honom min mantel också. Vilket av de två sätten är bäst i dina ögon?" Han svarade:  "Det andra sättet är förstås mycket bättre”. Jag svarade:  "Så handlade jag. Jag handlade på ett sådant sätt att kärlekens och värdighetens hand kunde bevaras oavsett vilken källa tankarna kom ifrån, om det nu var islam, kristendom eller judendom. Det som räknas är våra handlingar och avsikter. Om jag funnit en sådan lära i islam skulle jag följt den utan att tveka.” Han frågade förundrad. "Varifrån har du fått detta? Var har du lärt dig det där?" Jag svarade: "Jag lovar att berätta det vid ett senare tillfälle. Nu är du uppjagad, men när du lugnat ner dig om ett par dagar eller en månad ska jag berätta, om du fortfarande är intresserad.

Två veckor senare, när han skulle gå av sitt skift, kom han till mig och sade:  "Nu har jag lugnat ner mig och jag är fortfarande intresserad av att få veta varifrån du fått dina tankar. Berätta, som du lovade.” Jag svarade honom, "Vi kan träffas i morgon och då ska jag svara på allt''

Följande dag träffades vi och han ställde samma fråga. Ett ögonblick, sade jag och tog fram Bibeln. "Om du verkligen vill veta var jag har lärt mig allt detta så läs den här boken.” Han svarade: "Men det är ju en Bibel! Gud  förbjude!" Jag svarade:  "Ja, det är en Bibel, som du kan läsa om du vill förstå. Du kan ta emot den om du vill. Eller så kan du låta bli. Det är det helt upp till dig." Han tog Bibeln och vände den flera gånger och såg på den med en blandning av förvåning och fruktan. Till slut tog han med sig boken och gick. Jag ropade efter honom: "Om du stöter på något problem i den, så fråga mig.”.

Under de kommande två veckorna kom han tillbaka med flera frågor. Han fortsatte att läsa Bibeln tills jag upptäckte en stor förändring i hans liv. Hans kärlek till Bibeln ökade drastiskt. En dag sade han till mig:  Den här boken innehåller stora välsignelser. Sedan jag, började läsa den har min relation med min fru blivit bättre och våra gräl upphört.  Jag sade: ”Läs ännu mer, så förstår du vad du måste göra.”

En dag korn han och bad mig plötsligt att lära honom att be den kristna bönen. Han ville veta hur man gjorde. Jag berättade för honom att man inte behövde be på något speciellt sätt. "Du är fri att be i vilken position och stil som helst.''

Det var en glädjande överraskning när han efter tre månader kom och kramade om mig mycket varmt samt frågade, hur han kunde bli döpt. Min vän hade tagit emot Herren och han blev till en stor välsignelse för sin egen familj. Jag gladdes när jag tänkte på att Gud valt mig för att arbeta i hans vingård och att få vara ett av hans får. Det var ett privilegium, att få vara en av dem som fick leda människor till frälsning och evigt liv. Förr i tiden brukade jag fånga människor och föra dem till fördärvet. Hur underbart var det inte att nu få arbeta med Herren, historiens klippa och Frälsare, Jesus Kristus.

 

För första gången kände jag att jag älskade mitt land och mitt folk. Förlåtelse och tolerans blev viktigt för mig, när jag blev en ny skapelse i Jesus Kristus. Gud använde mig för att föra många själar till Kristus och att föra tillbaka många får som vandrat bort från honom. Jag gjorde också erfarenheter, som avslöjade gamla vanor, som dröjt sig kvar i min natur. Det var genom sådana svagheter som Satan flera gånger försökte att attackera både min ande och min kropp.

 

Egentligen vill jag inte avsluta mitt vittnesbörd, eftersom det är ständigt pågående, så länge Herren verkar i mig. Som en sammanfattning vill jag säga att Gud givit mig detta liv gratis av bara nåd. Om man försöker välja något annat finner man bara fördärv, förödelse och synd. När vi förlåtits nämner Gud aldrig mer våra synder. Vi åtnjuter frihet, eftersom Sonen har frigjort oss och vi verkligen är fria. Livet är för oss Kristus och döden en vinning. Denna övertygelse har nu fyllt min varelse på ett sätt som förut varit otänkbar. I det förflutna upplevde jag döden som ett avskyvärt och fruktansvärt spöke. Jag fruktade tortyren i graven och de två änglarnas förhör och mycket annat.

Jag tar nu farväl av dig käre läsare, tills vi åter möts i nya spännande upplevelser, som vår Herres oändliga, dyrbara och gudomliga handlingar skapar. Han är mäktig att bevara allt som anförtrotts honom.

 

Din Paulus

 

 

 

    efter 17.6.2006.

Till början
Retur